Det är svårt att säga när det började. Man har väl haft mer eller mindre ätstörningsperioder, då jag äter mindre och undviker vissa saker. Jag skulle tippa på att dessa perioder varat periodvis i flera år, sedan jag var 12-13 kanske. Men det var ingenting som jag funderade vidare mycket över- jag sa bara att jag hade ”äta mycket-perioder och äta lite-perioder”.
På allvar började med en till synes rätt så ofarlig bantning. Det var efter förra julen. Sakta men säkert drog jag ned på saker och utvecklade en sorts sockerfobi. Sötma var farligt. Sötma var dåligt. Sötma var för veklingar. Inget för mig alltså. Så jag uteslöt allt sött. Sen fick jag några gånger då jag fick för mig att jag ätit för mycket, och då stoppade jag helt enkelt fingrarna i halsen.
När jag kräktes frivilligt, så var det efter helt vanliga måltider som egentligen inte var för mycket. Det skedde dock bara ett par gånger – så obehagligt och dessutom syntes det ju, jag skämdes också – och sista gången var i maj förra året. Jag vet att det var under april-maj som det började balla ur. Jag började gå ned lite i vikt och fick några kommentarer om att jag såg lite längre ut. Det sporrade mig.
Under examenstiderna (jag gick ut nian) så var det ju mycket farlig mat. Landgång, tårta. Ni vet. Det var på många sätt en ren och skär mardröm. Jag klarade mig undan en del. Åt mycket Wraps med banan, curry och turkisk yoghurt och kände mig nyttig. Jag började utveckla andra vanor, tvångsbeteenden. Var tvungen att lägga ut en soduku innan jag somnade, äta på vissa tallrikar och så vidare.
Slutet av juni blev det Grekland. Grekland innebar för mig en massiv viktnedgång. Jag lagade mycket mat själv och fuskade mycket. Så här i efterhand tippar jag att jag vissa dagar låg på ca 300-400 kcal! Sen sprang jag en kvart varannan dag också. Jag började redan här att tappa en hel del hår och mensen försvann. I Grekland började jag också få kommentarer från orolig familj och grekiska vänner. Jag badade knappt. Ville gärna inte visa mig och dessutom var jag något rädd för solen.
I oktober 2011 skrev jag ett inlägg i min andra blogg (www.fighted.blogg.se) om hur en vanlig dag i Grekland kunde se ut. Aldrig mer. Känner du igen dig i något av detta bör du nog fundera ett par extra gånger på vad du vill med ditt liv egentligen..
Hur jag tänkte en vanlig dag i juli, Grekland, 2011
Jag kommer upp till övervåningen, hälsar god morgon på mamma och pappa och frågar kanske vad vi ska göra idag. Oftast åker vi och handlar, pappa jobbar på något ute och mamma sitter inne och läser eller pysslar på med någonting. Inget att göra för mig alltså.
Mamma frågar vad jag ska äta till lunch. Jag svarar lite undvikande, rester från igår och någonting till samt ser till att göra i ordning min lunch när ingen ser. Då krafsar jag runt lite i resterna och skyndar mig att skära lite tomat, gurka och sallad som jag kryddar med oregano och herbamare. Breder ut det över tallriken, äter salladen och inga rester. Kanske att jag tar lite sås från igår, om det finns, så att det ser ut som om jag ätit resterna. Kokar en kopp te och skär ett halvt äpple i små fina bitar innan jag går ned till mig på nedervåningen.
Nu gäller det att få tiden att gå och klara sig till efter middagen, då nästa lilla utmaning kommer. Jag brukar lägga mig i sängen igen ett tag, sätta på luftkonditioneringen och somna till i någon timme. Fram till klockan två, halv tre brukar jag kunna klara mig nere själv utan att någon kommer och stör. Ett kurr i magen brukar smyga sig på och jag kokar mig ännu en kopp mättande te, utan mjölk så klart, som jag dricker rykande het.
Vid tre är det dags att gå upp för att försöka påverka dagens middag till det allra smalaste. Föreslå att hjälpa till, allra helst göra maten själv. ”Jag är så sugen på blablabla och vill ha det blablabla, men det går bra, jag gör det gärna själv! Blir mycket godare då..”
Får givetvis en hel del blickar, mamma frågar vad jag ska göra och jag svarar något svävande. Kanske fäller hon en syrlig kommentar ”Utan fett så klart!” som hon tror att jag inte hör eller jag vet inte vad. Men jag struntar i henne, blir bara arg och sur och gör som jag vill ändå.
Jag har kommit på ett eget bröd! Utan smör, utan onödiga ingredienser som lätt kan få måltiden att se matigare ut. Jag blandar ett par matskedar vetemjöl, någon tesked bakpulver, salt, kryddor och vatten till en deg som jag sedan mikrar i en hög skål i någon minut. Det blir som en fluffig, något klibbig kaka i botten som faktiskt är väldigt god och fungerar bra med sallad till. Tacos, säger jag och förklarar hastigt att jag ska göra någon god sås till.. Såsen blir en tesked grekisk yoghurt som jag utan att någon ser blandar ut med min 0.1%iga fil. Kryddar den lite och äter den till mitt bröd och gurka, tomat, sallad, kapris och kanske en bit fetaost. Breder ut det hela över tallriken och försöker att äta utan att jag är helt betraktad. Tar den andra halvan av äpplet till efteråt, samt en liten kopp kaffe med lite mjölk i.
Sen är det bara att fördriva tiden tills klockan blivit runt åtta och något svalare i luften. Då byter jag om till min träningsklänning (hihi), stadigare skor och ett par kortbyxor. Förklarar för mamma och pappa att jag vill ta en promenad upp på berget, för jag har sett några intressanta kryddväxter där samt vill ta lite kort. Väl ur sikte från huset, sätter jag tid på mobilen och börjar springa. Springer, joggar, kutar, varvar med att gå i rask takt. Uppför berg och nedför branta backar. Den vanliga rundan. Alltid samma. I början sprang jag den på runt 17 minuter, efter fem veckor på runt 9. Om någon undrar varför jag är röd när jag kommer tillbaka, säger jag bara att det var varmt och att jag sprang lite på slutet.
Njuter av en kall dusch när jag kommer tillbaka, härligt slut i kroppen. En underbar, nytränad känsla! Kanske gör jag några armhävningar och ett par situps, samt går ned i brygga och stretchar lite. I duschrummet såklart, ingen ska se mig. Där, efter min springtur är jag ofta väldigt nöjd över dagen. Jag har klarat mig igenom den, i morgon är en ny dag, och med lite tur har jag ätit bara ungefär 700 kalorier, kanske till och med 500 eller 600 och sprungit bort 100. Jag vet att jag har gått ned, det finns ingen annan möjlighet. Jag är inte alltför hungrig, en massa vatten som jag naturligtvis drack under springturen, håller mättnadskänslan länge. Om det blir outhärdligt tar jag en bit gurka eller en bit tomat, innan jag drar mig tillbaka ned till undervåningen igen.
Lägger mig och sover oftast innan elva, det finns ju ändå ingenting att göra.