Skolan började i slutet av augusti. Jag var en till synes peppad flicka, som skulle börja första året på det naturvetenskapliga programmet – det som jag alltid velat! Skolan hade varit mitt liv, matte min styrka. Givetvis ska jag gå natur! Det hade jag tänkt sedan i fyran.. Men, jag var osäker när jag väl stod där och skulle välja. Min tidigare säkerhet hade blivit en osäkerhet. Kanske jag ändå inte passar i natur! Jag älskar ju språk- humanistiska är väl bra då? Visst, jag har betyg för alla linjer. 315 poäng, kan knappt bli bättre. Men betygen sade ingenting om hur jag kände, de var bara oväsentliga siffror och bokstäver.
I alla fall. Det blev natur till slut. Jag startade på topp i alla ämnen. September kom, min födelsedag den tjugofemte. Tårta? Vad önskar du dig? Vad ska vi äta?
En halv chokladruta. Det var förfärligt, men vad jag åt. Ingen tårta, nej tack. Sen åt jag stifado till middag, gott och inte så värst ångestframkallande mat. Vikten låg på sköra 16.5 och den sjönk drastiskt. Jag passerade där, i september, min vikt som stod för ”total-och-absoult-panik”. Eller ja. När jag väl var där så kändes det inte så farligt. Hallå, det syntes ju knappt. Jag hade kontroll, jag ville ju det där. Ändå tog jag mod till mig och ”berättade” för mina föräldrar. Grät.
Jag ska äta mer. Jag SKA äta mer! Det här är INGET jag vill! Bup? Javisst, det går bra. Dit går vi. Ana skrattar. Hon lurar mig. Jag tror att jag vill bli frisk, men det vill jag inte. Jag gör inget åt det. Går på BUP, vikten fortsätter att sjunka. Jag lovar, jag äter mera till lunch. Jajajaja, det blir bra.
Inom lider jag. Jag är kall, jag fryser. Jag känner att jag inte kan behärska mig och att kalorijakten ligger utom min kontroll. Det är inte jag som har kontroll. Det är ana. Men jag säger det inte. För om jag säger att jag kämpar, klarar jag mig som mager lite längre till.
Så blev det också. Jag klarade mig. Pappa åt alla måltider med mig, men jag visste att jag ändå åt under 1000 kcal per dag. Det var så jag klarade mig helt enkelt. I skolan gick det nedför. Tankarna låg ju mer på mat, än vad det låg på skolarbete. Så jag led av det också. Skolan var min räddning, min flykt. Men nu fanns inte ens det längre, jag var ju inte bäst på allt. Jag åkte till BUP också. Var fjärde vecka ungefär. Bup? Hahahah! Vägning, javisst. Men det gick likförbannat nedför. Om det inte gjorde det, kunde jag dricka upp min vikt lite. Inte mycket, men nog för att dölja om jag gått ned ett par hekto.
Så fortsatte det. Genom september, oktober, november. November var det lågt. Jag kommer inte ihåg mycket från den månaden, annat än att jag inte kunde sova. Min sömn var i princip ett minne blott. Somnade inte förrän vid ett, vaknade alldeles för tidigt. Jag kommer också ihåg att jag frös som aldrig förr. Var alltid kall. Det hände i skolan att jag såg hur mina händer blev alldeles blåa uti fingertopparna, så blåa att jag en gång fick bryta lektionen för att gå och spola varmvatten över händerna. Sen såg jag ut som ett skelett, men det såg jag ju inte då. Mitt BMI var under 16.
Ont att sitta gjorde det också. Sittbenen var liksom i vägen. En av anledningarna till att det var svårt att sova, var att min kropp kändes så väl. Jag kände den på något underligt plan,, inte bara för att höftbenen skar ned i madrassen och fick blåmärken, utan också för jag kände hur dåligt den mådde. Utmed sidorna på magen flagnade min hud i stora fjäll och håravfallet, som tidigare hade varit lindrigt, intensifierades till att radera ungefär halva min hårman. Kommer särskilt ihåg en gång i mitten av november, då jag vaknade och lämnade en rejäl tuss med hår på min kudde.
På BUP sa de att det snart var nog. Jag var tvungen att ändra på mig. Jag höll med, sa jag. Men jag ville inte gå upp i vikt. GÅ UPP!?`!? De var galna i huvudet tänkte jag. Visst, jag är underviktig. Men det tänkte jag minsann förbli också. Och haha- vad fel jag hade.
Så kom december. Och Lucia. Det var då det hände. På Lucia den trettonde åkte jag in till BUP. Vågen visade att jag hade skrämmande nog BMI 15.0. (14.8 egentligen, men det visade inte vågen då jag hade både mat och en del vatten i magen). En dietist var där. Hon slog nävarna i bordet. Nu fick det inte vara mer! Nu var det näringsdrycker 300 kcal á tre gånger per dag som gällde. Om jag inte ville bli inlagd förstås. Jag kommer fortfarande ihåg vilka kläder jag hade den dagen. Vita jeans från barnavdelningen, en rödrandig, långärmad tröja och en svart kortärmad tröja över det. Sen min fina gråa kappa och mina fina, högskaftade kängor. Jag kommer också ihåg hur det kändes när beslutet om näringsdryckerna togs. Helt plötsligt var mina kläder jättefula.
Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle bli glad igen. Snälla, pappa! Jag gör vad som helst! Jag äter tre mackor med skinka och smör och senap till mellanmål! Jag äter grädde till kvällsfika… Pappa! Gör inte det här mot mig. Hämtade ut sisådär 30-40 näringsdrycker. Det kändes som om världen skulle gå under. Nu var det kört. Nu gick det inte mer, botten var nådd. Hejdå, Tua, kändes det som. Den natten var den värsta natten i mitt liv. Jag sov inte. Jag vågade inte tänka. Jag grät, jag fick panikångest, jag funderade ut planer på att fly. Men det hjälpte inte. Morgonen kom i rasande fart. Den dagen skulle jag egentligen skriva nationella i matte med det kunde slänga sig i väggen. Matte! Nu! Ha! Ångesten rev i mig när jag åt (med sked) min första frysta näringsdryck. Efter frukosten såklart. Varsågod Tua, olycka i dryckesform.
Så blev det. Jag var en uppstoppad korv. En icke-fungerande varelse. Det varade i ungefär fyra dygn, sen blev det bättre. Mycket gråt. Mycket ångest. Extremt mycket mat. Men efter de här dygnen, lättade det. Jag kände mig annorlunda. Jag kände att det kanske, kanske inte måste vara så himla hemskt allting. Jag kände mig faktiskt helt okej. Ingen skola såklart, men det spelade faktiskt ingen stor roll längre.
På julafton mådde jag bra. Jag åt inga näringsdrycker under dagen, men njöt av risgrynsgröt på morgonen, dopp i grytan till lunch, praliner till mellanmål och ett stort julbord till middag. Sen lite mera praliner och kex med ost på kvällen. Jag njöt. Jag levde. Efter ett helvetes-år mådde jag äntligen bra igen. Jag hade stannat i vikt och ångesten var under så pass stor kontroll att den inte kontrollerade mig längre.
Nu är jag inne i 2012! Det kommer i den avslutande delen, del tre 🙂 Nu blir det minsann god natt! Sova är bra för kroppen, själen, glöm inte det!