En Gäst….

Rebecca & Jossan New York 2009

”Jag är tyst” skriver Rebecca. Tyst blir det ofta för mig också och hos mig finns den största frustrationen i att jag inte bara i tystnaden kan sätta mig ner försöka sammanfatta mitt 2009. Det skulle betyda så mycket, bara få ner alla tankar. Då skulle jag ha dem där, framför mig, med full kontroll. Men det går inte. Hur många gånger har jag inte försökt? Jag som älskar att skriva, älskar att gå ner i djupaste djupet av mina känslor och sätta ord på dem. Men det går inte. Bokstäver blir ord, orden blir många, täcker nästa ett helt A4 men så förs fingret till pilknappen på tangentbordet och alla ord försvinner. Jag är inte nöjd, inte det minsta, inget stämmer i det jag skriver. Jag inser: det går inte. Och vad fan gör det(?) frågar jag mig själv, det viktigaste är väl egentligen inte att ha det på papper, huvudsaken att det finns i minnet. Ja, det skulle vara om jag var med om en hemsk olycka och minnet togs ifrån mig. Då skulle det ju faktiskt vara ganska schysst att kunna plocka fram och läsa det som en gång varit, som inte längre finns. Usch, vad hemskt! Alltså att bli av med sina minnen. Mina minnen är bland det bästa jag äger. Alla minnen, de glada, de fantastiska, de jobbiga, hemska, ensamma, lyckliga, roliga, konstiga, hoppfulla, överraskande, DE OFÖRKLARLIGA.
2009 finns det inga ord för eller jo, tvärtom, det finns alldeles för många. Där har vi det! Men det jag ändå kan säga om 2009 är att jag blir stolt. Jag har överträffat mina förhoppningar och nej, jag gick inte och vann miljoner på lotteri men jag har vunnit så sjukt mycket mer. Alla erfarenheter. Faktiskt när jag tänker efter så har jag gjort allt det som jag velat göra. Jag tog vara på mitt år i New York, jag njöt, jag levde i nuet och jag höll ingenting tillbaka. Aspen, Miami, Canada, Vegas, Grand Canyon, LA, alla dessa fantastiska platser jag förts till 2009. Elin och Charlotte, två nyfunna, oerhört betydelsefulla vänner. Rebecca, min bästa och äldsta vän som jag upplevt så mycket tillsammans med. Relationer, som Rebecca för ett tag sen beskrev som något av det viktigaste som finns. Alla dessa nya relationer jag fått under året, alla fina människor jag fått träffa och lära känna men framför allt alla gamla relationer som jag fått behålla och EN som jag fått tillbaka. Men den viktigaste relationen… Den jag har med mig själv, den har jag vuxit i under året och uppskattar mer än någonsin. Men jag påstår inte att den är perfekt, den där relationen med mig själv den är långt ifrån perfekt. Precis som med alla relationer finns det ups and downs. Ibland begriper jag mig inte på mig själv, tänk vad fantastiskt dum jag kan vara mot mig själv ibland. Att jag aldrig lär mig, vill jag bara skrika och banka mig hårt i huvudet men precis som slaget är på väg mot mig så slår det mig! Det är ju precis det jag gör, lär mig. Varje dag så lär jag mig galet mycket. Och shit, vilka lärdomar 2009 har gett mig. Tack för lärdomarna, erfarenheterna och minnena och tack NEW YORK för den bästa tiden!
2010, känn ingen press;)

/Jossan


På väg….