Han stod på mig, han drog i mig, han trampade på mig och skrek, sa att jag inte hade något att säga. ”Det här är mitt hus, mina regler! Och du lyssnar på mig annars!…”
Första gången jag var ”stygg”, första gången jag felade dig, första gången du förändrades och jag för första gången såg ”De svarta ögonen” blev jag rädd, så rädd. Jag började gråta och skrek, bad om förlåtelse, sa att jag aldrig skulle göra det igen.
Du knuffade ner mig på marken, la din fot på min mage, min då så lilla mage var inte mycket större en din gigantiska fot. Du tryckte, pressade, och glodde med din mörka blick tills jag inte längre hade luft kvar att skrika med.
Hade inte mamma kommit in hade jag inte varit vid liv idag…
Han ville inte lyssna på dig, han sa emot, gjorde inte det du ville. ”Det här är mitt hus, mina regler! Och du sak göra som jag säger, annars!…”
Med en lätt knuff far han ner för trappan, med ryggen före och slår i huvudet. Tack gode gud att han bara fick en stor bula. Hade minsta lilla gått annorlunda än hur det gjorde hade inte han varit vid liv idag…
Han pratade och skrek emot dig, sa saker du inte tyckte om. ”Det här är mitt hus, mina regler! Och du ska göra som jag säger, annars!…”
Du tar honom, håller fast honom så han inte kan röra sig. Han skriker och gråter, ber dig att släppa honom. ”Jag släpper inte fören du håller käft! Förrän du gör som jag säger! Det här är mitt hus, mina regler! Och du ska göra som jag säger, annars!…”
Han är så rädd han försöker komma loss. Han skakar av gråt. Jag kommer in, ber dig släppa honom. Du slänger in mig i väggen. Jag ber dig, skriker på dig. Dina skonlösa ögon lyser av njutningen av skadan du gör oss.
Mamma kommer in, ber dig släppa honom, skriker och gråter, du slänger in henne i väggen..
Hur kan du nu låtsas som ingenting och säga att du bara vill oss väl?
Av: V