Det socialdemokratiska partiets stöd och vänskap till nazismen

Stefan Löfven gör det nazisterna gjorde, skapar krig, säljer vapen och dödar människor.

Socialdemokratiska partiets nazistiska bakgrund

”Rasbiologiska institutet” grundades 1922, efter en socialdemokratisk motion som stöddes av samtliga riksdagspartier. 1958 ändrades namnet till ”Institutionen för medicinsk genetik” och verksamheten knöts till universitetet i Uppsala. Idag sker forskning kring genetik vid Uppsala universitets Genetikcentrum.

Socialdemokraterna är det svenska parti som tidigare hade rasismen som en del av sin ideologi! Och med starka kopplingar till Nazism!

Man skall då ha i åtanke att flera av de borgerliga partierna haft valsamverkan med nazistiska och fascistiska partier, och i centerns fall även pläderat för rashygien i sitt partiprogram. Socialdemokraternas vurmande för rasbiologin var dock så omfattande, att man i vissa fall fungerade som en inspirationskälla för de tyska nationalsocialisterna. Rasbiologin var en naturlig del av den socialistiska ideologin, vilket med all önskvärd tydlighet framgår av boken ”Rasbiologi och socialism”. Denna bok redogör för det tydliga släktskapet mellan socialismen och rasbiologin och där kan man bland annat läsa påståenden som: ”Att den nordiska rasen är värdefullare än den negroida har åtskilligt fog för sig…”

Boken gavs ut 1926 och författades av Allan Vougt som var chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Arbetet, mångårig riksdagsledamot och ledamot av socialdemokratiska partistyrelsen samt så småningom även försvarsminister. De konservativa krafterna i Sverige var i många fall motståndare till det rasbiologiska tänkandet, då detta grundade sig på darwinismen och därmed stred mot den kristna läran. Socialdemokraten Vougt gick till kraftfullt angrepp mot denna konservativa syn på rasbiologin: ”Ännu reagerar människornas konservativa flertal starkt mot det förslag om sterilisering av förbrytare, vilken bara är den ena sidan av rashygienens krav på inskränkning av de mindre goda elementens fruktsamhet… men framtidens människosläkte kommer utan tvivel att visa långt mindre skonsamhet mot de neddragande elementen än vi.” Arthur Engberg som även han var chefredaktör för tidningen Arbetet och sedermera socialdemokratisk ecklesiastikminister uttryckte sig på följande sätt: ”Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och goda egenskaper.” (återgivet i Dagens Nyheter den 20 augusti 1997). En annan rasideologisk socialdemokrat med hög profil var författaren Bengt Lidforss som bland annat skrev i Arbetet att: ”Vad negern kan tillägna sig av vår europeiska civilisation bildar blott och bart en tunn fernissa kring hans ursprungliga väsen, i sitt inre är och förblir han neger.” Lidforss var också av den bestämda åsikten att det var: ”en livsfråga att hålla sig fritt från inblandning av fysiskt och andligt underlägsna raser.” Ett annat exempel på den svenska socialismens ideologiska förhållande till rasbiologin är den skrift som den socialistiska studentorganisationen Clarté gav ut 1925, skriven av Karl Evang och Ebbe Linde. Den steriliseringslag som infördes 1934 och – med vissa förändringar gällde – till 1975 hade sina rötter i 1920- och 1930-talens rasbiologiska tänkande. 1922 motionerade socialdemokraterna Alfred Petrén och Ernst Wigforss om tvångssterilisering av förståndshandikappade i Sverige med hänvisning till de ”Rashygieniska våndorna av att sinnesslöa fortplantar sig”.

Hjalmar Branting, (ledare för socialdemokraterna och statsminister i tre omgångar mellan 1920 och 1925), motionerade om att staten skulle inrätta ett rasbiologiskt institut. Efter att Hitler hade tagit makten i Tyskland 1933 infördes en lag om tvångssterilisering. Den socialdemokratiske justitieministern Karl Schlyter sände då omedelbart en grupp svenska experter till Nazityskland för att studera de nya tyska lagarna och lära av de tyska erfarenheterna. Hjalmar Branting och hans parti fick också sitt rasbiologiska institut, men först sedan socialdemokraterna mer långsiktigt övertagit regeringsmakten, (1932), kunde tankarna på sterilisering av ”mindre goda element” förverkligas, vilket skedde genom en lag 1934. Tanken var att personer som ”misstänkes överföra sinnessjukdom eller annan sinnesslöhet eller svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag” skulle förhindras att skaffa barn. I lagens grundregler var det först tänkt att den berörde själv skulle acceptera en sterilisering, men i praktiken blev det ofta så att myndighetspersoner ”övertalade” personerna att skriva under om sterilisering, inte sällan i utbyte mot andra förmåner som till exempel sociala bidrag eller en bra lägenhet.

Det fanns också utrymme i lagen för tvångsmässiga åtgärder mot dem som inte ansågs vara rättskapabla. År 1941 skärptes steriliseringslagen ytterligare så att även personer med ett ”asocialt levnadssätt”, som till exempel ogifta flickor som blivit gravida, kunde bli tvångssteriliserade. I boken ”Kris i befolkningsfrågan” gick författarna Gunnar och Alva Myrdal till angrepp mot den gällande tvångssteriliseringslagen, då de menade att denna inte gick tillräckligt långt när det gällde ”utsovring av höggradigt livsodugliga individer”. Författarna var öppna för tanken att minst var tionde svensk skulle steriliseras och de sade sig vilja se ”ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande” och ”en så sträng lagstiftning som möjligt.”

Enligt makarna Myrdal hade de människor som låg samhället till last ingen rätt att sätta barn till världen. Makarna Myrdal delade in befolkningen i ”toppvärdiga och icke toppvärdiga” och uttryckte en önskan om att: ”Helst skulle man på den vägen [sterilisering] vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen.” Bokens rasmedvetna författare nådde senare höga positioner inom socialdemokratin. Gunnar Myrdal blev handelsminister, medan Alva åren 1967-1973 var konsultativt statsråd. Den socialdemokratiska steriliseringslagstiftningen innebar att mer än 60 000 människor steriliserades i Sverige under åren 1935-75, vilket är fler än i något annat västland bortsett från Nazityskland. Långt ifrån alla led av någon form av förståndshandikapp utan även epileptiker, alkoholister, kriminella, ”osedliga” kvinnor, och andra asociala element blev tvångssteriliserade i rasförädlande syfte. Mer än 20 000 ogifta gravida kvinnor steriliserades under utpressning, genom att lagen endast tillät dem att få abort om de godtog sterilisering efteråt. Att socialdemokraten Ragnar Eriksson, som var politisk sakkunnig i regeringskansliet, ecklesiastikminister i den socialdemokratiska regeringen under åren 1957-1967 och sedermera även landshövding i Uppsala, var en av grundarna till den fascistiska organisationen ”Förbundet nya Sverige”, är dock något som det talas tystare om (en annan av grundarna till denna organisation var den kände fascisten Per Engdahl som sedermera kom att bli en ”inspirerande samtalspartner” till den socialdemokratiske statministern Tage Erlander enligt Svenska Dagbladet den 19 maj 1994). Hösten 1938 nominerade den svenske socialdemokraten tillika riksdagsmannen Erik Brandt den tyske naziledaren Adolf Hitler till Nobels fredspris, det visar dokument som tagits fram av Nobelmuseet i Stockholm. Nomineringen skedde efter det att Adolf Hitler börjat visa tendenser för etnisk diskriminering.

Förord Nedanstående utdrag ur boken ”I händerna på en blodsofferkult”, framlägger ex-tremt ovanliga kopplingar avseende Olof Palmes familj, både på faderns ochmoderns sida.

Frågan som läsaren bör ställa sig, är om det är tillfälligheter som gör att en enda kryptojudisk familjs medlemmar, dels utbildar Hitlers främsta rasideologoch andra toppnazister, dels tillhandahåller chefsjurist för det mäktigaste industri-konglomeratet bakom nazisterna, dels bildar kommunistpartiet i England och med-verkar till samma sak i Indien, dels förestår den klubb i England ur vilken de fyraökända KGB-spionerna* hade sitt ursprung, dels placerar en av sina kvinnor somden kanske mäktigaste individen inom det finska kommunistpartiet och slutligen, lyckas landa en av sina medlemmar på statsministerposten i Sverige? Eftersom det är väl känt inom bl.a. frimureriet, spionvärlden och även från politiken, att dess utövare gärna låter sitt värv gå i arv till barnen (nepotism), bör vi också fråga ossom Olof Palme av egen kraft tog sig fram till toppositionen i svensk politik, eller om han sedan decennier, el. kanske t.o.m. långt före sin födsel, var destinerad att intastatsministerposten, för att där utföra sitt samhällsdestruktiva värv?* ´The Cambridge four´ (de fyra från Cambridge) bestod av Kim Philby, Donald Maclean,Guy Burgess och Anthony Blunt. Senare avslöjade en sovjetisk avhoppare ytterligare enspion, John Cairncross, varför gruppen numer går under namnet ´the Cambridge five´.

OLOF PALMES SLÄKT OCH NAZISMEN

Andra frågor som kan ställas, är om det, efter ytterligare forskning i familjen Knieriem-Pal-me-Dutt, poppar upp ännu fler ´prominenta´ familjemedlemmar och om Palmes kryptojud-iska släkt, fortfarande idag, här el. i utlandet, är verksamma i subversiva samhällssyften? Ett Prag-tal om fullständig underkastelse. År 1859 på den gamla judiska kyrkogården i Prag, håller stadens rabbin ett tal förde judiska stammarnas representanter, vilka sammanträdde här en gång varje år-hundrade. Talet är intressant eftersom det i all sin extrema ondska, utgör ett synop-sis för den plan om världserövring*, som ca. 70 år senare, skulle bli ökänd under namnet ”De äldstes protokoll”, eller ”Sions vises protokoll”:* Oftast idag benämnd NWO (New World Order), eller Nya världsordningen.

Chefsrabbinen i Prag 1859 -Solomon Judah Rapoport.”Enligt Jehovas vilja har vårt folk blivit spritt överhela jorden, på det att hela jorden, hela världen må tillhöra oss. Den gyllene kalven, som Aron res-te i öknen, är den gyllene avguden, vilken alla folkdyrkar. De rikaste männen i världen tillhöra vårt folk. I alla de förnämsta världscentra – London, New-York, Berlin, Wien, Paris, Petersburg – hava våra miljonärer sina banker. De ger penningar-, dearrangerar lån, åt olika härskare och maktägande personer, till underhåll av arméer och förande avkrig. De giva guld mot säkerhet i olika statsga-rantier. Jorden utgör den förnämsta säkerheten,och vi måste begagna oss av alla medel, på detatt jorden måtte komma i våra händer och alla som bo på den, underkasta sig vår vilja och vårt förstånd.

”Varje jude bör strängt ihågkomma, att varje folkolycka, av vad slag den varamå, varje oro bland massorna, oordning mm., äro för judendomen den bästahjälpen. I det vi själva hålla oss i skymundan, kunna vi rikta misstankarna mot regeringen, på dess motvilja att bispringa folkmassorna, – i synnerhet arbetarna, samt framställa regeringen som upphovet till allt ont. Även så bör vi visa folkmassorna vår önskan att främja arbetarens levnadsvillkor. I det vi sålunda draga folkmassorna till oss, kunna vi med lätthet begagna oss av dem, vi som besitta rävens list, myrans flit och ormens förslagenhet och smidighet.

Men innan vi kunna exploatera dem själva och deras arbete, måste vi bringa dem dithän, att de äro berövade allt: familjen, hem, jord och hushåll, oförmögna attskaffa sig bröd för sitt livsuppehälle, berövade varje möjlighet till motstånd. De måste bringas att inse, att de blott genom fullständig underkastelse och lydnad, kunna erhålla arbete och bröd ur våra händer, m.a.o. möjlighet att leva”.* Den judiske rabbinens Prag-tal finns återgivet i Hermann Goedsches bok ”Biarritz” (på tyska 1868 el. i dess engelska version med titeln ”To Sedan”).