Då har min sambo lämnat mig för Milano, han gick redan halv 5 i morse men det hindrade inte mig från att gå upp och pussa massa hejdå och slutligen börja storlipa när jag såg honom gå. Allt blir väldigt dramatiskt när det gäller mig 😉
Ne men allt var okej när han stod vid dörren precis innan han gick men de va när han började gå ner för trapporna jag satte igång..
Men detta är inte något nytt för mig, tänkte direkt tillbaka på när jag var fem år och min mamma lämnade mig på fritis på morgonen..
Hon kramade mig hejdå en lång lång stund innan jag kunde släppa taget och sedan cyklade hon iväg.. då var hon även tvungen att titta tillbaka ett par gånger och vinka så jag var riktigt säker på att hon skulle komma tillbaka för att hämta mig under eftermiddagen.. råkade min mamma nu missa en liten liten detalj av våran morgonrutin var jag förstörd! Var helt säker på att hon lämnat mig för gott så jag hade helt enkelt inget annat val än att springa efter, helst ända fram till hennes arbetsplats sex kilometer bort.. känns väldigt sunt för en femåring att springa den biten kl sju på morgonen.. envis och jävlig redan då..
Så jag har helt enkelt alltid lidit av grov separationsångest.
