Det här är mitt liv: Del 7.

Det har gått en tid nu sedan det kom ett inlägg ifrån ’Det här är mitt liv’. En kategori som blivit otroligt populär. Jag fortsatte aldrig. Delvis på grund av att jag kände mig klar. Kände att jag liksom berättade det jag kände att jag ville dela med mig av. Det mesta känns ganska så sagt redan, men jag lovade ju som sagt en fortsättning. Så här kommer sjunde delen, och kanske sista om ni inte har fler frågor. Missat tidigare inlägg? Klicka då i så fall här!

Okej. Så jag var alltså numera öppen med min läggning inför samtliga i familjen. Det hade alltså inte varit någon större big deal än vad jag först hade trott. Och för att spola fram till vad min mamma sa när jag kom ut även för henne, så var hennes spontana kommentar endast om killen jag träffat var snygg eller inte. Ja ni förstår, hon kunde alltså inte bry sig mindre om att jag numera föredrog korv framför sushi. Där och då kände man en viss frustration. Men hallå? Varför säger du inget mer? När ska du kasta ut mig? När ska du säga att du inte vill ha något mer med mig och göra? När kommer det jag fasat för så länge bli verklighet i stället för bara en otäck mardröm? Dom olika skräckscenarion man målat upp genom åren var ju som små fisar i rymden i jämförelse med mina vänner och familjs reaktion. Inte alls som jag föreställt mig. Och gud vad skönt det kändes! Varför hade jag egentligen gått och dragit på det här så länge? Varför hade jag gått runt i flera år och avskytt mig själv och min äckliga livsstil, när alla ändå bara skulle visa sig älska mig precis lika mycket nu som innan? Så otroligt dumt Robin!

Men nu kom i stället ett annat problem upp. Pojkvännen bodde ju faktiskt inte i Värmland. Pojkvännen bodde ju faktiskt inte i samma lilla trångsynta villakvarter som mig. Han bodde ju faktiskt i själva verket i Malmö. Den där häftiga, något större staden, 60 mil söderut. Min lilla kärleksbubbla jag varit i dom där dagarna när jag i smyg var nere för första gången sprack ganska så snabbt när jag insåg att jag faktiskt hade två år kvar på gymnasiet. Två år kvar på den där förbaskade teaterlinjen som skulle göra mig till en berömd och omtalad skådespelare. En dröm som numera inte alls var lika tilltalande som den var i pojkrummet några år tidigare. Nu ville jag ju bara ner dit. Nu på en gång ville jag dit. Flytta ihop med killen som vänt upp och ner på hela min tillvaro. Jag hade varken tid, lust eller ork till att vänta.

Så dom följande två åren bestod därför av ett evigt pendlande fram och tillbaka. I efterhand fattar jag inte hur jag orkade, men varannan helg – ibland varje helg – satt jag åtta timmar på en buss ner till Skåne. Bara för att få vara med han som jag var så löjligt förälskad i. Två eller tre dagar max fick det bli för sen var det dags att sätta sig på bussen upp till Värmland och trångsyntheten igen och ta tag i skolan. Och kanske verkligheten, jag vet inte. Ytterligare åtta timmar, och ibland till och med elva om jag hade oturen att få vänta i två timmar i Göteborg på nästa buss. Dom gångerna satt jag på en bänk och tjöt. Tjöt över att jag saknade killen. Bölade som aldrig förr över att jag inte orkade vänta i två år på att skolan skulle bli klar.
Och ja sådär höll jag alltså på i två år. Fram och tillbaka. Tur och retur. Och som ni förstår tog mina studier stryk. Ganska så rejält också där på slutet får jag väl säga. Jag hittade på lögner för pappa att vi var lediga från skolan. Bara för att mina dagar i Malmö skulle kunna få vara lite längre. Jag gled ifrån mina vänner allt mer ju mer tid jag spenderade i Malmö. Allting annat var liksom inte intressant längre. Och det var väl kanske inte så konstigt? Nu hade jag ju förmånen att leva det livet jag faktiskt ville leva. Och varken skolan eller någon annan skulle få möjligheten att stoppa det. Pappa fick tillslut hem brev och samtal ifrån min lärare om att min frånvaro var såpass hög att det fanns risk för att studiebidraget skulle dras in. Och en gång när pappa hämtade mig från centralen i Värmland (en röd liten busskur mitt på motorvägen) grät jag som aldrig förr, och föreslog på allvar att jag skulle hoppa av skolan och flytta till Malmö. Möjligtvis gå klart skolan i Malmö. Det kunde jag väl gå med på. Men som tur var så tvingade pappa mig att gå klart skolan och få mina betyg. Jag fick 1000:- om jag klarade ta studenten. En ganska så bra deal med tanke på mitt snart så icke existerande studiebidrag.

Frågar ni mig idag så har ni ju förstått att jag verkligen var kär. Möjligtvis en aning ung och dum samtidigt. Men det där med distansförhållande har jag verkligen upplevt, enda ut i fingerspetsarna. Och idag är jag en stor förespråkare för både nätdejting och distansförhållande. Jag lovar er, vill man så går det. Jag träffade min pojkvän på nätet och vi levde dessutom i distans på två år. Och idag har vi varit tillsammans i över åtta år och är sannerligen ett bevis på att det går.

Tillfällena då jag var nere i Malmö var som sagt magiska. Det var helt underbart att få vara i en storstad tillsammans med en människa som jag verkligen avgudade och älskade. Vi hittade på allt möjligt. I efterhand har jag förstått att sambon spenderade flera tusentalskronor på mig och på oss, i hopp om att jag inte skulle tröttna. För det där med pendlingen var ju som ni säkerligen förstår inte särskilt roligt alla gånger.  Vi åkte till exempel till Köpenhamn. Och bara en sån sak.. Kan ni tänka er en värmlänning i Danmark för första gången? (Jag gick vilse på Danmarks tivoli så dom andra fick ta hjälp av stängningsvakterna för att hitta mig, men det är en annan historia) vi umgicks med hans vänner, var ute på stan, grillade och hade väl i stort sett den bästa sommaren man kunde önska sig i princip? Varje Söndag eller Måndag grät jag över att det var dags och åka hem. Sambon tröstade mig med att det enbart var två veckor tills vi sågs nästa gång.

När jag återigen var uppe i Värmland gjorde jag så gott jag kunde för att på allvar komma i kapp med skolan. Det gick väl sådär. Jag hade bara ett mål i sikte nu, och det var att överleva de resterande få månaderna som var kvar. Sen tog jag studenten, och då var jag – inklusive alla mina närmaste – ganska så på det klara med vart jag skulle ta vägen. Jag tog studenten på en Torsdag eller Fredag. Hade den bästa, jävligaste, grisigaste och härligaste dagen i mitt liv. Måndagen veckan därpå hade jag lämnat både familj, vänner, homofober, en gnutta trångsynthet och allt annat som var jag bakom mig. För gott. Det tog mig 19 år. Och jag ångrar det inte en sekund.

376278_10150909901311290_1706571352_n

1 kommentar

Det här är mitt liv: Del 6.

Eftersom efterfrågan varit rätt så stor på nästa del av ’Det här är mitt liv så känner jag att det är dags att redan nu avslöja fortsättningen. Det blir däremot en kortare variant men det får ni stå ut med. Är ni lika på med fortsättningen som sist så kanske jag är snäll och skyndar på även med nästa… 😉 Är du ny här och inte riktigt förstår vad jag menar så kan du bara kolla in denna länk och läsa dig in i historien om mitt liv: http://blogg.improveme.se/robinstrandberg/category/det-har-ar-mitt-liv/

Jag hade alltså bestämt mig för att fortsätta hålla tyst om min läggning inför familjen. Vännerna visste redan om det, men det tog helt enkelt emot för mycket att berätta det för familjen. Efter jag kommit hem från min hemliga resa till Malmö satte jag mig alltså direkt framför datorn. Det tog inte många sekunder innan pappa störtade ner i hallen där jag satt och började sin utfrågning. Herregud, han var ju inte dum! Givetvis hade han också förstått att jag inte hade varit i Kopparberg på någon hemmafest. Givetvis förstod han också att någonting inte var som det skulle. Jag kunde verkligen se pappas nervösa frustration i ögonen när han frågade mig vart jag hade varit. Okej, vad gör jag nu? Jag insåg ganska så snabbt att det inte var lönt att försöka hitta på ytterligare en halvdålig lögn. Det fanns helt enkelt inget annat alternativ för mig än att säga som det var. Dom där korta sekunderna som följde efter pappas fråga kan ha varit dom längsta – och inte minst värsta – någonsin. Livet passerade i revy, och bara på ett fåtal sekunder såg jag hur det antingen skulle raseras totalt eller flyta på precis som vanligt. Jävlar i helvete! Satans skit! Nu gäller det.

Med gråten i halsgropen och med två brinnande ögon utbrast jag bara helt plötsligt. Utan att jag själv egentligen förstod att jag sa det. ”Jag har varit i Malmö!” Om pappa såg frustrerad ut innan vet jag inte hur jag ska kunna beskriva hans utseende nu. Vad har jag gjort i Malmö?! ”Jag har träffat en kille!” Bara sådär. Nu var det sagt. Nu kunde precis vad som helst hända. Pappa ropade på min plastmamma. Varför vet jag egentligen inte. I ren desperation försökte han kanske leta efter någonting som kunde ta över situationen. Någonting som kunde reda ut det han själv i denna stund inte kunde ro i hamn. För jag menar vad säger man egentligen till sitt barn som precis kommit ut som homosexuell? Att man fortfarande älskar det? Men om man inte gör det då? Vad gör man då? Plastmamma kom ner i hallen och vi låste alla tre in oss i tvättstugan. Här står jag i skamvrån och får min dödsdom tänkte jag. Inlåst med två av dom som betyder allra mest just nu. Inlåst med två av dom som jag bara vill ska säga att allt kommer bli bra.

Pappa grät. Jag grät som aldrig förr. Min plastmamma fick vara den som skötte snacket. Alltid lika koncentrerad och förstående. På bästa möjliga vis skulle jag alltså kväva gråten och berätta vad som hade hänt. Vad jag nu hade ställt till med typ. Och ska jag vara helt ärlig så minns jag faktiskt inte så mycket av det som sen hände. Jag tror faktiskt att jag på något sätt har förträngt det. Hjärnan gick såpass mycket på högvarv där och då. Allting slutade i alla fall med att jag fick höra att dom fortfarande skulle älska mig minst lika mycket nu som innan. Pappa frågade hur det skulle bli med barnbarn. Förmodligen allt det där obligatoriska som man hör i var och varannan komma ut historia idag. Och lättnaden som följde därefter var enorm. Det var precis som om en stor sten inom mig helt plötsligt bara försvann. I så många år hade jag gått runt och burit på detta. I så många år hade jag bara blivit tyngre och tyngre på grund av min hemlighet som bara gjorde mig mer och mer instängd. Det var så skönt. Gud vad skönt det var! Nu kunde jag andas igen. Inte bara kippa efter luft, utan dra in långa friska andetag. När vi kom ut ifrån tvättstugan kände jag mig som en ny människa. En bättre människa. En ärlig och sann sådan.

Dagarna gick och det var fortfarande en konstig känsla att veta att jag faktiskt hade kommit ut. Fortfarande så skämdes jag faktiskt. Det kändes fortfarande på något sätt skamligt att numera vara öppen med det jag faktiskt var. Självklart så förstod jag att detta även var något nytt för familjen. Jag tror pappa inte riktigt visste vad han skulle säga eller göra. Han hade däremot deklarerat att det nog var bäst om vi höll det inom familjen ett tag. Att farmor, farfar och släkten kunde få vänta ett tag med nyheten. Så vitt jag förstått det nu i efterhand så har min komma ut process även varit rätt svårhanterlig för pappa. Missförstå mig inte nu. Min pappa har absolut inga problem med vare sig min läggning eller hur jag valt att leva mitt liv. Men man får faktiskt inte heller glömma att det inte bara är svårt för oss som kommer ut. Idealen säger ju faktiskt att det ska vara kvinna och man. Och inte minst i Värmland så är den livsfilosofin en standard. Och är man uppfostrad därefter kan jag förstå att man blir omkullkastad när ens son kommer och påstår något annat. Tack vare min plastmamma så tror jag att det gick lite lättare för pappa att ta sig igenom det där. Hon kunde nog tala honom tillrätta när det även brast för honom.

Den första jag ringde efter den där kvällen var såklart min Malmö kille. Ingen blev väl gladare än han när jag berättade att vi nu faktiskt kunde träffas på riktigt igen. Göra en repris på den där underbara helgen. Vi bestämde snabbt att jag skulle åka ner igen. Pappa var såklart orolig när jag sa det till honom. Jag menar kom igen. Jag var ju faktiskt bara 17 år och skulle åka ner till Malmö alldeles ensam. Och den här gången skulle han ju veta om det.. 😉 Han hade som krav att han skulle få tala med C’s mamma innan det var okej. Gud vad pinsamt tänkte jag, men i nästa sekund tänkte jag att det var skit samma för nu skulle jag äntligen få träffa mannen i mitt liv igen. Vad som sades mellan pappa och svärmor har jag faktiskt ingen aning om. Dom har aldrig velat säga det till mig nämligen, trots min nyfikenhet. Däremot kan jag gissa mig till att svärmor fick föreläsa homosexualitet och vad det innebar att vara bög för pappa. C hade ju varit öppen länge och för henne var ju det inget konstigt alls.

Nu hade även snacket börjat gå i skolan också. Nyheten om jag hade kommit ut spred sig som en löpeld. Många nyfikna som ville veta precis allt och lite till. Men jag märkte faktiskt inte av något negativt. Ingenting som åtminstone blev uttalat framför mig. Säkerligen fanns det dom som tyckte annat. Men helt ärligt? Kunde jag bry mig mindre? Jag hade precis kommit ut inför familjen och dom vännerna som betydde mest. Samtliga var okej med det. Jag hade dessutom en underbar kille som väntade på mig i Malmö. Homofober kunde med andra ord inte stoppa mig det minsta.

Att jag kom ut som bög var alltså inte alls särskilt märkvärdigt. Man förväntar sig nog att det alltid ska vara så jävla svårt att komma ut nuförtiden. Man läser bara om alla dessa hemska historier om unga killar och tjejer som blir utslängda från sina hem. Om folk som tar självmord på grund av sin läggning och om allt negativt som händer. Jag tycker att det är minst lika viktigt att tala om alla positiva komma ut historier. Jag menar vilken ung bög eller flata kan känna sig stark och redo för att komma ut när den bara får läsa om allt hemskt som hänt när man berättat sin mörkaste hemlighet? Varför inte även berätta om att livet blir precis lika underbart som det var innan, om inte bättre till och med? Inte för alla naturligtvis men för vissa av oss så blir det ju faktiskt det. Varför inte då dela med sig av den historien och kanske i samma veva hjälpa en och annan ung kille eller tjej att komma ut?

Min lilla miniserie börjar närma sig sitt slut. Är det något mer ni vill veta, eller tycker jag har missat, så hojta till! Lämna en kommentar. I nästa kommande del tänkte jag berätta hur det var när jag kom ut för min mamma. Om mina sista två år på gymnasiet, samt hur mina första stapplande steg i gayvärlden såg ut. Dessutom hur jag egentligen fick det att gå ihop mellan mig och C. Det finns med andra ord en hel del kvar att läsa.

(fortsättning följer…)

0 kommentarer

Det här är mitt liv: Del 5.

Nu var det ett tag sedan det kom ett nytt inlägg Ifrån min lilla mini serie ’Det här är mitt liv’. Krävs ju tid av mig att skriva dessa långa inlägg, och det har jag inte riktigt orkat med. Men här kommer i alla fall femte delen. Hur det gick till när jag träffade min sambo för första gången. Minns ni föregående delar? Om inte kan ni bara klicka er in på denna länk och läsa igenom dom: http://blogg.improveme.se/robinstrandberg/category/det-har-ar-mitt-liv/

Jag satt alltså framför datorn den där kvällen när jag fick syn på killen som skulle förändra hela mitt liv. Om jag inte minns helt fel så skrev jag något i stil med att han hade fina ögon. Och efter lite småsnack fram och tillbaka så var det igång. Vi pratade säkert varje dag, flera gånger om. Han bodde i Malmö vilket för mig var en relativt okänd stad. Jag hade ju varit så fokuserad på Stockholm de senaste åren så att träffa en person från Malmö var verkligen ingenting jag hade i tankarna. Och inte bara en person, en KILLE var det ju dessutom! Vi fortsatte prata på dag ut och dag in om allt mellan himmel och jord. Och inombords pågick min kamp om vad jag ska skulle göra. Den här killen lät ju rätt intressant ändå? Tänk om möjligheten fanns att vi faktiskt skulle bestämma oss för och träffas en vacker dag? Vad skulle jag göra då? Jag kunde ju omöjligt träffa honom. Skulle jag bara blockera honom från alla våra konversationer och bara ignorera honom? Sluta prata med honom helt och hållet och hoppas på att han glömmer bort mig? Nej, aldrig i livet! Jag kände ju något för den här killen. Jag hade ju känslor! Äkta känslor. Frågan uppstod hela tiden under våra konversationer på telefon och sms om när vi skulle ses. Han var ju öppen både för familj och vänner så för honom var det ju inga problem. Men för mig såg det ju som tidigare nämnt lite annorlunda ut. Jag smög fortfarande med min rätta identitet. Rädd för vad familjen skulle säga. Rädd för att inte vara omtyckt av vännerna längre. Jag försökte hela tiden skjuta på det där ”när ska vi träffas?” så länge jag kunde.

Tillslut kände jag att det nästan inte gick att smyga med det längre. Ville vi att detta skulle utvecklas till något seriöst så var vi verkligen tvungna att träffas snart. Innan det blev långdraget och långtråkigt. Det hade gått ett halvår nu. Och dagen kom faktiskt. Ja, tro det eller ej men vi bestämde oss för att jag skulle åka ner till Malmö och träffa honom där. Han hade fått låna en vän till familjens lägenhet så det var ju perfekt. Ett ypperligt tillfälle att äntligen kunna träffas. Helt jävla livsfarligt tänker kanske ni nu? En 17 år gammal kille – knappt torr bakom öronen – sätter sig på en 9 timmars bussresa ner till Malmö för och träffa en mystiskt kille som jag aldrig träffat i verkligheten. Med tanke på allt man läst och hört i tv och tidningar om unga tjejer och killar som blir våldtagna av främmande män man chattat med på internet, så kanske detta inte var det mest optimala. Men jag hade sagt till pappa att jag skulle på fest hos en kompis i Kopparberg och sova över där i ett par dagar. Så detta var ju perfekt för mig! Ingen skulle misstänka något! Och det där om våldtäktsmän och skumma typer på internet hade jag inte ens ägnat en tanke på. Jag menar kom igen, jag var ju ung. Ung och vild och redo för ett äventyr.

Under hela bussresan ner till Malmö såg jag landskapet förändras utanför rutan ju längre söderut jag kom. Det slog mig någon gång att vad fan håller jag på med? Jag riskerar så mycket på grund av det här – hur vågar jag? Men i samma stund slogs jag av en nervositet som liksom på något sätt övertog min rädsla och oro. Herregud, jag skulle träffa en kille! Jag vet inte hur många gånger under den där bussresan jag kravlade mig in på den trånga toaletten längst bak i bussen och sprayade håret. Jag måste ju se perfekt ut. Vad skulle han tycka om mig? Han hade ju bara sett mig på bild och aldrig i verkligheten. Tänk om han får syn på mig och känner att jag inte alls var vad han hade hoppats på.

Ja tankarna snurrade minst sagt åt alla håll dom där timmarna. När jag väl klev av bussen på Svävarterminalen i Malmö såg jag honom direkt. Och redan där och då, just i det ögonblicket, visste jag att detta var killen jag väntat på. Både han och jag visste nog inte om vi skulle krama varandra eller om vi skulle skaka hand. Det blev tillslut en lagom halvtaskig kram i all hast. Vi promenerade hem genom parken till lägenheten han passade. Det jag minns allra tydligast ifrån den promenaden är att jag mest bara kollade ner i backen på hans skor medan han pratade på så gott han kunde, säkerligen minst lika nervös som jag. Min älskling har nämligen alltid varit så mycket bättre på det än jag, att prata alltså 😉 När vi kom hem till det som skulle föreställa mitt hem dom närmaste dagarna hade vi köpt med oss en pizza upp. Jag sa att jag inte var hungrig. Herregud, ska jag äta framför honom nu också? Hur osexigt är inte det? C däremot har nu i efterhand berättat att han var vrålhungrig och skulle kunna ha ätit upp hela pizzan själv, men liksom mig var han också nervös inför det. Lite gulligt när vi tänker tillbaka på det. Efter vår fantastiska och om möjligt lite tafatta romantiska middag var frågan vad vi nu skulle hitta på. Ingen aning tänkte jag. Allt jag kunde tänka på var bara hur jag såg ut, hur jag förde mig och vad jag skulle säga om pappa skulle ringa på mobilen. Tillslut sa C väldigt enkelt och nästan helt självklart: Får jag kyssa dig?

Ska jag beskriva resterande dagar är det egentligen bara ett ord som behövs. Kärlek. Vi hade det så mysigt tillsammans, och dessa dagar skulle faktiskt ha kunnat vara dom bästa dagarna i mitt liv. Vi träffade några av hans vänner, hans mamma (hur pinsamt och för jävligt hemskt är inte det?!) käkade middag tillsammans, umgicks på tu man hand med varandra och allt kändes bara så jävla rätt. Tänk om jag skulle kunna få dela detta fantastiska ögonblick med min familj också? Med mina vänner och dom som betydde något för mig uppe i Värmland. En dag när jag och C var ute och gick ringde min mobil. Det jag hade fasat för i min lilla kärleksbubbla i snart tre dagar var nu endast en svarsknapp ifrån mig. Jag lät C gå före innan jag hörde pappas röst i andra änden. Han frågade om resan till Kopparberg hade gått bra, hur jag hade det och när jag hade tänkt komma hem. Ja pappa, resan till MALMÖ har gått utmärkt, jag har det bättre än nånsin och har faktiskt inte alls tänkt att komma hem överhuvudtaget. Så svarade jag givetvis inte men just där och då var det precis det jag egentligen hade velat svara. Med hjärtat i halsgropen ljög jag med andra ord min älskade, oroliga lilla pappa rakt upp i ansiktet. La på luren och fortsatte låtsas som att allt var som det skulle i några dagar innan det tillslut blev dags för mig att åka hem.

Jag var ju tvungen. Kunde inte lura alla längre att jag var i Kopparberg och festade hos en kompis. Jag var tvungen att lämna kärleksbubblan och falla handlöst ner på jorden igen. Vare sig jag ville det eller inte. Dagen då jag skulle hem grät jag floder. Inför prinsen i mitt liv C som möjligtvis lika förtvivlat kanske insåg att vi aldrig mer skulle ses igen. Vi hade såklart pratat om det här. Skulle jag berätta min största hemlighet så stod han givetvis bakom det, och ingen skulle bli gladare än han. Men helt ärligt? Det spelade faktiskt ingen roll att han stod bakom. Det var ju pappa, mamma, syskonen, vännerna, farmor, farfar och resten av alla betydelsefulla människor som skulle stå bakom. Vi bestämde i alla fall att vi skulle träffas igen. Hur vet jag inte, men på något sätt skulle det ske. Om jag så skulle ljuga ytterligare en gång för pappa så skulle jag fan i mig hit igen.

Bussresan hem kan ha varit den hemskaste resan jag någonsin gjort i hela mitt liv. Den rädslan och oron jag hade i magen är något jag inte önskar någon. Vad i helvete skulle jag göra? Jag insåg nu att jag var både kär, förälskad, galen, beroende…. ja kåt, och fullkomligt överrumplad av den här killen. Att kasta bort det vore som att kasta bort hela mig? Jag insåg ganska snabbt att om jag ville ha en framtid med C, och om vi skulle kunna fortsätta att träffas fanns det inget annat alternativ för mig än att tala om för resten av världen att jag var ”en sån där bögjävel” som man fått höra i skolan. Jag tog upp min telefon och skummade igenom min telefonbok. Vem skulle jag kunna berätta det för? Vem skulle ta det bäst? Jag hörde C i bakhuvudet som sa att jag hade honom som stöd. Och visst, jag skulle ju kunna fly till honom om det inte skulle gå som jag vill? En av mina dåvarande bästa vänner fick ett välskrivet detaljerat sms om hur jag kände och vad jag var. När jag hade tryckt på skicka trodde jag både hjärtat och magen skulle explodera, och tillsammans utplåna hela mänskligheten. Ja, så intensivt kändes det faktiskt. Herregud, nu gäller det. Nu är hela min framtid helt avgörande. Får jag ett negativt svar tillbaka tar jag fan livet av mig! Kan inte min bästa vän acceptera mig för den jag är lär ju inte familjen göra det heller.

Jag fick ett sms tillbaka. Inte så illa som jag trodde. Hon ville fortfarande vara min bästis. Min underbara vän som tyckte om mig precis lika mycket nu som innan. Det var ju skönt. Nu hade jag åtminstone en person att dela min hemlighet med. Jag hade väl egentligen förstått att vännerna inte skulle bry sig särskilt mycket. Det var nog rätt väntat ändå. Det var ju inte det som oroade mig. Det värsta var ju att berätta det för pappa. För storebror och för släkten. Den värmländska, traditionsenliga släkten. När jag klev av bussen på min hemort stannade jag upp ett tag. Tittade upp mot himlen och bad till både Jesus, Gud, Heliga Maria och kanske till och med djävulen att för guds skull vara med mig nu. Jag gick så långsamt jag kunde för att inte komma hem. Kände att vår gula lilla villa bara blev synligare och synligare. I kapp med det blev jag däremot bara osynligare och osynligare. Jag kunde verkligen inte. Jag vet ju vad dom tycker om sådana som mig. Det får vara såhär nu. Jag kan verkligen inte berätta. Helvetes jävla skit!

När jag kom in i hallen hade jag bestämt mig. Jag skulle inte berätta. Det fanns inte på kartan. Jag såg hela scenariot framför mig. Hur pappa skulle riva sitt hår för att sedan kasta ut mig. Hur mamma skulle vända mig ryggen och aldrig mer vilja se mig i ögonen. Hur storebror skulle hata mig ännu mer för att ha skämt ut honom inför sina kompisar. Jag fick allt lära mig att leva i den populära och dammiga garderoben lite till. Jag gick därför – helt på rutin – och satte mig framför datorn. Loggade in på Bilddagboken och publicerade en leende, lycklig selfie från den galna påhittade festen i Kopparberg.

1952_48439736289_9039_n

Denna bilden är tagen kvällen innan jag skulle åka hem. Galet kär och förkrossad.

1952_48439866289_4932_n
Jag tror detta är första bilden på oss två tillsammans. Sommaren 2007. Long time ago!

543827_10151318548916290_1255826632_n
Snart åtta år senare och fortfarande ett sött litet par. Hihi <3

0 kommentarer

Det här är mitt liv: Del 4.

Nu var det dags för fjärde delen i ”Det här är mitt liv”-serien som jag delar med mig av till er. Roligt att så många har hört av sig och tycker att det varit bra hittills. Fortsätt med det och kom gärna med synpunkter om ni tycker att det fattas något och vill veta mer. Den här delen ska alltså handla om min tid på gymnasiet. Och eftersom det hände rätt så mycket under den här perioden så har jag valt att dela upp den en aning. Jag kom ju tex. ut som homosexuell under dessa år, och träffade min pojkvän bland annat. Men det får vänta tills nästa del. Sparar kanske det bästa till sist? 😉 Den här delen handlar alltså enbart om min tid på gymnasiet. Har ni missat föregående delar? Läs dom då här: http://blogg.improveme.se/robinstrandberg/category/det-har-ar-mitt-liv/

Jag trodde alltså att jag skulle bajsa på mig – bokstavligt talat – när svarskuvertet på mina gymnasieval landade i brevlådan. Eftersom jag hade ryckt upp mig i skolan och jobbat in mina betyg så gott jag kunde fanns det ju faktiskt en chans att jag skulle komma in på skolan i Örebro – mitt förstaval. Och mycket riktigt, jag kom in! Och inte bara i Örebro, utan jag kom in på samtliga tre val och kunde välja och vraka bäst jag ville. Trots en misslyckad provintagning på teaterskolan i Kristinehamn där jag spelade upp en klassisk Dramaten scen för ett gäng trötta lärare hade jag alltså även lyckats charma dom. Så vad gör jag nu? Valet var självklart. Jag skulle till Örebro. Lämna denna tråkiga by och hitta nya vänner och möjligheter i storstaden. (Ja, på den tiden kändes Örebro faktiskt som självaste New York city i jämförelse med lilla Storfors) 

Men gud vad jag var nervös! Man hade ju hört mycket om att elever på skolan i Örebro hade nedvärderat och varit taskiga mot elever som kom från mindre orter runt omkring. Vi var ju liksom mesiga bönder som inte hade något och komma med. Givetvis kunde jag inte relatera mig själv till den bilden, så det där rörde mig inte ett dugg i ryggen. Nu hade jag bara en sak i sikte! Fixa dessa tre år, få högsta betyg i teater och sen sticka till Stockholm och bli skådespelare på Dramaten. Inga slagord som ’bögjävel’ eller fula, finniga, störiga tonårspojkar kunde hindra mig från denna dröm. Jag var så redo! King of fucking everything!

Första dagen var såklart en pina. Jag bodde numera i Degerfors (ca. 3 mil ifrån Örebro och ca. 5 mil ifrån Storfors) tillsammans med pappa och storebror. Pappa hade nämligen hittat en tjej som bodde där och nu hade vi alltså flyttat ihop med henne och hennes två barn, båda två ett par år yngre än mig. Jag hade därför rest upp till Örebro med buss ca. en och en halv timme. (Denna busstur gjorde jag sen i tre års tid, fram och tillbaka) Nervös och rädd för att inte passa in äntrade jag tillslut klassrummet där det på papper stod att jag skulle befinna mig i. Och där satt dom. Gänget jag skulle hänga med från dag ett till sista dagen på studenten den där Junidagen för sisådär fem år sedan nu. Vi klickade direkt och jag kunde genast känna att dessa år skulle bli dom bästa i mitt hittills relativt korta liv.

Skoldagarna flöt på bra, men det enda jag intresserade mig av var ju teatern. Varför kallar dom detta en teaterlinje när jag ändå bara får ägna mig åt ämnet max tre dagar i veckan och max två-tre timmar per tillfälle? Jag var inte ett dugg intresserad av de andra ämnena. Ingen skillnad från högstadiet alltså. På mattelektionerna satt jag och skrev lappar med polarna, stirrade ut genom fönstret eller sov. På idrotten hade jag precis som i stort sett hela högstadiet glömt mina gympakläder. Och dom få gånger jag var delaktig i skiten stod jag mest i ett hörn och lekte osynlig. På engelskalektionerna var det bästa jag visste när vi fick kolla på film. Då kunde man sitta vänd mot läraren och slockna till en timme eller två, beroende på hur lång filmen var dvs. Det enda jag på något sätt fann ett intresse i var förutom teatern svenskalektionerna. Där fick man ofta skriva fritt, allt ifrån egna berättelser till  stora essäer om storslagna personer. Där hade jag det lätt som en plätt. Så mitt intresse för och skriva har alltså funnits långt innan denna blogg kom till.
På rasterna hängde jag med mitt lilla gäng ifrån klassen. Rökte, snackade skit och hade skoj. Ibland skolkade man sista lektionen och satte sig på kaféet i stan och drack billigt kaffe i stället tills det var dags att ta bussen hem till Degerfors igen.

Jag älskade verkligen mina vänner. Vi hade så grymt kul ihop under dom här åren, och än idag kan jag ofta tänka på dom. Vad gör dom nu? Sedan jag flyttade till Malmö har jag träffat en av dom en gång över en öl. Annars inget. Knappt något över internet heller. Jag antar att efter studenten växte vi ifrån varandra på något sätt. Vi växte ifrån ungdomen och hittade nya intressen och liv. Men gud vad kul vi hade. Ni minns väl mitt festande från högstadiet? Självklart ville jag inte ligga på latsidan under gymnasiet. Jag lurade pappa i vanlig ordning – trodde jag – att det enbart handlade om en lugn filmkväll hos en kompis. I själva verket hade jag väskan full med sprit. Vi festade, hängde på stan och diskuterade meningen med livet under dessa tre år och jag väntar faktiskt fortfarande på att den klassiska klassfesten ska dimpa ner i brevlådan en dag. Det hade varit så otroligt kul och se vad det blev av alla människor som precis som jag hade drömmen om något större. Vad jag vet så är det ingen av oss som blev något inom teatern? Dom kanske precis som jag hittade andra intressen att ägna större tid åt.

Men trots att allting kändes mycket roligare nu än vad det gjorde på högstadiet var det ändå något som gnagde i mig. Något som aldrig riktigt ville släppa och ge sig av. Den onda bögen inom mig hade nu växt sig såpass stor så den kände sig mogen nog för att få komma ut. För jag hade ju som sagt fattat det nu, jag var ju bög. Let’s just face it! Men vem skulle jag berätta det för? Jag hade ju bestämt mig sen innan att jag skulle hålla ut dessa tre år, och sen ta tag i det. Men det var något inom mig som verkligen ville ut. Och det var nu och inte sen! Och i stället för att inse det vände jag mig i stället till det som kanske de flesta med samma problem i min ålder gör. Internet. Den perfekta mötesplatsen för oss tonårs-smygbögar som inte riktigt fattat vad vi var än. Jag blev medlem på diverse olika sidor där man kunde kolla på andra tjejer och killar som också var som jag. Pratade med en del, men var ointresserad av dom flesta. Självklart var det spännande. Jag var ju i en helt främmande värld. Den världen jag hela tiden misstänkt att jag faktiskt tillhörde. Och nu såhär i efterhand så fattade jag inte att jag vågade. Att jag vågade registrera egna profiler på dessa sidor med både bild och personlig information. Jag som var så rädd för att någon skulle få reda på det. Vem som helst kunde ju se min profil och sen skulle hela jävla skolan få reda på vem jag egentligen var. Varför tänkte jag aldrig på det? Kanske var det vad jag ville eftersom jag var så öppen med det på internet. Att någon skulle avslöja mig så jag slapp göra det själv, vad vet jag.

I skolan hade jag börjat tappa intresset för teatern. Teatern som jag verkligen brunnit för i så många år hade i stället sjunkit ner en aning på min prioritetslista. Jag vet inte vad det var som hände, men kanske var det allt som rörde min hemliga läggning som rörde om allting i grytan. Jag kände mig förvirrad, stängd och tystlåten. Började avsky alla galna estetelever på min skola som bara kändes flummiga och allmänt dumma i huvudet. Vi körde en föreställning om Anne Frank, och det var väl inte fören jag faktiskt stod på scenen som jag kände att detta fortfarande var någonting som jag ville syssla med. Allt förarbete och allt runtomkring intresserade mig dock desto mindre. Alla bögskämt hemma gjorde saken inte heller särskilt bättre. Jag kommer ifrån en värmländsk familj och släkt, och där är minsann bögar och flator inte särskilt högt uppsatta på ’tycka-om-listan’. Tänk om dom faktiskt skulle veta att den dom satt och skojade om där hemma vid middagsbordet faktiskt var jag? Din bror och din son. Vad skulle pappa egentligen säga? Han skulle ju avsky mig. Kanske till och med kasta ut mig? Det hade man ju läst om att föräldrar gjorde med sina äckliga bög- och hiv ungar. Han skulle ju skämmas så mycket inför släkt och vänner så jag skulle ju aldrig kunna visa mig tillsammans med dom igen.

Alla dessa tankar gjorde att jag tillslut stängde ut mig ifrån familjen en aning. Jag blev inte ett dugg intresserad av att umgås med dom, utan tillbringade större delen av min lediga tid tillsammans med mina kompisar i Örebro. Drack alkohol och dränkte tankarna i billig öl och sprit i stället. Jag kunde verkligen se pappas frustration över att jag inte var lika perfekt som min bror. Det hade jag ju aldrig varit och skulle sannerligen inte bli det heller. Snarare tvärtom när han fick veta min mörkaste hemlighet. När jag väl var hemma låste jag ofta in mig på mitt rum och lyssnade på hög musik. Ja, Britney Spears tog mig ofta drömmande iväg till andra världar på den tiden. Och om jag inte var på rummet satt jag framför datorn i min hemliga lilla värld.

Och tänk att det var just framför den där datorn som jag skulle få syn på honom. Den där bilden. Med honom och hans lillebror. Dom där bruna ögonen. Det räckte, för jag hade redan bestämt mig. Honom skulle jag ha. Oavsett om jag skulle behöva smyga med det så skulle jag fan i mig ha honom. Och tänk om jag hade vetat då när jag skrev hej att den här killen skulle vända upp och ner på hela min värld. Tänk om jag hade vetat att från och den där dagen framför datorn till ett halvår framåt i tiden skulle hela jävla världen veta att jag var bög. En äcklig bögunge som det skojades friskt om vid middagsbordet. En äcklig bögjävel som det skreks efter i skolkorridorerna på högstadiet. Ja, en bögjävel helt enkelt. Och en jävligt stolt sådan!

fortsättning följer…

0 kommentarer

Det här är mitt liv: Del 3.

Då var det dags för tredje delen i min lilla presentation om mitt lilla avtryck här på jorden. Ni vet väll att om ni missat tidigare delar av ’Det här är mitt liv’ så finns dom att läsa här: http://blogg.improveme.se/robinstrandberg/category/det-har-ar-mitt-liv/ Den här delen ska alltså handla om min tid på högstadiet.. Och innan jag börjar vill jag bara berätta att jag endast berättar delar ur min historia. Dessa inlägg blir såpass långa redan som dom är, och det är svårt för mig att ta med precis allting. Jag vill heller inte hänga ut någon på något sätt utan berättar i stort sett bara helheten för er. Är det något ni tycker jag missar eller något specifikt ni undrar över så får ni – som jag sagt tidigare – lämna en kommentar och så får jag svara på den i efterhand. Men hur som helst. Högstadiet var det alltså..

Jag hamnade alltså inte i samma klass som mina bästa kompisar. Men helt så farligt var det faktiskt inte heller. Förutom då kanske på första rasten, efter första lektionen på första dagen. Då stod jag på en parkeringsplats och grät. Anledningen? Jag hade ju ingen och vara med. Men det där varade knappt i en vecka, för sen var jag igång. Med buller och brak.

Min högstadieperiod var minst sagt händelserik. Det var ju här man på något sett utvecklades enormt mycket som människa. Åtminstone så gjorde jag det. Eller snarare, åtminstone så TRODDE jag det! Egentligen var jag ju fortfarande bara barnet, trots att jag under den här tiden i mitt liv kände mig otroligt vuxen, tuff och självständig. Man trodde man visste och kunde allt. Ingen vuxen förälder kunde komma och tala om för mig vad som var rätt och inte. Vi hade ju liksom redan svar på allt, inte sant? Jag menar det var ju tex här jag för första gången fick uppleva min allra första riktiga fylla.

I skolan arrangerades det varje år en innebandyturnering i samhällets bowlinghall. Eleverna mötte lärarna i något som kallades för ”Lussebandyn” då det ägde rum just kring jul. Jag var ju som tidigare nämnt inte ett dugg intresserad av någon typ av sport, så för mig och andra likasinnade var detta ett ypperligt tillfälle att i stället ha lite kul på. Kvällens dryck fick bestå av en salig brunaktig blandning i petflaska från pappas innehållsrika spritskåp. Där hade jag för övrigt varit och nallat många gånger tidigare. För att inte pappa skulle märka något hällde jag i vatten i spritflaskorna. Detta märktes inte fören pappa sen bjöd släktingarna på kalas och den goda drinken bara smakade vatten.
Jag och ett gäng möttes senare upp bakom bowlinghallen där vi hällde i oss så mycket av den brunaktiga häxbryggden som vi bara kunde. Efteråt när livets första – och kanske bästa – fylla slagit in fick vi för oss den dumma idén att varför inte gå in till bowlinghallen där hela skolan är samlad och visa dom andra hur coola vi är? Självklart! Det var ju en briljant idé. Men för mig räckte det inte bara med att säga hej till nån polare i smyg. (Alla lärare var ju som sagt där och dom fick ju inte på något sätt se att man var berusad på skoltid). Nej utan jag skulle såklart ut på planen och säga hej till storebrorsan som just då spelade en match. Där vinglade jag fram mitt framför läktaren och hela skolans beskådan. Resten behöver jag inte förklara, utan ni fattar grejen. Detta resulterade i att jag fick åka i rektorns bil hem tillsammans med rektorn själv och kuratorn på skolan. Tror ni jag vågade kolla pappa i ögonen sen när jag kommit hem och rektorn förklarat läget? Nej. Jag skämdes så jag trodde att jag skulle dö. Dagen efter var det ironiskt nog Lucia i kyrkan med skolan. Där satt jag och min andre minst lika bakfulla vän och fick vad vi förtjänade. Ironiskt nog i kyrkan. Syndernas förlåtelse typ?

En annan sak jag ställde till med tillsammans med en annan dåvarande vän var att slå sönder totalt 37st fönsterrutor i en sommarstuga på landet. Med hjälp av sten. Fråga mig inte varför, men vi var nog ganska så uttråkade där ute på landet. Och mitt i stundens hetta var det ju så fantastiskt jävla kul! Dock inte lika kul när den stackars mannen som ägde stugan kom och knackade på vår dörr och jag fick skaka hand och be om förlåtelse. Pappa fick betala mannen för hela kalaset och där försvann vår inplanerade sommarsemester det året. Allt på grund av mig och mitt ointelligenta påhitt.

Nu hade jag även börjat förstå att jag verkligen inte var som alla andra killar i plugget. Sex och relationer hade ju börjat spela en viktig stor roll i våra små vilsna tonårshjärtan. Vem hade haft sex med vem, och är dom där två fortfarande tillsammans eller är det slut nu igen? Snacket i skolans korridorer pågick ju konstant och slutade liksom aldrig. Jag hittade i alla fall en söt blond liten tjej som var ett år yngre än mig som jag kunde stoltsera mig med. Vi blev tillsammans när jag gick i åttan, och det var med henne oskulden också försvann. Det var ju så viktigt på den tiden att man hela tiden var någon, och omedvetet gjorde man saker för att hela tiden uppehålla nån slags fasad. Min var att hela tiden inte visa att jag var bög. Att jag inte var en sån där äcklig ”bögjävel” som man ofta hörde folk skrika till varandra på skolgården. Och det var nog därför jag blev tillsammans med den här tjejen. För att bevisa motsatsen. Självklart var jag kär! Och självklart kunde jag pussas, hålla hand och visa kärlek. Men jag kände hela tiden att det var någonting som fattades. Det där lilla extra pirret i magen ni vet som man har som nykär. Det fanns liksom aldrig hos mig. Tillslut blev jag trött på att ha desperata försök till sex med någon jag inte ens kände mig attraherad av. Jag visste ju för tusan knappt hur det såg ut där nere hos den där stackars tjejen, och var inte ett dugg intresserad av att försöka lära mig det heller! Ett tecken på att jag måste ha varit bög redan då.
Idag måste ju hon se sitt första ligg som det sämsta någonsin, och jag kan väll inte direkt klandra henne. Dock hade jag velat se hennes reaktion när det några år senare faktiskt blev känt att killen som tog hennes oskuld gått och blivit bög. Till dig vill jag bara säga: Det var inte ditt fel! Du var bra på alla sätt och vis. Verkligen. Du hade bara oturen att bli kär i fel kille.

I skolan flöt det på bra. Inte såpass bra så jag kunde se min framtid som hjärnforskare direkt. Utan i vissa ämnen var jag bra och i andra sämre. Jag var enormt skoltrött. Ville inte lyssna på lärarna och flamsade mig mest med mina tjejkompisar. Skolan kändes tråkigare och tristare för varje dag som gick, och jag längtade mer och mer efter det där okända som jag bara visste skulle inträffa så fort jag fick bli klar med skolan. Jag var så less på skolan där ett tag så under ett sommarlov fick jag till och med gå sommarskola och läsa ikapp saker jag inte pallat bry mig om. Inget sommarlov för mig alltså.

Jag festade och drack i stort sett varje helg med mina vänner, och hängde på alla möjliga hemmafester du kan tänka dig. En gång drack jag tex hembränt och Redbull och blev så full så jag badade fullt påklädd i en damm. När pappa skulle hämta mig var jag genomblöt från midjan och neråt och trodde att han inte såg någonting i bilen på väg hem. Jag menar han sa ju inget?! Eftersom jag växt upp med en lugn och väldigt tålmodig pappa ansåg han alltid att det var bättre att jag fick sova av mig ruset först innan det blev diskussion. Han hade alltså med andra ord sett och förstått precis allting, men tyckte väll inte att det var lönt och förklara nackdelen av kombinationen HB och Redbull till en toppad tonåring.
Men en sak jag lärt mig av att flytta till storstan är att på landet dricker man alltid lite mer, blir alltid lite mer full och har det alltid lite mer skoj. Och vad det beror på tror jag är just för att vi hade liksom ingenting annat och göra. Därför upplever man allting mycket tidigare som tonåring i en småstad än vad man gör i en storstad. Jag vet flera gånger jag blivit helt chockad när folk härifrån Malmö tex berättar om när dom hade sin första fylla, började röka eller gjorde något annat typiskt ”tonårigt”. Det där gjorde jag när jag var 12 bast liksom, vad är grejen!?

Förutom vännerna och det eviga festandet hade jag också alltid en klump i magen. Jag var ju bög! Jag hade fattat det nu, och förstod inte vännerna det och familjen det också så var ni ju dumma i huvudet brukade jag tänka. Kunde dom inte bara säga det till mig så jag slapp göra det själv? Jag menar vad skulle pappa säga? En värmländsk karlakarl som skjuter älg och tycker precis tvärtom i allt jag vill och gör? Vad skulle brorsan säga? Hans kompisar skulle ju skämmas ihjäl och kanske till och med sluta umgås med honom om dom fick veta att hans bror var ”bögjävel”. Då skulle ju allt vara mitt fel? Ibland var jag så deprimerad av sådana här tankar att jag försökte skära mig själv i händerna med vassa föremål. Ni vet en sån där typisk tonårsgrej? Dock lyckades jag aldrig särskilt bra med detta. Dels tyckte jag det gjorde alldeles för ont, och för det andra så var jag alldeles för fjollig och mån om mitt yttre för att kunna gå runt med stora vita fula ärr på armarna.
En gång försökte jag dessutom spy ut det onda i mig som höll på att växa. Jag stod bakom en fotbollsplan och tryckte in två fingrar i halsen och försökte få upp den onda bögen inom mig. För är det en sak vi småstadsbögar inte ville på den tiden, så var det just att vara bög. Och dom som säger och vill hävda någonting annat ljuger. Det är ett helvete för en kille som är bög att bo i ett litet samhälle där alla känner alla och du bara känner att du inte passar in. Det finns så många unga killar där ute som är bokstavligt talat livrädda för att komma ut i rädsla för vad familjen, kompisarna och grannen ska tycka och tänka. Jag menar självklart ville vi också spela fotboll, innebandy och hockey. Självklart ville vi också skryta om hur många tjejer vi legat med! Precis som min bror. Han var ju allt det där man skulle vara på den tiden. Varför kunde inte jag också ha fått den lotten? Varför skulle jag vara den där äckliga bögjäveln? Det var inte rättvist!
Jag tänkte att om jag bara stod ut dom få åren som var kvar av skolan nu så skulle allting lösa sig sen. Jag skulle flytta till Stockholm och där skulle jag få leva precis så som jag vill. Utan att någon skulle bry sig. Och att jag var bög var ju ingenting jag behövde berätta för pappa eller någon annan hemma i Värmland. Dom behövde aldrig få veta. Jag kunde ta med mig min hemlighet ner i graven om jag så ville. Och det var just det jag bestämde mig för. Att hålla tyst om min mörkaste hemlighet tills jag gått ut skolan. Jag hade ju bara 3 år kvar, sen skulle jag ta med mig min hemlighet och bli skådespelare i huvudstaden. Men för att bli skådespelare måste jag ju först utbilda mig?

Det var dags för gymnasieval i skolan och mina val var självklara. Som första val valde jag Estetiska programmet i Örebro med inriktning på Teater. Tänk att få gå skolan i Örebro! En stor stad med nya likasinnade vänner? Endast fyra mil hemifrån. Stockholmsdrömmen kanske inte behövde vara så långt bort ändå? I andrahandsval fick det bli teaterlinjen i Kristinehamn. Jag blir kvar i Värmland men får åtminstone spela teater. Och i tredjehandsval blev det Mediaprogrammet i Örebro. Skiter det sig med teatern får jag åtminstone gå skolan i Örebro, det får duga.
Snacka om att jag var nervös när svarskuvertet damp ner i vår röda lilla brevlåda ett par månader senare.. Det var ju nu min framtid skulle avgöras. Blev det instängd bögjävel i Kristinehamn med avdankade teaterdrömmar. Eller blev det up-and-coming-Hollywood-superstar i Örebro? Jag trodde jag skulle bajsa på mig när……

fortsättning följer.. 😉

3 kommentarer

Det här är mitt liv: Del 2.

Här kommer andra delen i miniserien jag delar med mig av till er som jag valt att kalla för: Det här är mitt liv. Den här delen handlar alltså om min skolgång. Och den är ju rätt lång så tänkte att jag delar upp den i stället till grundskolan, högstadiet och slutligen gymnasiet. Och vi börjar med grundskolan. Varsegoda!

Jag var aldrig klassens smartaste elev. Inte heller klassens dummaste. Om jag själv får välja så var jag kanske någonstans mitt i mellan. Mitt i mellan dum och smart. Jag gillade aldrig skolan. Brukade säga – och gör det fortfarande – att det där var ingenting för mig. Jag tyckte det var urtråkigt att försöka förstå mig på det läraren framför tavlan stod och babblade om. Jag var liksom inte intresserad av att lära mig multiplikationstabellen, vad fan ska jag med den till? Var det ett ämne jag inte gillade och ett ämne jag inte skulle ha användning för i framtiden, nej inte fan tänkte jag då bry mig.

Jag gick i grundskolan i en liten ort som kallades för Bjurtjärn. En minst sagt intetsägande håla där alla kände alla. Ja precis så som man faktiskt föreställer sig att en skola i en mindre ort ser ut. Precis som på film ni vet. Precis så var det. Var jag mobbad? Det är väll något jag antar dom flesta undrar. Nej det var jag faktiskt inte. Jag hade turen att omge mig med dom populära tjejerna i skolan, och därav tror jag det också blev svårt för mobbarna att faktiskt ge sig på mig. Och så har det alltid varit, under hela min skolgång. Hade jag inte varit bästis med dom snyggaste tjejerna kan jag idag säga att jag säkerligen hade varit det perfekta mobboffret. Ett spinkigt benrangel, lite småblyg och som bara umgicks med tjejer. Slagord som ”bög” tex hade ju varit lätt att få slängt i huvudet. Men så var det alltså inte. Klart man fått höra det i mellan åt, men inget allvarligt direkt. Och förresten vadå bög? Det var ju inte jag? Åtminstone var det inget jag hunnit fundera på än i alla fall.

Redan under den här perioden av mitt liv var jag urless på den lilla byn jag tvingats leva i. Ibland var man så arg på sina föräldrar som bosatt sig här med egen fri vilja och liksom på det viset också tvångsimporterat mig dit. Här fanns det ju liksom inget! Hur kan ni vilja bo här och vara helt tillfreds med det brukade jag undra. Och det var här min längtan till Stockholm väcktes till liv. Huvudstaden. Där hände ju allt. Det var ju där alla kändisar bodde, och det var ju där man skulle bo om man skulle bli något i livet. I den här åldern hade jag många drömmar jag hoppades på skulle slå in. Inga stora planer och så, utan dom var så realistiska och lättillgängliga som tex bakgrundsdansare till självaste Britney Spears. Skådespelare, och då inte bara på Dramaten i Stockholm utan det skulle självklart också inkludera Hollywood, eller varför inte hela jävla världen när vi ändå var igång.

Det var också i grundskolan jag fick nys om både alkohol och cigaretter. Jag och min bästa kompis jag hade då, Madelene, snodde ofta cigg från min låtsasmorsa. Fick vi inte tag på dom på så vis fanns det alltid askkoppar att rota i. Tanterna slängde ju så jävla långa fimpar! Självklart rökte vi inte på riktigt. Även om jag trodde att jag gjorde halsbloss så var ju verkligheten någon helt annan. Vi ville ju bara vara coola, som alla andra. Fortsätta tillhöra innegänget.

Att växa upp på landet i en såpass lugn miljö som det faktiskt var är lite på gott och ont tror jag. Antingen klarar du det galant och går igenom hela din tonårsperiod hemma framför läxorna och familjen. Men då får du tyvärr också räkna med att bli ett mobboffer. Och det ville ju inte jag såklart. Därför valde jag den andra vägen. Den som innehöll häng på fritidsgården, tjuvrökandet och konstant ute med kompisarna till sena kvällen. Min pappa har inte haft det lätt med mig, men hittills under grundskolan var jag faktiskt ganska lugn. Vi var normala och fortfarande barn allihop tror jag.
I skolan fungerade det bra. Jag var som sagt varken dum eller smart. Matematiken var väll det enda ämnet jag kände att det inte gick så bra i. Det var något mellan matten och mig. Vi gick verkligen inte ihop. Och gör det fortfarande inte!
Jag hade tjej också, till och från. Vi pussades och gjorde ryska posten på rasterna i ett skjul på skolgården. Nu i efterhand kan jag se att jag hade tjejer för att på nått sätt skydda mig själv. Jag ville visa killarna och alla andra att jag inte alls var bög. Sen om det pirrade till där nere när pussarna väl utdelades under ryska posten, det är en annan femma. Jag hade väll börjat kolla en aning på killar redan här, men jag tror nog att man tänkte på att det hade med nyfikenhet och pubertet och göra. Ingenting allvarligt och seriöst. Det skulle dröja till högstadiet innan jag förstod att sushi inte var något för mig.

Och när högstadiet väl började närma sig var det nog inte bara jag som var nervös. Nu skulle nämligen alla vi som gick i vår trygga lilla skola på landet byta till en annan lite större några mil bort. I en stad som hette Storfors. Idag kan jag säga att Storfors också är en håla med väldigt få invånare i, men då kändes det lite som ”centrum” och inte alls särskilt litet. Innan vi började där fick man i uppgift av läraren att skriva på en lapp vilka av alla sina kompisar man ville fortsätta gå i samma klass med. Vår klass skulle nu nämligen splittras och delas in i tre nya klasser i den nya skolan tillsammans med andra elever från Storfors. Jag var bokstavligt talat livrädd för att inte hamna tillsammans med mina kompisar så jag skrev såklart ner mina tre bästa vänner. Kristin, Jenny och Beatrice. Beatrice däremot hade inte skrivit mitt namn visade det sig senare, och varför vet jag inte. Minns bara att jag blev otroligt sårad. Vi hade ju hängt jätte mycket?! Nu kanske inte jag skulle hamna tillsammans med någon av dom pga henne? När klasserna sen var ihopsatta och klara var det precis som jag trodde. Robin Strandberg. Klass 9A. Not my coup of tea..

..fortsättning följer.

2 kommentarer

Ingen censur – bara mig och mitt liv.

Jag vet egentligen inte när jag för första gången faktiskt insåg att jag inte var som alla andra killar i skolan. Jag vet inte när jag för första gången insåg att klassens snyggaste kille var mycket snyggare än klassens snyggaste tjej.Vet ej heller varför jag föredrog att leka med Barbie som liten, och inte heller varför jag drogs till tjejgänget och inte till killgänget. Varför var egentligen Törnrosa, Askungen och Ariel mina favoritfilmer? Och inte den med dom häftiga bilarna, eller den med Turtles som min storebror tyckte så mycket om?

Jag är en person som alltid har trott på ödet. Och jag vill tro att allting händer av en anledning. Det finns alltid en orsak  till varför saker och ting sker. Det finns alltid en baktanke bakom varje grej man upplever i livet. Liten som stor. Min mamma berättade en gång för mig att hon hade varit hos en spådam och spått sig. Sant eller ej, men spådamen hade då sagt att mammas mellersta barn – dvs jag – hade en gloria över sig. Det var alltså något speciellt med detta mellersta barn. Och när jag ser tillbaka på min ungdom kan jag väll inget annat än och faktiskt hålla med den där spåtanten. Jag var väldigt speciell. I ett värmländskt litet samhälle med en väldigt värmländsk familj kanske det egentligen inte heller var så konstigt att jag aldrig riktigt kände att jag passade in någonstans? Under hela min uppväxt har jag nämligen känt att jag är ämnad för någonting mer. Någonting mer än Sporthallen i Värmländska Storfors. Någonting mer än fritidsgården där man i stort sett bara spelade pingis och åt sig mätt på godis. Någonting mer än tjuvrökandet bakom skolans matsal. Helt enkelt någonting större. Men vad detta ”större” var för någonting skulle jag inte få reda på förens jag faktiskt insåg att jag var homosexuell. En sådan där bög som absolut inte var den populäraste killen i klassen. Utan i stället den där som föredrog Törnrosa framför Turtles.

Med dom orden vill jag bara inleda dessa inlägg jag kommer dela med mig av framöver som handlar om just mig. Jag vet att många av er efterfrågat lite mer personligt i bloggen. Hur var det egentligen att komma ut som bög i ett litet trångsynt samhälle där alla kände alla? Hur gick det egentligen till när jag träffade min sambo för snart 7 år sedan? Allt det och mycket mer kommer ni få ta del av i en kommande serie jag valt att kalla, Det här är mitt liv. Inom kort kommer första delen. 1. Min skolgång.

1 kommentar
wordpress hemsida wordpress hemsida