Nu var det ett tag sedan det kom ett nytt inlägg Ifrån min lilla mini serie ’Det här är mitt liv’. Krävs ju tid av mig att skriva dessa långa inlägg, och det har jag inte riktigt orkat med. Men här kommer i alla fall femte delen. Hur det gick till när jag träffade min sambo för första gången. Minns ni föregående delar? Om inte kan ni bara klicka er in på denna länk och läsa igenom dom: http://blogg.improveme.se/robinstrandberg/category/det-har-ar-mitt-liv/
Jag satt alltså framför datorn den där kvällen när jag fick syn på killen som skulle förändra hela mitt liv. Om jag inte minns helt fel så skrev jag något i stil med att han hade fina ögon. Och efter lite småsnack fram och tillbaka så var det igång. Vi pratade säkert varje dag, flera gånger om. Han bodde i Malmö vilket för mig var en relativt okänd stad. Jag hade ju varit så fokuserad på Stockholm de senaste åren så att träffa en person från Malmö var verkligen ingenting jag hade i tankarna. Och inte bara en person, en KILLE var det ju dessutom! Vi fortsatte prata på dag ut och dag in om allt mellan himmel och jord. Och inombords pågick min kamp om vad jag ska skulle göra. Den här killen lät ju rätt intressant ändå? Tänk om möjligheten fanns att vi faktiskt skulle bestämma oss för och träffas en vacker dag? Vad skulle jag göra då? Jag kunde ju omöjligt träffa honom. Skulle jag bara blockera honom från alla våra konversationer och bara ignorera honom? Sluta prata med honom helt och hållet och hoppas på att han glömmer bort mig? Nej, aldrig i livet! Jag kände ju något för den här killen. Jag hade ju känslor! Äkta känslor. Frågan uppstod hela tiden under våra konversationer på telefon och sms om när vi skulle ses. Han var ju öppen både för familj och vänner så för honom var det ju inga problem. Men för mig såg det ju som tidigare nämnt lite annorlunda ut. Jag smög fortfarande med min rätta identitet. Rädd för vad familjen skulle säga. Rädd för att inte vara omtyckt av vännerna längre. Jag försökte hela tiden skjuta på det där ”när ska vi träffas?” så länge jag kunde.
Tillslut kände jag att det nästan inte gick att smyga med det längre. Ville vi att detta skulle utvecklas till något seriöst så var vi verkligen tvungna att träffas snart. Innan det blev långdraget och långtråkigt. Det hade gått ett halvår nu. Och dagen kom faktiskt. Ja, tro det eller ej men vi bestämde oss för att jag skulle åka ner till Malmö och träffa honom där. Han hade fått låna en vän till familjens lägenhet så det var ju perfekt. Ett ypperligt tillfälle att äntligen kunna träffas. Helt jävla livsfarligt tänker kanske ni nu? En 17 år gammal kille – knappt torr bakom öronen – sätter sig på en 9 timmars bussresa ner till Malmö för och träffa en mystiskt kille som jag aldrig träffat i verkligheten. Med tanke på allt man läst och hört i tv och tidningar om unga tjejer och killar som blir våldtagna av främmande män man chattat med på internet, så kanske detta inte var det mest optimala. Men jag hade sagt till pappa att jag skulle på fest hos en kompis i Kopparberg och sova över där i ett par dagar. Så detta var ju perfekt för mig! Ingen skulle misstänka något! Och det där om våldtäktsmän och skumma typer på internet hade jag inte ens ägnat en tanke på. Jag menar kom igen, jag var ju ung. Ung och vild och redo för ett äventyr.
Under hela bussresan ner till Malmö såg jag landskapet förändras utanför rutan ju längre söderut jag kom. Det slog mig någon gång att vad fan håller jag på med? Jag riskerar så mycket på grund av det här – hur vågar jag? Men i samma stund slogs jag av en nervositet som liksom på något sätt övertog min rädsla och oro. Herregud, jag skulle träffa en kille! Jag vet inte hur många gånger under den där bussresan jag kravlade mig in på den trånga toaletten längst bak i bussen och sprayade håret. Jag måste ju se perfekt ut. Vad skulle han tycka om mig? Han hade ju bara sett mig på bild och aldrig i verkligheten. Tänk om han får syn på mig och känner att jag inte alls var vad han hade hoppats på.
Ja tankarna snurrade minst sagt åt alla håll dom där timmarna. När jag väl klev av bussen på Svävarterminalen i Malmö såg jag honom direkt. Och redan där och då, just i det ögonblicket, visste jag att detta var killen jag väntat på. Både han och jag visste nog inte om vi skulle krama varandra eller om vi skulle skaka hand. Det blev tillslut en lagom halvtaskig kram i all hast. Vi promenerade hem genom parken till lägenheten han passade. Det jag minns allra tydligast ifrån den promenaden är att jag mest bara kollade ner i backen på hans skor medan han pratade på så gott han kunde, säkerligen minst lika nervös som jag. Min älskling har nämligen alltid varit så mycket bättre på det än jag, att prata alltså 😉 När vi kom hem till det som skulle föreställa mitt hem dom närmaste dagarna hade vi köpt med oss en pizza upp. Jag sa att jag inte var hungrig. Herregud, ska jag äta framför honom nu också? Hur osexigt är inte det? C däremot har nu i efterhand berättat att han var vrålhungrig och skulle kunna ha ätit upp hela pizzan själv, men liksom mig var han också nervös inför det. Lite gulligt när vi tänker tillbaka på det. Efter vår fantastiska och om möjligt lite tafatta romantiska middag var frågan vad vi nu skulle hitta på. Ingen aning tänkte jag. Allt jag kunde tänka på var bara hur jag såg ut, hur jag förde mig och vad jag skulle säga om pappa skulle ringa på mobilen. Tillslut sa C väldigt enkelt och nästan helt självklart: Får jag kyssa dig?
Ska jag beskriva resterande dagar är det egentligen bara ett ord som behövs. Kärlek. Vi hade det så mysigt tillsammans, och dessa dagar skulle faktiskt ha kunnat vara dom bästa dagarna i mitt liv. Vi träffade några av hans vänner, hans mamma (hur pinsamt och för jävligt hemskt är inte det?!) käkade middag tillsammans, umgicks på tu man hand med varandra och allt kändes bara så jävla rätt. Tänk om jag skulle kunna få dela detta fantastiska ögonblick med min familj också? Med mina vänner och dom som betydde något för mig uppe i Värmland. En dag när jag och C var ute och gick ringde min mobil. Det jag hade fasat för i min lilla kärleksbubbla i snart tre dagar var nu endast en svarsknapp ifrån mig. Jag lät C gå före innan jag hörde pappas röst i andra änden. Han frågade om resan till Kopparberg hade gått bra, hur jag hade det och när jag hade tänkt komma hem. Ja pappa, resan till MALMÖ har gått utmärkt, jag har det bättre än nånsin och har faktiskt inte alls tänkt att komma hem överhuvudtaget. Så svarade jag givetvis inte men just där och då var det precis det jag egentligen hade velat svara. Med hjärtat i halsgropen ljög jag med andra ord min älskade, oroliga lilla pappa rakt upp i ansiktet. La på luren och fortsatte låtsas som att allt var som det skulle i några dagar innan det tillslut blev dags för mig att åka hem.
Jag var ju tvungen. Kunde inte lura alla längre att jag var i Kopparberg och festade hos en kompis. Jag var tvungen att lämna kärleksbubblan och falla handlöst ner på jorden igen. Vare sig jag ville det eller inte. Dagen då jag skulle hem grät jag floder. Inför prinsen i mitt liv C som möjligtvis lika förtvivlat kanske insåg att vi aldrig mer skulle ses igen. Vi hade såklart pratat om det här. Skulle jag berätta min största hemlighet så stod han givetvis bakom det, och ingen skulle bli gladare än han. Men helt ärligt? Det spelade faktiskt ingen roll att han stod bakom. Det var ju pappa, mamma, syskonen, vännerna, farmor, farfar och resten av alla betydelsefulla människor som skulle stå bakom. Vi bestämde i alla fall att vi skulle träffas igen. Hur vet jag inte, men på något sätt skulle det ske. Om jag så skulle ljuga ytterligare en gång för pappa så skulle jag fan i mig hit igen.
Bussresan hem kan ha varit den hemskaste resan jag någonsin gjort i hela mitt liv. Den rädslan och oron jag hade i magen är något jag inte önskar någon. Vad i helvete skulle jag göra? Jag insåg nu att jag var både kär, förälskad, galen, beroende…. ja kåt, och fullkomligt överrumplad av den här killen. Att kasta bort det vore som att kasta bort hela mig? Jag insåg ganska snabbt att om jag ville ha en framtid med C, och om vi skulle kunna fortsätta att träffas fanns det inget annat alternativ för mig än att tala om för resten av världen att jag var ”en sån där bögjävel” som man fått höra i skolan. Jag tog upp min telefon och skummade igenom min telefonbok. Vem skulle jag kunna berätta det för? Vem skulle ta det bäst? Jag hörde C i bakhuvudet som sa att jag hade honom som stöd. Och visst, jag skulle ju kunna fly till honom om det inte skulle gå som jag vill? En av mina dåvarande bästa vänner fick ett välskrivet detaljerat sms om hur jag kände och vad jag var. När jag hade tryckt på skicka trodde jag både hjärtat och magen skulle explodera, och tillsammans utplåna hela mänskligheten. Ja, så intensivt kändes det faktiskt. Herregud, nu gäller det. Nu är hela min framtid helt avgörande. Får jag ett negativt svar tillbaka tar jag fan livet av mig! Kan inte min bästa vän acceptera mig för den jag är lär ju inte familjen göra det heller.
Jag fick ett sms tillbaka. Inte så illa som jag trodde. Hon ville fortfarande vara min bästis. Min underbara vän som tyckte om mig precis lika mycket nu som innan. Det var ju skönt. Nu hade jag åtminstone en person att dela min hemlighet med. Jag hade väl egentligen förstått att vännerna inte skulle bry sig särskilt mycket. Det var nog rätt väntat ändå. Det var ju inte det som oroade mig. Det värsta var ju att berätta det för pappa. För storebror och för släkten. Den värmländska, traditionsenliga släkten. När jag klev av bussen på min hemort stannade jag upp ett tag. Tittade upp mot himlen och bad till både Jesus, Gud, Heliga Maria och kanske till och med djävulen att för guds skull vara med mig nu. Jag gick så långsamt jag kunde för att inte komma hem. Kände att vår gula lilla villa bara blev synligare och synligare. I kapp med det blev jag däremot bara osynligare och osynligare. Jag kunde verkligen inte. Jag vet ju vad dom tycker om sådana som mig. Det får vara såhär nu. Jag kan verkligen inte berätta. Helvetes jävla skit!
När jag kom in i hallen hade jag bestämt mig. Jag skulle inte berätta. Det fanns inte på kartan. Jag såg hela scenariot framför mig. Hur pappa skulle riva sitt hår för att sedan kasta ut mig. Hur mamma skulle vända mig ryggen och aldrig mer vilja se mig i ögonen. Hur storebror skulle hata mig ännu mer för att ha skämt ut honom inför sina kompisar. Jag fick allt lära mig att leva i den populära och dammiga garderoben lite till. Jag gick därför – helt på rutin – och satte mig framför datorn. Loggade in på Bilddagboken och publicerade en leende, lycklig selfie från den galna påhittade festen i Kopparberg.
Denna bilden är tagen kvällen innan jag skulle åka hem. Galet kär och förkrossad.
Jag tror detta är första bilden på oss två tillsammans. Sommaren 2007. Long time ago!
Snart åtta år senare och fortfarande ett sött litet par. Hihi <3