Inget ljugeri om att samma historia gjorde sig påmind imorse. Denna gången var det ren idioti toppat med egoism eller tvärtom. Hur man efter 2veckor av påminnelse från mig och alla andra kollegor bär sig åt som den första kollegan klockan 5am på morgonen vid avresedag mot flygis, det är för mig en gåta.
Det gör mig besviken. Att bara strunta i mig som kollega. Alla sina klienter. Ofattbart. Jag är inte arg. Jag är besviken. Eller mera att jag tycker synd om vederbörande person som missat sina chanser för fortsatta äventyr inom vårt företag. Jag överlevde. Jag knackade sönder hennes dörr och skrek att hon fick ta taxi till flygplatsen 1.5timme från vårt hotell…och möta upp alla klienterna som jag skickade iväg i buss så de icke skulle missa sitt flyg till Arlanda. Hon svarade, ja.
Dock antar jag att alla våra svenskar fick åka ensamma till flygplatsen, för att en person inte kände ansvarskänsla. Det spelar ingen roll hur arg man är på ett företag eller sina chefer, det är inte kundernas fel, och det drabbade dem i slutändan – och hon som ej var kapabel att kliva upp och följa med dem 🙁 Usch!
Mina nyckelord från mina chefer gjorde mig gladaste igår på vår avslutningsmiddag;
The jury of this work-show decides to proclaim as an absolut winner of the ”bigbrotherbonusfly2013”
Veronica Jonsson for her passion, courage, security, elegance, glamour, humble, self-confidence and love
Det har varit tufft med svett tårar vemod och glädje men jag klarade jobba dygnet runt i stort sätt, i 29 dagar.
Viva Vero 🙂