En vintersaga.

Det här är ett exempel på vad som händer när skrivarglöden trillar in. När inspirationen flödar och pennan glöder. Det är mitt inre, mina påhittade historier. Det bara kommer. Vågar man dela med sig av sånt? Borde man? Det finns oftast inget sammanhang. Det är ofta lite luddigt och möjligtvis konstigt. Bara fantasier. Jag vet själv inte vad detta är eller vad det leder till. Det bara kom. Gör vad ni vill med det.

Isande kyla. Vit snö. Små kristaller av is som lagt sig som ett glittrande ljust täcke över den frusna marken. Mörker. Det måste vara sent. Långt borta hörs ett märkligt djurläte. Någon eller något tycks utföra någon typ av klagosång. Kanske över mörkret. Kanske kylan. Kan inte tänka klart. Alldeles för kallt. En isande kyla. Huvudet dunkar och kroppen har domnat. Snö. Små kristaller. Kan inte känna fötterna. Det är för kallt. Plötsligt hörs fotsteg närma sig. Inga klumpiga hektiska fotsteg. Tvärtom. Dom hörs knappt. Men trots det kommer dom närmare. Så svårt att sätta fingret på det, men jag hör det. Någonstans kommer medvetandet tillbaka. Sakta kommer synen krypande tillbaks. Sakta ser världen helt plötsligt mycket klarare ut. Det är verkligen mörkt ute. Hade det inte varit för den vita snön som lyser upp dom tunga mörka grenarna som omger mig skulle det troligtvis vara kolsvart. Nu är fotstegen framme. Det står någon bredvid. Alldeles intill mig hörs små, tunna och sköra andetag. Och plötsligt.

– Du måste vakna nu. Res dig upp!

En pipig men ändå manlig röst tar ton trots fortsatta flämtningar. Personen måste haft bråttom. Jag lyfter blicken och ser en märklig figur stå något nedböjd framför mig. Jag hinner snabbt reflektera att figuren ifråga inte har några skor på sig. Kläderna den bär är märkbart föråldrade. Det är som att resa tillbaka flera årtionden i tiden. Slitna i mörka kulörta färger. Någon slags kaftan, jag vet inte. Tänker att jag måste ha dött. Jag måste ha ramlat i snön, och nu har detta väsen kommit för att hämta mig. Historien om liemannen var kanske inte bara en påhittad saga? Plötsligt blir jag rädd. Väldigt rädd. Det är som att figuren framför mig lägger märke till mina onda aningar för innan jag själv hinner säga något utbrister den hastigt.

– Var inte rädd. Jag är din vän. Jag är på din sida. Men du måste vakna nu. Du måste resa dig upp. Vi har bråttom.

Och just i denna stund. I denna märkliga stund vågar jag inget annat. Så jag reser mig upp. Kan fortfarande inte känna mina fötter. Kallt. Den där isande kylan. Iskristallerna tycks inte enbart ligga på marken, utan har även lagt sig som en hinna på hela mig. Det är svårt att hålla balansen men jag koncentrerar mig noga på det som står framför mig. Vågar inte släppa blicken.

– Vem är du? Och vart är jag? Hur hamnade jag här? Var är min bror? Jag vet att han var precis intill mig. Men sen minns jag inte mer.

Helt plötsligt for orden ur mig i en väldans fart. Figuren framför mig svalde en stor suck. Det märktes tydligt att han inte hade tid för några frågor. Han stampade otåligt med fötterna i den frusna marken. Jag kunde inte sluta stirra på honom. Dom där ögonen. Stora som två golfbollar. Ett narigt ansikte. Troligtvis levt ett hårt liv. Ett långt liv. Och stanken. En osande doft av gammalt, instängt och unket. Allt på samma gång omger figuren.

– Det är just därför vi måste skynda oss, utbrister han. Jag vet inte vart din bror är! Allt jag vet är att han skulle ha varit här med oss. Utan honom fungerar det inte. Varför har dom inte meddelat mig om detta? Måste ha blivit några drastiska förändringar som jag har missat.

Figuren lät helt plötsligt stressad. Började frenetiskt fingra på sin kaftan. Drog i en lös tråd på ena ärmen. Han flackade nervöst med blicken som om han var rädd för att någon skulle komma på oss. Som om han vore jagad av någon eller något.

– Vad pratar du om, fick jag ur mig. Vad är det som inte fungerar och vem skulle meddelat dig om vad?

– Du och din bror är utvalda. Ni är dom enda som kan rätta till saker och ting innan hela världen rasar samman. Innan allt fallerar. Och utan din bror vid din sida är det lönlöst. Och eftersom han skulle ha varit här nu och jag inte fått någon annan information kan det bara betyda en sak.

Detta händer ju bara inte. Lite diskret nöp jag mig försiktig i armen. Mycket riktigt. Den märkliga figuren – uppenbart stressad och irriterad vid detta laget – stod fortfarande framför mig. Nu kände jag inte kylan längre. Jag var såpass uppspelt över det som hände i detta nu att allt annat runt omkring ej längre existerade. Helt plötsligt var det bara jag och det som stod framför mig som gällde. Jag bestämde mig att lyda figuren. Oavsett vad hade jag ingen aning om vart jag befann mig så jag skulle knappast på egen hand  kunna orientera mig hem. Det var lika bra att följa med på vad det nu än var jag skulle följa med på. Jag, utvald?

– Följ efter mig! Men Erik, låt oss först finna din bror.

Det låg någon allvarlig men ändå vänlig underton i det där sista. Den utmärglade varelsen började stappla sig fram i snön. Utan att lägga märke till att han visste mitt namn följde jag efter. Förvirrad och rädd. Båda två på en och samma gång. Oavsett vad detta var för någonting och vad det än må vara som väntar härnäst, förstod jag redan där och då att ett äventyr utan dess lika stod och väntade bortom hörnet. Bortom den vita snön. Bortom skogen, mörkret och iskristallerna.

0 kommentarer
wordpress hemsida wordpress hemsida