Eftersom efterfrågan varit rätt så stor på nästa del av ’Det här är mitt liv’ så känner jag att det är dags att redan nu avslöja fortsättningen. Det blir däremot en kortare variant men det får ni stå ut med. Är ni lika på med fortsättningen som sist så kanske jag är snäll och skyndar på även med nästa… 😉 Är du ny här och inte riktigt förstår vad jag menar så kan du bara kolla in denna länk och läsa dig in i historien om mitt liv: http://blogg.improveme.se/robinstrandberg/category/det-har-ar-mitt-liv/
Jag hade alltså bestämt mig för att fortsätta hålla tyst om min läggning inför familjen. Vännerna visste redan om det, men det tog helt enkelt emot för mycket att berätta det för familjen. Efter jag kommit hem från min hemliga resa till Malmö satte jag mig alltså direkt framför datorn. Det tog inte många sekunder innan pappa störtade ner i hallen där jag satt och började sin utfrågning. Herregud, han var ju inte dum! Givetvis hade han också förstått att jag inte hade varit i Kopparberg på någon hemmafest. Givetvis förstod han också att någonting inte var som det skulle. Jag kunde verkligen se pappas nervösa frustration i ögonen när han frågade mig vart jag hade varit. Okej, vad gör jag nu? Jag insåg ganska så snabbt att det inte var lönt att försöka hitta på ytterligare en halvdålig lögn. Det fanns helt enkelt inget annat alternativ för mig än att säga som det var. Dom där korta sekunderna som följde efter pappas fråga kan ha varit dom längsta – och inte minst värsta – någonsin. Livet passerade i revy, och bara på ett fåtal sekunder såg jag hur det antingen skulle raseras totalt eller flyta på precis som vanligt. Jävlar i helvete! Satans skit! Nu gäller det.
Med gråten i halsgropen och med två brinnande ögon utbrast jag bara helt plötsligt. Utan att jag själv egentligen förstod att jag sa det. ”Jag har varit i Malmö!” Om pappa såg frustrerad ut innan vet jag inte hur jag ska kunna beskriva hans utseende nu. Vad har jag gjort i Malmö?! ”Jag har träffat en kille!” Bara sådär. Nu var det sagt. Nu kunde precis vad som helst hända. Pappa ropade på min plastmamma. Varför vet jag egentligen inte. I ren desperation försökte han kanske leta efter någonting som kunde ta över situationen. Någonting som kunde reda ut det han själv i denna stund inte kunde ro i hamn. För jag menar vad säger man egentligen till sitt barn som precis kommit ut som homosexuell? Att man fortfarande älskar det? Men om man inte gör det då? Vad gör man då? Plastmamma kom ner i hallen och vi låste alla tre in oss i tvättstugan. Här står jag i skamvrån och får min dödsdom tänkte jag. Inlåst med två av dom som betyder allra mest just nu. Inlåst med två av dom som jag bara vill ska säga att allt kommer bli bra.
Pappa grät. Jag grät som aldrig förr. Min plastmamma fick vara den som skötte snacket. Alltid lika koncentrerad och förstående. På bästa möjliga vis skulle jag alltså kväva gråten och berätta vad som hade hänt. Vad jag nu hade ställt till med typ. Och ska jag vara helt ärlig så minns jag faktiskt inte så mycket av det som sen hände. Jag tror faktiskt att jag på något sätt har förträngt det. Hjärnan gick såpass mycket på högvarv där och då. Allting slutade i alla fall med att jag fick höra att dom fortfarande skulle älska mig minst lika mycket nu som innan. Pappa frågade hur det skulle bli med barnbarn. Förmodligen allt det där obligatoriska som man hör i var och varannan komma ut historia idag. Och lättnaden som följde därefter var enorm. Det var precis som om en stor sten inom mig helt plötsligt bara försvann. I så många år hade jag gått runt och burit på detta. I så många år hade jag bara blivit tyngre och tyngre på grund av min hemlighet som bara gjorde mig mer och mer instängd. Det var så skönt. Gud vad skönt det var! Nu kunde jag andas igen. Inte bara kippa efter luft, utan dra in långa friska andetag. När vi kom ut ifrån tvättstugan kände jag mig som en ny människa. En bättre människa. En ärlig och sann sådan.
Dagarna gick och det var fortfarande en konstig känsla att veta att jag faktiskt hade kommit ut. Fortfarande så skämdes jag faktiskt. Det kändes fortfarande på något sätt skamligt att numera vara öppen med det jag faktiskt var. Självklart så förstod jag att detta även var något nytt för familjen. Jag tror pappa inte riktigt visste vad han skulle säga eller göra. Han hade däremot deklarerat att det nog var bäst om vi höll det inom familjen ett tag. Att farmor, farfar och släkten kunde få vänta ett tag med nyheten. Så vitt jag förstått det nu i efterhand så har min komma ut process även varit rätt svårhanterlig för pappa. Missförstå mig inte nu. Min pappa har absolut inga problem med vare sig min läggning eller hur jag valt att leva mitt liv. Men man får faktiskt inte heller glömma att det inte bara är svårt för oss som kommer ut. Idealen säger ju faktiskt att det ska vara kvinna och man. Och inte minst i Värmland så är den livsfilosofin en standard. Och är man uppfostrad därefter kan jag förstå att man blir omkullkastad när ens son kommer och påstår något annat. Tack vare min plastmamma så tror jag att det gick lite lättare för pappa att ta sig igenom det där. Hon kunde nog tala honom tillrätta när det även brast för honom.
Den första jag ringde efter den där kvällen var såklart min Malmö kille. Ingen blev väl gladare än han när jag berättade att vi nu faktiskt kunde träffas på riktigt igen. Göra en repris på den där underbara helgen. Vi bestämde snabbt att jag skulle åka ner igen. Pappa var såklart orolig när jag sa det till honom. Jag menar kom igen. Jag var ju faktiskt bara 17 år och skulle åka ner till Malmö alldeles ensam. Och den här gången skulle han ju veta om det.. 😉 Han hade som krav att han skulle få tala med C’s mamma innan det var okej. Gud vad pinsamt tänkte jag, men i nästa sekund tänkte jag att det var skit samma för nu skulle jag äntligen få träffa mannen i mitt liv igen. Vad som sades mellan pappa och svärmor har jag faktiskt ingen aning om. Dom har aldrig velat säga det till mig nämligen, trots min nyfikenhet. Däremot kan jag gissa mig till att svärmor fick föreläsa homosexualitet och vad det innebar att vara bög för pappa. C hade ju varit öppen länge och för henne var ju det inget konstigt alls.
Nu hade även snacket börjat gå i skolan också. Nyheten om jag hade kommit ut spred sig som en löpeld. Många nyfikna som ville veta precis allt och lite till. Men jag märkte faktiskt inte av något negativt. Ingenting som åtminstone blev uttalat framför mig. Säkerligen fanns det dom som tyckte annat. Men helt ärligt? Kunde jag bry mig mindre? Jag hade precis kommit ut inför familjen och dom vännerna som betydde mest. Samtliga var okej med det. Jag hade dessutom en underbar kille som väntade på mig i Malmö. Homofober kunde med andra ord inte stoppa mig det minsta.
Att jag kom ut som bög var alltså inte alls särskilt märkvärdigt. Man förväntar sig nog att det alltid ska vara så jävla svårt att komma ut nuförtiden. Man läser bara om alla dessa hemska historier om unga killar och tjejer som blir utslängda från sina hem. Om folk som tar självmord på grund av sin läggning och om allt negativt som händer. Jag tycker att det är minst lika viktigt att tala om alla positiva komma ut historier. Jag menar vilken ung bög eller flata kan känna sig stark och redo för att komma ut när den bara får läsa om allt hemskt som hänt när man berättat sin mörkaste hemlighet? Varför inte även berätta om att livet blir precis lika underbart som det var innan, om inte bättre till och med? Inte för alla naturligtvis men för vissa av oss så blir det ju faktiskt det. Varför inte då dela med sig av den historien och kanske i samma veva hjälpa en och annan ung kille eller tjej att komma ut?
Min lilla miniserie börjar närma sig sitt slut. Är det något mer ni vill veta, eller tycker jag har missat, så hojta till! Lämna en kommentar. I nästa kommande del tänkte jag berätta hur det var när jag kom ut för min mamma. Om mina sista två år på gymnasiet, samt hur mina första stapplande steg i gayvärlden såg ut. Dessutom hur jag egentligen fick det att gå ihop mellan mig och C. Det finns med andra ord en hel del kvar att läsa.
(fortsättning följer…)