Hur jag träffade Ryan.

Alla kanske inte vet varför jag valde att flytta till Australien. Anledningen börjar på kär och slutar på lek. Kärlek. Till alla er som inte hört denna romantiska story av hur jag träffade killen jag älskar: Varsågoda. Till alla er som redan hört den: Varsågoda en gång till.

Det hela började december 2012. Jag och min bästaste vän Karolina beslöt oss för att ge varandra en miniresa i julklapp. Vi funderade på London, Tyskland, Finland eller kanske Danmark. Det slutade med att vi bokade en 48h kryssning till Tallinn, Estland. Ett toppenbra val för Tallinn är nämligen min vän Liinas (tjejen jag blev nära vän med under mitt år i USA) hemstad, så vi kunde passa på att träffa henne. Det visade sig att valet av destination blev bättre än vad jag någonsin kunde ha anat.

Dagen innan vår kryssning. Jag i min lägenhet, Karro i sin. Vi pratade med varandra över telefon. Samtalsämnet var packning. Vad skulle vi ha på oss? Vi bestämde oss för att packa med en hög av plagg av de finare slaget som vi nästan aldrig brukade använda. Nu hade vi ju faktiskt ett tillfälle till att sätta dom i bruk. Vi beslöt att klädombyte fick bli något av denna resas tema, och så packade vi våra väskor fyllda med kläder.

Senare samma dag åkte jag hem till Karro för att sova där under natten. Bussen mot hamnen i Stockholm skulle gå tidigt nästa morgon.

Morgonen kom och vi var dötrötta. Såklart hade vi legat uppe och pratat mycket längre än vad vi hade planerat. Typiskt oss. Nåväl. Mot bussen i den kalla mörka decembermorgonen bar det av.

Väl på bussen mot Stocholm fick vi många blickar riktade mot oss. Dels för att det var tidigt på morgonen och då vi glömde bort att inte var så högljudda, men framför allt efter det att Karolina gett mig en kram. Vi förstod direkt att majoriteten på bussen nu trodde att vi var lesbiska. Både Karro och jag är heterosexuella (och ibland översexuella) men vi brydde oss inte. Faktum var att vi tyckte det var lite roligt, så vi spelade med. Vi ljög på.
”Oh, gumman. Vad snäll din mamma var som gav oss denna kryssning i förlovningspresent” sa Karro. ”Jaaaa, visst är hon snäll din blivande svärmor” sa jag.

Det hela ledde oss in på samtalsområdet kärlek och framtiden. Vi konstaterade än en gång att varken jag eller Karro skulle kunna ha annat än vänskapliga känslor för varandra. Hur mycket jag än älskar den kvinnan skulle det inte gå (men om det skulle gått, jäklar vilket fantastiskt par vi kunnat bli). Efter det konstaterandet började vi en gissningslek. Gissa framtida mannen.

Vi gissade på hur vi trodde att Karros framtida man kommer att vara (men eftersom detta är min kärlekshistoria går vi inte in på några detaljer inom det nu). Så gissade vi på min framtida man.
”Han kommer ha mörka drag och vara lång va?” Sa Karro.
”Ja tack” sa jag. Och lyssna noga nu för efter det sa jag något i stil med att: ”jag har en känsla av att jag kommer möta någon från Australien”.  Karolina och jag fnissade vidare och efter några timmar efter det var vi framme vid hamnen i Stockholm. Vi gick på båten och det första vi gjorde var att byta om. Klädombyte ni vet.

Väl på båten hade vi det kul. Ingen annan hade väl trott något annat. Karolina och jag är ena jäklar på att ha roligt när vi är tillsammans.

Vi bytte om, åt buffé, bytte om igen, drack en varsin drink, såg en sprakande show som var urdålig, dansade runt på några dansgolv, och så hände det mest fantastiska någonsin.

Vi hade varit i vår hytt för att friska upp oss med en varsin drink (drinkarna man kan göra från spriten man köpt i taxfree är mycket billigare än baren). Vi var påväg från vår hytt till ett av dansgolven när vi blev stannandes på vår våning, där hissarna och trapporna möts.

Karolina stannade mig med en liten lätt knuff och sade sedan:
”Där är han ju.”
”Vem då?” frågade jag i tron om att få se någon jag skulle kände igen.
Karro pekade på en kille som stod med ryggen vänd, 10-15m från oss. Så sade hon:
”Där, din framtida man.”
”Lägg av!” sa jag som tyckte Karolina hade varit pinsam.
Förresten ville jag inte ha någon man utan resa världen och vara fri hela så länge det bara går. Men. Där. Just då ångrade jag mig. Precis där på fläcken ångrade jag mig. Precis i ögonblicket då killen vände sig om och kom upp rakt mot oss. Så sa han:
”Hi, I’m Ryan. How are you?”
Så fortsatte vi konversationen och på något konstigt vis kändes det i magen som att Karro hade haft rätt. Jäkla Karro.

Inte blev det bättre när konversationen fortsatte.
”Where are you from?” Frågade Ryan.
Vilket pucko, tänkte jag. Båten lämnade hamnen i Stockholm så det hade kanske inte varit så svårt att lista ut att vi var från Sverige. Jag lät Ryan få gissa.
Han gissade på Tyskland och Norge innan han fick det rätt.
Nu var det min tur att fråga. Jag fick nämligen inte riktigt kläm på hans engelska dialekt. Var han från någonstans i Storbritannien kanske.

”Where are you from?” Frågade jag.
”Australia” Svarade han.
Jag-höll-på-att-svimma
Karro som stod bredvid mig började skratta och jag såg hur triumf lös i hennes ögon.
Jag var tvungen att fråga igen. Hade jag hört fel?
”Wait. Did you say Austria or Australia?”
”Australia, I’m from Sydney.”

Så, killen var lång, hade mörka drag, så Karolinas ”framtida man” kommentar på och så visade det sig att han var från Australien. Nä vad var detta! Ett skämt!? Detta var för osannolikt. Men också rätt kul. Såklart visste inte Ryan någonting om detta och inte sa vi något om det heller. Dock verkade han gilla mig minst lika mycket som jag gillade honom så vi spenderade resten av natten tillsammans. Här utesluter jag detaljer.

Vi stannade uppe hela natten. Vi skrattade, pratade och jag hade en himla bra känsla i magen som jag aldrig tidigare hade känt. Den där australiensaren fick mig att känna mig himla bra. Så hur kunde då detta hända.

Morgonen kom och båten skulle snart gå i land. Jag, som varit tillsammans med Ryan i hans hytt , gick tillbaka till Karros och min hytt för att göra mig i ordning för landstigning (vart Karolina spenderade natten får ni fråga henne om). Både jag och Ryan trodde dock att vi skulle se varandra igen men så blev det inte. Dock skulle Ryan inte tillbaka med båten till Sverige igen utan resa vidare från Tallinn till Riga och så vidare. Han var på resande fot genom kalla Europa. Ryan och jag hittade inte varandra i folkvimlet så som vi trott att vi skulle, och jag som var så ivrig på att få träffa Liina igen hade bara Liina i tanken när jag väl gick i land.

Väl i land på terminalen mötte Liina upp oss. Ett kärt återseende!
Vi spenderade hela dagen tillsammans med henne i Tallinn. Men ingen Ryan.
Tidig eftermiddag, när vi besökte julmarknaden i Tallinn slog det mig. JÄVLAR.

Jag hade inte tagit Ryans kontaktuppgifter! Hur dum i huvudet kunde man vara! Lilian Idiot Sundevall. Låtit gå av killen som fått mig att känna som ingen någonsin förr hade fått mig att känna. Hur lätt skulle det nu bli att leta upp honom. Skulle jag googla på ”Ryan Australia” eller vad? Allt var kört.

Dagen fortsatte med Liina, Karolina och en Lilian som nu inte riktigt kunde sluta tänka på den där Ryan…

Dock var dagen i Tallinn toppen. Vi hade en jättebra dag med min kära estländska vän.
Tillbaka på båten samma kväll kände jag mig nöjd över att ha haft en sån himla bra tid med två av mina bästa vänner, och Ryan. Som jag aldrig mer någonsin skulle få se.

”Du kommer säkert att hitta honom på Facebook” sa Karro.
Jag höll tummarna.

Tillbaka i Sverige hittade jag inte Ryan på Facebook. FA-AN.

Dan före doppardan, två dagar sen sist jag såg Ryan, var jag på telefonen med Karro.
”Jag kan inte riktigt släppa den där Ryan” sa jag.
”Jag har en känsla av att ni kanske kommer att ses igen” sa Karro.
”Du och dina känslor. Framtida man va. Bättre att vi inser det. Det var det och inget mer.”
”Njae, jag har känslan” sa Karro.
Vi lade på och jag kollade min iPad och Facebook.
Friend request from Ryan Kennedy!!!

Ryan hade hittat mig! Kan ni förstå! Jag trodde inte att det var sant. Det visade sig att Ryan hade varit lika förtvivlad som jag över att inte ha tagit mina kontaktuppgifter. Ryan har berättat att han trodde att jag inte tagit hans uppgifter på flit, men att han själv inte hade kunnat släppa tanken av mig så han hade spenderat timmar genom att gå igenom varenda Lilian i Sverige för att hitta mig. Till slut hittade han mig. Lyckliga mig.

På julafton, över Facebook, bestämde Ryan och jag att han skulle komma till Sverige för att hälsa på mig. Så Ryan som bara några dagar tidigare hade spenderat ett dygn i Stocholm för att komma med båten till Tallinn, skulle nu sätta sig på ett flyg för att åka tillbaka till Sverige. För att hälsa på mig. Lyckliga mig.

Några dagar innan Ryan kom hade jag mamma över på middag.
Jag berättade för mamma om hur jag kom att träffa Ryan och hur han nu skulle komma och hälsa på mig. Mammas ögon tindrade. Hon ville se en bild på Ryan. Jag, som ibland kan vara lite busig fick en briljant idé. ”Han är lite äldre än mig” sa jag. Vilket är hundra procent sant. Ryan är två månader äldre än mig, men bilden jag visade mamma visade något annorlunda. Jag tog en bild från Ryans Facebook där han står bredvid en mycket gammal gråhårig man. Jag zoomade in den äldre mannen och visade mamma bilden. Mammas ögon som tidigare tindrat fylldes nu med tårar. ”Näeä Lilian” sa min stackars mamma och jag riktigt såg hur missnöjd hon var. Jag skrattade, zoomade ut och där var Ryan. Mamma log och jag tyckte mig se tinder i hennes ögon igen.

6/1 och jag hämtade Ryan på flygplatsen. Vi spenderade en vecka tillsammans innan han reste vidare mot London för att sedan åka vidare mot Vietnam där han kom att spendera en månad innan han skulle tillbaka till Australien. Under dagarna tillsammans blev vi kära. Inget skulle bli som förr efter det. Speciellt inte för mig.

Livet ändrades. Jag valde att göra det bästa och värsta någonsin.
Flytta till Australien för att få vara tillsammans med Ryan. Det var det bästa.
Det värsta var att lämna alla vänner och familj på obegränsad framtid.
Det var maj 2013.

Jag är fortfarande i Sydney, tillsammans med Ryan. Den bästa människan jag någonsin mött. Vi gör varandra lyckliga och får varandra att älska livet mer än kanske nödvändigt.

Fast jag vill att ni ska veta en sak. Hur lycklig jag än är med Ryan kommer mitt hjärta alltid känna en saknad till de människor jag inte kan träffa så ofta som jag skulle vilja. Familj och vänner i Sverige som betyder så mycket. Ibland gör det ont att inte veta när jag får träffa er alla igen. Jag har börjat inse att känslan av att känna mig kluven är en någonting jag måste leva med. 24h flygtid plus mellanlandningar från nära och kära i Sverige. Jäkla Ryan. Jäkla underbara, fantastiska Ryan som jag älskar så otroligt mycket. Allt är hans fel. Fast nej. Jag kan inte påstå att det är hans fel när det trots allt känns så rätt.

Tack för att ni läste.

Puss puss
Lilian