Egentligen kan man mera i det mesta. Man kan prestera mera, göra bättre, få bättre resultat. När det inte är särskilt svårt kan man kanske prestera tillräckligt för att komma upp till det betyg man vill ha utan att offra särskilt mycket annat – men när nivån höjs och man kanske behöver sitta timme efter timme dagarna i ända efter skolan för att ens se betyget A på det man vill, ja då kanske man måste fråga sig själv vad man egentligen vill göra här i livet.
För mig har jag alltid haft det lätt i skolan. Jag har inte behövt sitta timme efter timme och jobba med saker under högstadiet men ändå få högsta betyg. Under gymnasiet har det stundtals varit liknande också, men nu har jag presenterats inför en uppgift (inlämning; i morgon) som jag hade behövt offra många timmar på hemmaplan på för att ens kunna få ett betyg över C.
Jag har inte motivationen. Jag ORKAR inte med det. Det får mig att må dåligt. Må kasst. Uruselt. Känner mig korkad och dum, känner mig lat och hemsk. Känner att jag VILL ha A i betyg, som vanligt, men att jag för tillfället inte offra mitt liv och allt för en dum uppgift. Det är klart att jag kan ihärdigt sitta timme efter timme och jobba med detta och kanske komma upp till ett A. Jag VET att jag har kunskap nog att klara det. Jag vet att det går. Jag kan få mitt A och få ro i själen.Men jag orkar inte. Det är det som stör mig – jag vet att jag kan, men jag klarar inte av att göra det. Förstår ni hur jag menar?
Det gör mig frusterad, arg. Det får mig att vilja vända mig till svälten för att lindra ångesten och samtidigt få en ”legitim” anledning till att misslyckas.
De här var ju nästan läskigt!
Känner igen mej så sjuukt mycket i de här inlägget…!
Hoppas allt e bra med dej 🙂
Har du tänkt på att du inte måste välja mellan ätstörningen och högsta betyg? Har du tänkt på den där klyschan, att du duger ändå? Du vet att du kan, att du är bra på saker. Och du vet att du är du och att det räcker. Ett A är bara en bokstav och bmi är bara siffror, sedan är det du själv som väljer vilken innebörd du vill ge dem.
Man behöver inte vara en del av samhällets ”individproduktion”. Att man ska se ut som alla andra, göra samma saker som alla andra, lösa uppgifter som alla andra, tänka som alla andra, vara som alla andra.
Ett litet tips – Läs några inlägg från din egen kategori ”Ätstörningen” här på bloggen! Så kanske du får perspektiv på saker och ting. Alice i Underlandet säger ”I give myself very good advice. But I very seldom follow it”, men det tycker jag att du ska göra, för du låter så väldigt klok i dina tidigare resonemang.
Ta hand om dig!
Ooh, jag vet hur det känns om man får säga så.
Man vill vara så himla duktig och få höga betyg men det är as jobbigt att plugga så mycket för att få A, då man vill ha ett liv samtidigt.