Av ren nyfikenhet letade jag nu fram kriterierna för att man ska få diagnosen Anorexia Nervosa. Jag skulle inte ens få den längre!
Anorexia nervosa
1.Min vikt understiger förvisso 15% av den förväntade, men det är inte ens ett kilo kvar så gör den inte det! Det fixar jag lätt på en vecka.
2. Stark rädsla för att öka i vikt? Ha! Jag blev inte helt galen av att skriva att jag lätt fixar ett kilo viktuppgång på en vecka. Jag blir inte ens arg längre. Förut tänkte jag, visst, jag vill bli frisk, men jag vill INTE gå upp i vikt. Det kändes helt och totalt otänkbart. Nu vet jag bättre. För att bli frisk krävs det att jag når normalvikt, inte bara för de fysiska effekten utan också för att släppa viktfobin. Jag är inte helt frisk förrän jag nått upp till min gamla, hälsosamma vikt. Inte kroppsligen frisk i alla fall.
3. Det tycker jag inte att jag har längre. Jag ser tillbaka på gamla bilder på mig och förfäras. Visst, jag tycker fortfarande att smalt är snyggt, men smalt är inte samma sak som magert! Mager och revbenssmal är ALDRIG snyggt. Det ser bara sjukt ut. Jag vill inte ens se ut så. Jag är glad för de former jag faktiskt börjar få nu. Jag skäms inte längre förfärligt om jag måste visa mig i underkläder. För visst skämdes man, på något plan visste man ju att man inte såg frisk ut. Man hade bara inte viljan att göra något åt det.
4. Jag hade över sju uteblivna, men inte längre! Alltså nej, det stämmer ej.
Whoooh! Och jag känner mig frisk också. Orkade idag spela volleyboll hela idrottspasset (75 minuter) utan problem. Inte en enda yrselattack, inte en enda känsla av att försvinna. Jag kunde koncentrera mig under hela spelet, och hade kul på kuppen! Så härligt att få röra sig igen. Och jag får ju faktiskt träna nu, i rimliga mängder såklart. Jag tränar inte för att gå ned i vikt, utan för att i alla fall kunna resa mig från sittande utan allt för stora ansträngningar. Jag hoppas också på att få upp min kondition en aning, så att man slipper flämta när man ska hämta posten…
Alltså konstaterar jag nu: Det är nog dags att ändra bloggen helt. Jag har ju ingen ätstörning längre. Vad vill ni höra mera om? Foto? Min dag? Politik? Mat och recept? Givetvis kommer jag att fortsätta skriva om mina framgångar, men det finns inte så mycket att erövra längre. Hihi. Jag är ganska stolt. Nästan ett år av ätstörda tankar, och på en månad är jag i princip frisk. Hallelujah.