Månadsvis arkiv: januari 2014

Nu var det dags för fjärde delen i ”Det här är mitt liv”-serien som jag delar med mig av till er. Roligt att så många har hört av sig och tycker att det varit bra hittills. Fortsätt med det och kom gärna med synpunkter om ni tycker att det fattas något och vill veta mer. Den här delen ska alltså handla om min tid på gymnasiet. Och eftersom det hände rätt så mycket under den här perioden så har jag valt att dela upp den en aning. Jag kom ju tex. ut som homosexuell under dessa år, och träffade min pojkvän bland annat. Men det får vänta tills nästa del. Sparar kanske det bästa till sist? 😉 Den här delen handlar alltså enbart om min tid på gymnasiet. Har ni missat föregående delar? Läs dom då här: http://blogg.improveme.se/robinstrandberg/category/det-har-ar-mitt-liv/

Jag trodde alltså att jag skulle bajsa på mig – bokstavligt talat – när svarskuvertet på mina gymnasieval landade i brevlådan. Eftersom jag hade ryckt upp mig i skolan och jobbat in mina betyg så gott jag kunde fanns det ju faktiskt en chans att jag skulle komma in på skolan i Örebro – mitt förstaval. Och mycket riktigt, jag kom in! Och inte bara i Örebro, utan jag kom in på samtliga tre val och kunde välja och vraka bäst jag ville. Trots en misslyckad provintagning på teaterskolan i Kristinehamn där jag spelade upp en klassisk Dramaten scen för ett gäng trötta lärare hade jag alltså även lyckats charma dom. Så vad gör jag nu? Valet var självklart. Jag skulle till Örebro. Lämna denna tråkiga by och hitta nya vänner och möjligheter i storstaden. (Ja, på den tiden kändes Örebro faktiskt som självaste New York city i jämförelse med lilla Storfors) 

Men gud vad jag var nervös! Man hade ju hört mycket om att elever på skolan i Örebro hade nedvärderat och varit taskiga mot elever som kom från mindre orter runt omkring. Vi var ju liksom mesiga bönder som inte hade något och komma med. Givetvis kunde jag inte relatera mig själv till den bilden, så det där rörde mig inte ett dugg i ryggen. Nu hade jag bara en sak i sikte! Fixa dessa tre år, få högsta betyg i teater och sen sticka till Stockholm och bli skådespelare på Dramaten. Inga slagord som ’bögjävel’ eller fula, finniga, störiga tonårspojkar kunde hindra mig från denna dröm. Jag var så redo! King of fucking everything!

Första dagen var såklart en pina. Jag bodde numera i Degerfors (ca. 3 mil ifrån Örebro och ca. 5 mil ifrån Storfors) tillsammans med pappa och storebror. Pappa hade nämligen hittat en tjej som bodde där och nu hade vi alltså flyttat ihop med henne och hennes två barn, båda två ett par år yngre än mig. Jag hade därför rest upp till Örebro med buss ca. en och en halv timme. (Denna busstur gjorde jag sen i tre års tid, fram och tillbaka) Nervös och rädd för att inte passa in äntrade jag tillslut klassrummet där det på papper stod att jag skulle befinna mig i. Och där satt dom. Gänget jag skulle hänga med från dag ett till sista dagen på studenten den där Junidagen för sisådär fem år sedan nu. Vi klickade direkt och jag kunde genast känna att dessa år skulle bli dom bästa i mitt hittills relativt korta liv.

Skoldagarna flöt på bra, men det enda jag intresserade mig av var ju teatern. Varför kallar dom detta en teaterlinje när jag ändå bara får ägna mig åt ämnet max tre dagar i veckan och max två-tre timmar per tillfälle? Jag var inte ett dugg intresserad av de andra ämnena. Ingen skillnad från högstadiet alltså. På mattelektionerna satt jag och skrev lappar med polarna, stirrade ut genom fönstret eller sov. På idrotten hade jag precis som i stort sett hela högstadiet glömt mina gympakläder. Och dom få gånger jag var delaktig i skiten stod jag mest i ett hörn och lekte osynlig. På engelskalektionerna var det bästa jag visste när vi fick kolla på film. Då kunde man sitta vänd mot läraren och slockna till en timme eller två, beroende på hur lång filmen var dvs. Det enda jag på något sätt fann ett intresse i var förutom teatern svenskalektionerna. Där fick man ofta skriva fritt, allt ifrån egna berättelser till  stora essäer om storslagna personer. Där hade jag det lätt som en plätt. Så mitt intresse för och skriva har alltså funnits långt innan denna blogg kom till.
På rasterna hängde jag med mitt lilla gäng ifrån klassen. Rökte, snackade skit och hade skoj. Ibland skolkade man sista lektionen och satte sig på kaféet i stan och drack billigt kaffe i stället tills det var dags att ta bussen hem till Degerfors igen.

Jag älskade verkligen mina vänner. Vi hade så grymt kul ihop under dom här åren, och än idag kan jag ofta tänka på dom. Vad gör dom nu? Sedan jag flyttade till Malmö har jag träffat en av dom en gång över en öl. Annars inget. Knappt något över internet heller. Jag antar att efter studenten växte vi ifrån varandra på något sätt. Vi växte ifrån ungdomen och hittade nya intressen och liv. Men gud vad kul vi hade. Ni minns väl mitt festande från högstadiet? Självklart ville jag inte ligga på latsidan under gymnasiet. Jag lurade pappa i vanlig ordning – trodde jag – att det enbart handlade om en lugn filmkväll hos en kompis. I själva verket hade jag väskan full med sprit. Vi festade, hängde på stan och diskuterade meningen med livet under dessa tre år och jag väntar faktiskt fortfarande på att den klassiska klassfesten ska dimpa ner i brevlådan en dag. Det hade varit så otroligt kul och se vad det blev av alla människor som precis som jag hade drömmen om något större. Vad jag vet så är det ingen av oss som blev något inom teatern? Dom kanske precis som jag hittade andra intressen att ägna större tid åt.

Men trots att allting kändes mycket roligare nu än vad det gjorde på högstadiet var det ändå något som gnagde i mig. Något som aldrig riktigt ville släppa och ge sig av. Den onda bögen inom mig hade nu växt sig såpass stor så den kände sig mogen nog för att få komma ut. För jag hade ju som sagt fattat det nu, jag var ju bög. Let’s just face it! Men vem skulle jag berätta det för? Jag hade ju bestämt mig sen innan att jag skulle hålla ut dessa tre år, och sen ta tag i det. Men det var något inom mig som verkligen ville ut. Och det var nu och inte sen! Och i stället för att inse det vände jag mig i stället till det som kanske de flesta med samma problem i min ålder gör. Internet. Den perfekta mötesplatsen för oss tonårs-smygbögar som inte riktigt fattat vad vi var än. Jag blev medlem på diverse olika sidor där man kunde kolla på andra tjejer och killar som också var som jag. Pratade med en del, men var ointresserad av dom flesta. Självklart var det spännande. Jag var ju i en helt främmande värld. Den världen jag hela tiden misstänkt att jag faktiskt tillhörde. Och nu såhär i efterhand så fattade jag inte att jag vågade. Att jag vågade registrera egna profiler på dessa sidor med både bild och personlig information. Jag som var så rädd för att någon skulle få reda på det. Vem som helst kunde ju se min profil och sen skulle hela jävla skolan få reda på vem jag egentligen var. Varför tänkte jag aldrig på det? Kanske var det vad jag ville eftersom jag var så öppen med det på internet. Att någon skulle avslöja mig så jag slapp göra det själv, vad vet jag.

I skolan hade jag börjat tappa intresset för teatern. Teatern som jag verkligen brunnit för i så många år hade i stället sjunkit ner en aning på min prioritetslista. Jag vet inte vad det var som hände, men kanske var det allt som rörde min hemliga läggning som rörde om allting i grytan. Jag kände mig förvirrad, stängd och tystlåten. Började avsky alla galna estetelever på min skola som bara kändes flummiga och allmänt dumma i huvudet. Vi körde en föreställning om Anne Frank, och det var väl inte fören jag faktiskt stod på scenen som jag kände att detta fortfarande var någonting som jag ville syssla med. Allt förarbete och allt runtomkring intresserade mig dock desto mindre. Alla bögskämt hemma gjorde saken inte heller särskilt bättre. Jag kommer ifrån en värmländsk familj och släkt, och där är minsann bögar och flator inte särskilt högt uppsatta på ’tycka-om-listan’. Tänk om dom faktiskt skulle veta att den dom satt och skojade om där hemma vid middagsbordet faktiskt var jag? Din bror och din son. Vad skulle pappa egentligen säga? Han skulle ju avsky mig. Kanske till och med kasta ut mig? Det hade man ju läst om att föräldrar gjorde med sina äckliga bög- och hiv ungar. Han skulle ju skämmas så mycket inför släkt och vänner så jag skulle ju aldrig kunna visa mig tillsammans med dom igen.

Alla dessa tankar gjorde att jag tillslut stängde ut mig ifrån familjen en aning. Jag blev inte ett dugg intresserad av att umgås med dom, utan tillbringade större delen av min lediga tid tillsammans med mina kompisar i Örebro. Drack alkohol och dränkte tankarna i billig öl och sprit i stället. Jag kunde verkligen se pappas frustration över att jag inte var lika perfekt som min bror. Det hade jag ju aldrig varit och skulle sannerligen inte bli det heller. Snarare tvärtom när han fick veta min mörkaste hemlighet. När jag väl var hemma låste jag ofta in mig på mitt rum och lyssnade på hög musik. Ja, Britney Spears tog mig ofta drömmande iväg till andra världar på den tiden. Och om jag inte var på rummet satt jag framför datorn i min hemliga lilla värld.

Och tänk att det var just framför den där datorn som jag skulle få syn på honom. Den där bilden. Med honom och hans lillebror. Dom där bruna ögonen. Det räckte, för jag hade redan bestämt mig. Honom skulle jag ha. Oavsett om jag skulle behöva smyga med det så skulle jag fan i mig ha honom. Och tänk om jag hade vetat då när jag skrev hej att den här killen skulle vända upp och ner på hela min värld. Tänk om jag hade vetat att från och den där dagen framför datorn till ett halvår framåt i tiden skulle hela jävla världen veta att jag var bög. En äcklig bögunge som det skojades friskt om vid middagsbordet. En äcklig bögjävel som det skreks efter i skolkorridorerna på högstadiet. Ja, en bögjävel helt enkelt. Och en jävligt stolt sådan!

fortsättning följer…