Hon springer, springer och springer. Fortare och fortare för varje steg. Hon måste hinna, får inte sluta. Han får inte hitta henne, han får inte få tag i henne. Vinden hjälper henne och suddar ut hennes spår i den djupa snön. Snart är det endast en svag, mörk, dödlig röst som ropar hennes namn, den ger hennes rysningar som övertar den bitande kylan.
Snart är hon där, skogen, ett steg till. Mörkret omfamnar henne, gömmer henne, hotets röst dör bort och ersätts av hennes dunkande hjärta. Hon klarade det. Stegen saktar in och hon går, strövar, nästan lycklig i den slitande vinden. Hon blundar, följer sin inre röst, leds av den visa vargen, den vackra hjorten och av den stolta kungen.
Hon gömmer sig i den övergivna gamla stugan mitt ute i skogen. Hennes nakna fötter värker, hennes bara barm domnar, hon är tom. Denna vinande kyliga byggnad är det enda ställe som ger henne trygghet, värme. Detta är hennes ställe, det ställe ingen kan störa henne, röra henne, göra henne illa. Här kan hon glömma allt omkring, alla blickar, alla ord, alla slag.
Genom den ruttnande träddörren tränger trädens sång in, en vaggvisa med medömkan fyller den trånga vråns alla hörn. Flickan somnar med vindens tröst i sina öron, en röst som lovar ett slut.
Av: V