Det här är mitt liv: Del 3.

Då var det dags för tredje delen i min lilla presentation om mitt lilla avtryck här på jorden. Ni vet väll att om ni missat tidigare delar av ’Det här är mitt liv’ så finns dom att läsa här: http://blogg.improveme.se/robinstrandberg/category/det-har-ar-mitt-liv/ Den här delen ska alltså handla om min tid på högstadiet.. Och innan jag börjar vill jag bara berätta att jag endast berättar delar ur min historia. Dessa inlägg blir såpass långa redan som dom är, och det är svårt för mig att ta med precis allting. Jag vill heller inte hänga ut någon på något sätt utan berättar i stort sett bara helheten för er. Är det något ni tycker jag missar eller något specifikt ni undrar över så får ni – som jag sagt tidigare – lämna en kommentar och så får jag svara på den i efterhand. Men hur som helst. Högstadiet var det alltså..

Jag hamnade alltså inte i samma klass som mina bästa kompisar. Men helt så farligt var det faktiskt inte heller. Förutom då kanske på första rasten, efter första lektionen på första dagen. Då stod jag på en parkeringsplats och grät. Anledningen? Jag hade ju ingen och vara med. Men det där varade knappt i en vecka, för sen var jag igång. Med buller och brak.

Min högstadieperiod var minst sagt händelserik. Det var ju här man på något sett utvecklades enormt mycket som människa. Åtminstone så gjorde jag det. Eller snarare, åtminstone så TRODDE jag det! Egentligen var jag ju fortfarande bara barnet, trots att jag under den här tiden i mitt liv kände mig otroligt vuxen, tuff och självständig. Man trodde man visste och kunde allt. Ingen vuxen förälder kunde komma och tala om för mig vad som var rätt och inte. Vi hade ju liksom redan svar på allt, inte sant? Jag menar det var ju tex här jag för första gången fick uppleva min allra första riktiga fylla.

I skolan arrangerades det varje år en innebandyturnering i samhällets bowlinghall. Eleverna mötte lärarna i något som kallades för ”Lussebandyn” då det ägde rum just kring jul. Jag var ju som tidigare nämnt inte ett dugg intresserad av någon typ av sport, så för mig och andra likasinnade var detta ett ypperligt tillfälle att i stället ha lite kul på. Kvällens dryck fick bestå av en salig brunaktig blandning i petflaska från pappas innehållsrika spritskåp. Där hade jag för övrigt varit och nallat många gånger tidigare. För att inte pappa skulle märka något hällde jag i vatten i spritflaskorna. Detta märktes inte fören pappa sen bjöd släktingarna på kalas och den goda drinken bara smakade vatten.
Jag och ett gäng möttes senare upp bakom bowlinghallen där vi hällde i oss så mycket av den brunaktiga häxbryggden som vi bara kunde. Efteråt när livets första – och kanske bästa – fylla slagit in fick vi för oss den dumma idén att varför inte gå in till bowlinghallen där hela skolan är samlad och visa dom andra hur coola vi är? Självklart! Det var ju en briljant idé. Men för mig räckte det inte bara med att säga hej till nån polare i smyg. (Alla lärare var ju som sagt där och dom fick ju inte på något sätt se att man var berusad på skoltid). Nej utan jag skulle såklart ut på planen och säga hej till storebrorsan som just då spelade en match. Där vinglade jag fram mitt framför läktaren och hela skolans beskådan. Resten behöver jag inte förklara, utan ni fattar grejen. Detta resulterade i att jag fick åka i rektorns bil hem tillsammans med rektorn själv och kuratorn på skolan. Tror ni jag vågade kolla pappa i ögonen sen när jag kommit hem och rektorn förklarat läget? Nej. Jag skämdes så jag trodde att jag skulle dö. Dagen efter var det ironiskt nog Lucia i kyrkan med skolan. Där satt jag och min andre minst lika bakfulla vän och fick vad vi förtjänade. Ironiskt nog i kyrkan. Syndernas förlåtelse typ?

En annan sak jag ställde till med tillsammans med en annan dåvarande vän var att slå sönder totalt 37st fönsterrutor i en sommarstuga på landet. Med hjälp av sten. Fråga mig inte varför, men vi var nog ganska så uttråkade där ute på landet. Och mitt i stundens hetta var det ju så fantastiskt jävla kul! Dock inte lika kul när den stackars mannen som ägde stugan kom och knackade på vår dörr och jag fick skaka hand och be om förlåtelse. Pappa fick betala mannen för hela kalaset och där försvann vår inplanerade sommarsemester det året. Allt på grund av mig och mitt ointelligenta påhitt.

Nu hade jag även börjat förstå att jag verkligen inte var som alla andra killar i plugget. Sex och relationer hade ju börjat spela en viktig stor roll i våra små vilsna tonårshjärtan. Vem hade haft sex med vem, och är dom där två fortfarande tillsammans eller är det slut nu igen? Snacket i skolans korridorer pågick ju konstant och slutade liksom aldrig. Jag hittade i alla fall en söt blond liten tjej som var ett år yngre än mig som jag kunde stoltsera mig med. Vi blev tillsammans när jag gick i åttan, och det var med henne oskulden också försvann. Det var ju så viktigt på den tiden att man hela tiden var någon, och omedvetet gjorde man saker för att hela tiden uppehålla nån slags fasad. Min var att hela tiden inte visa att jag var bög. Att jag inte var en sån där äcklig ”bögjävel” som man ofta hörde folk skrika till varandra på skolgården. Och det var nog därför jag blev tillsammans med den här tjejen. För att bevisa motsatsen. Självklart var jag kär! Och självklart kunde jag pussas, hålla hand och visa kärlek. Men jag kände hela tiden att det var någonting som fattades. Det där lilla extra pirret i magen ni vet som man har som nykär. Det fanns liksom aldrig hos mig. Tillslut blev jag trött på att ha desperata försök till sex med någon jag inte ens kände mig attraherad av. Jag visste ju för tusan knappt hur det såg ut där nere hos den där stackars tjejen, och var inte ett dugg intresserad av att försöka lära mig det heller! Ett tecken på att jag måste ha varit bög redan då.
Idag måste ju hon se sitt första ligg som det sämsta någonsin, och jag kan väll inte direkt klandra henne. Dock hade jag velat se hennes reaktion när det några år senare faktiskt blev känt att killen som tog hennes oskuld gått och blivit bög. Till dig vill jag bara säga: Det var inte ditt fel! Du var bra på alla sätt och vis. Verkligen. Du hade bara oturen att bli kär i fel kille.

I skolan flöt det på bra. Inte såpass bra så jag kunde se min framtid som hjärnforskare direkt. Utan i vissa ämnen var jag bra och i andra sämre. Jag var enormt skoltrött. Ville inte lyssna på lärarna och flamsade mig mest med mina tjejkompisar. Skolan kändes tråkigare och tristare för varje dag som gick, och jag längtade mer och mer efter det där okända som jag bara visste skulle inträffa så fort jag fick bli klar med skolan. Jag var så less på skolan där ett tag så under ett sommarlov fick jag till och med gå sommarskola och läsa ikapp saker jag inte pallat bry mig om. Inget sommarlov för mig alltså.

Jag festade och drack i stort sett varje helg med mina vänner, och hängde på alla möjliga hemmafester du kan tänka dig. En gång drack jag tex hembränt och Redbull och blev så full så jag badade fullt påklädd i en damm. När pappa skulle hämta mig var jag genomblöt från midjan och neråt och trodde att han inte såg någonting i bilen på väg hem. Jag menar han sa ju inget?! Eftersom jag växt upp med en lugn och väldigt tålmodig pappa ansåg han alltid att det var bättre att jag fick sova av mig ruset först innan det blev diskussion. Han hade alltså med andra ord sett och förstått precis allting, men tyckte väll inte att det var lönt och förklara nackdelen av kombinationen HB och Redbull till en toppad tonåring.
Men en sak jag lärt mig av att flytta till storstan är att på landet dricker man alltid lite mer, blir alltid lite mer full och har det alltid lite mer skoj. Och vad det beror på tror jag är just för att vi hade liksom ingenting annat och göra. Därför upplever man allting mycket tidigare som tonåring i en småstad än vad man gör i en storstad. Jag vet flera gånger jag blivit helt chockad när folk härifrån Malmö tex berättar om när dom hade sin första fylla, började röka eller gjorde något annat typiskt ”tonårigt”. Det där gjorde jag när jag var 12 bast liksom, vad är grejen!?

Förutom vännerna och det eviga festandet hade jag också alltid en klump i magen. Jag var ju bög! Jag hade fattat det nu, och förstod inte vännerna det och familjen det också så var ni ju dumma i huvudet brukade jag tänka. Kunde dom inte bara säga det till mig så jag slapp göra det själv? Jag menar vad skulle pappa säga? En värmländsk karlakarl som skjuter älg och tycker precis tvärtom i allt jag vill och gör? Vad skulle brorsan säga? Hans kompisar skulle ju skämmas ihjäl och kanske till och med sluta umgås med honom om dom fick veta att hans bror var ”bögjävel”. Då skulle ju allt vara mitt fel? Ibland var jag så deprimerad av sådana här tankar att jag försökte skära mig själv i händerna med vassa föremål. Ni vet en sån där typisk tonårsgrej? Dock lyckades jag aldrig särskilt bra med detta. Dels tyckte jag det gjorde alldeles för ont, och för det andra så var jag alldeles för fjollig och mån om mitt yttre för att kunna gå runt med stora vita fula ärr på armarna.
En gång försökte jag dessutom spy ut det onda i mig som höll på att växa. Jag stod bakom en fotbollsplan och tryckte in två fingrar i halsen och försökte få upp den onda bögen inom mig. För är det en sak vi småstadsbögar inte ville på den tiden, så var det just att vara bög. Och dom som säger och vill hävda någonting annat ljuger. Det är ett helvete för en kille som är bög att bo i ett litet samhälle där alla känner alla och du bara känner att du inte passar in. Det finns så många unga killar där ute som är bokstavligt talat livrädda för att komma ut i rädsla för vad familjen, kompisarna och grannen ska tycka och tänka. Jag menar självklart ville vi också spela fotboll, innebandy och hockey. Självklart ville vi också skryta om hur många tjejer vi legat med! Precis som min bror. Han var ju allt det där man skulle vara på den tiden. Varför kunde inte jag också ha fått den lotten? Varför skulle jag vara den där äckliga bögjäveln? Det var inte rättvist!
Jag tänkte att om jag bara stod ut dom få åren som var kvar av skolan nu så skulle allting lösa sig sen. Jag skulle flytta till Stockholm och där skulle jag få leva precis så som jag vill. Utan att någon skulle bry sig. Och att jag var bög var ju ingenting jag behövde berätta för pappa eller någon annan hemma i Värmland. Dom behövde aldrig få veta. Jag kunde ta med mig min hemlighet ner i graven om jag så ville. Och det var just det jag bestämde mig för. Att hålla tyst om min mörkaste hemlighet tills jag gått ut skolan. Jag hade ju bara 3 år kvar, sen skulle jag ta med mig min hemlighet och bli skådespelare i huvudstaden. Men för att bli skådespelare måste jag ju först utbilda mig?

Det var dags för gymnasieval i skolan och mina val var självklara. Som första val valde jag Estetiska programmet i Örebro med inriktning på Teater. Tänk att få gå skolan i Örebro! En stor stad med nya likasinnade vänner? Endast fyra mil hemifrån. Stockholmsdrömmen kanske inte behövde vara så långt bort ändå? I andrahandsval fick det bli teaterlinjen i Kristinehamn. Jag blir kvar i Värmland men får åtminstone spela teater. Och i tredjehandsval blev det Mediaprogrammet i Örebro. Skiter det sig med teatern får jag åtminstone gå skolan i Örebro, det får duga.
Snacka om att jag var nervös när svarskuvertet damp ner i vår röda lilla brevlåda ett par månader senare.. Det var ju nu min framtid skulle avgöras. Blev det instängd bögjävel i Kristinehamn med avdankade teaterdrömmar. Eller blev det up-and-coming-Hollywood-superstar i Örebro? Jag trodde jag skulle bajsa på mig när……

fortsättning följer.. 😉