Hej igen Anonym! Eftersom du ställt fler frågor delar jag med mig av svaren här precis som förra gången.
Hur kommer det sig att du fick byta från Fluoxetin till Sertralin, vad gav läkarna för anledning om dom ens gav någon?
Eftersom jag hade ätit Fluoxetin (3 tabletter om dagen) i nästan två år och ändå hade rejäla depressioner samt maniska perioder så sa min läkare att tabletterna förmodligen slutat ge effekt. När jag var yngre och blev tagen till psykologer efter ett misslyckat självmordsförsök så gav de mig diagnosen ”deprimerad”. Jaha, tänkte jag. Jag är långt ifrån en läkare (jag är ju stylist) och har svårt att förstå mig på mediciner och doser och läkemedel så jag bara tackar och tar emot det läkarna ber mig att pröva, så länge jag mår bättre i slutändan. Men det blev jag ju inte – det blev snarare värre och jag hade ingen kontakt med läkare utan de skrev ut recept varje månad och så var det inget mer med det. Det var tur att jag fick nya läkare nu på Vuxenpsykiatrin med riktigt duktiga specialister som lyssnar och förstår. Så nu är jag äntligen på rätt väg.
Lamotriginet, vad har det för “uppgift?”
”Lamotrigin (Lamictal‚) är en medicin som visat sig ha effekt mot depression vid bipolär sjukdom, särskilt som återfallsförebyggande behandling. Den har fått speciell användning för patienter med bipolär sjukdom eftersom den inte förorsakar överslag från depression till mani. Vid bipolär sjukdom typ II eller bipolära spektrumdiagnoser kan lamotrigin var ett alternativ som monoterapi.” så står det på slso.sll.se. Eftersom jag har svårt att förstå många ord och meningar inom vården så sa min läkare att ”stabiliserande medicin” var ett lättare uttryck.
Kan inte du berätta mer om din bipoläritet, hur den ger sig uttryck, hur långt mellan skoven, hur det påverkar din vardag osv? Hur ser en maniskperiod ut för dig och hur ställde dom din diagnos?
Ja, du. Nu är jag bipolär typ II och det betyder att jag får återkommande depressioner samt ”kortare” inslag av hypomani. Men mellan perioderna så kan jag leva som vanligt. Vara ledsen som andra och glad som alla andra utan att det tar över mitt sätt att leva. Jag har fått tagit många blodprov och sedan fått svara på en massa frågor och enkäter och allt möjligt och efter det så fick jag min diagnos.
Under perioder där jag är väldigt deprimerad så är jag ilsken, irriterad, vill inte vistas bland folk, vill inte gå upp ur sängen, tröstäter i stora mängder, gråter för minsta lilla, går ständigt runt med självmordstankar, och sedan får jag ångest för att jag missar mycket i skolan och jag ser mig själv som ett misslyckande och jag hatar mig själv mer än nåt annat. Det är väldigt, väldigt mörkt. Ibland ser jag saker som inte finns där och ibland hör jag saker som inte finns, så jag är aldrig 100% säker på om det jag hört eller sett är verkligt. Jag tror många vet hur det känns. Men det är också då jag är mest kreativ. Många av mina dikter är skrivna under dessa perioder. Men sen kan det också vara ”lättare” depressioner. De är aldrig lätta, men jag kan gå upp och ta tag i saker. Gå till skolan, lämna in uppgifter (kanske inte alltid till deadline men jag försöker i alla fall) etc. Kan fortfarande vara väldigt lättretlig men inte alls så ilsken som jag är under en svårare depression.
En manisk period är annorlunda.Det är som en ständigt pågående ”sugar-rush”, ni vet som när barn får i sig för mycket socker och beter sig som duracellkaniner? Så är mitt liv då. Jag behöver knappt 2 timmars sömn men kan ändå få alla saker på dagens lista avprickade och lite till. Jag pratar fort, har svårt att koncentrera mig, lägger på mig alldeles för mycket jobb (som faktiskt är en grej som kan trigga igång en depression), får ett ökat självförtroende etc.
Det svåraste med att leva med som bipolär är att behålla vänner. Jag har förlorat många, många fantastiska människor som gjort allt de kunnat för mig, men det var under en tid jag var på fluoxetin och inte mådde bra alls. Så jag betedde mig som ett rövhål och sen ville de inte ha nånting mer att göra med mig, vilket är förståeligt. Jag önskar att jag vågade kontakta dem igen men jag skäms så mycket för hur jag var som yngre att jag mycket hellre låter bli.
Något annat som är svårt är att skaffa jobb och tänka på framtiden. Många arbetsgivare undviker ju att anställa personer med psykisk ohälsa. I sommar tar jag ju studenten och mina drömmar är att ta mig till USA och jobba som makeup artist/entertainer/performer. Ni vet, I wanna be a star. Men jag är orolig över hur det blir med mediciner och läkemedel därborta. En annan grej är ju att det är nästintill omöjligt att få ett arbetsvisum som MUA, så jag skulle behöva studera där, vill studera Acting på UCLA eller NYFA i Los Angeles. Då kommer tankarna – kommer jag klara pressen? Så det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, tankar som jag kanske inte skulle tänkt på om jag inte levde med en psykisk ohälsa.
Kortfattat så är bipolär sjukdom både en välsignelse och en förbannelse. Gud skapade mig såhär för en anledning och förhoppningsvis så kommer jag klara av att leva mitt liv utan att göra Honom besviken och jag ska göra mitt bästa. 🙂