Back in Stockholm. Ångestfylld

Tillbaks i Stockholm igen efter några dagar i Norrköping… Sista dagarna hann jag hälsa på Frida, där jag blev bjuden på fika och massa prat i timtal i vanlig ordning. En kväll som gjorde mig väldigt glad och upprymd som sedan utbyttes mot mängder med tårar dagen efter efter mitt sista besök i Norrköping innan jag skulle bege mig hem till Stockholm igen. Hade tänkt skriva lite om vad jag gjort under dagarna men nu när jag försökte skriva så bröt jag ihop. Igen. För typ femte gången sen jag gick upp i morse…

Igår var det med ett hjärta tungt av bly jag lämnade två av de personer som betyder allra mest i mitt liv, som inte mår bra… Ville bara klamra mig fast vid dem båda och strunta i att åka… Hade velat krama om dem och inte släppa taget. Någonsin… Grät som en idiot hela vägen från Norrköping till Stockholm igår, var tvungen att försöka lugna ner mig när jag tillslut inte såg något av vägen för tårarna gjorde att det blev helt suddigt… Har inte kunnat sova och vaknade av att tårarna bara fortsätter. Jag har så ont i magen att jag knappt kan andas. Jag klarar inte det här. Det går inte.

Just nu känner jag mig inte tillfreds någonstans… Vart jag än är vill jag bara befinna mig någon annanstans. Jag vill bara fly, fly från en situation jag inte kan fly ifrån. Jagar bara runt i jakten på att komma bort från allt jobbigt… Jag vill komma ur den här situationen jag befinner mig i och det hemska är att jag står så maktlös inför mycket. Jag brukar ha ett driv och orka, men jag känner att jag är så nära på att ge upp… Gällande det här kan jag inte göra något än att som åskådare stå och se på med en ångest över allting jag hade velat visa, återuppleva, få mer tid. Jag vill bara vara med dig, hela, hela tden. Du är en av de allra viktigaste personerna i mitt liv. Allt skit jag gått igenom de senaste åren, som jag många gånger känt mig ensam i så är du nästan den enda som varit en fast punkt mitt i allt kaos. Vet inte vad jag ska göra längre… En av de personer som betyder allra mest i mitt liv kan när som helst försvinna och jag vet faktiskt inte vad jag tar mig till då… Jag vill kunna göra något och det enda jag förmår mig till nu är att gråta och åter gråta över den här situationen som känns så ohanterbar. Jag vet inte vad jag ska göra? Ingenting känns bra. Rädslan över vad som kommer hända griper tag om mig, kramar om hela min kropp så jag inte kan andas. Tjippar efter luft och tårarna bara strilar nerför ansiktet utan att sluta.

Efter det här inlägget tar jag paus från bloggen resten av dagen.. Har försökt rycka upp mig, tänka på något annat. Har försökt att ta tag i alla måsten, men det gör för ont, så himla ont, smärtan slutar inte och jag ligger bara hemma med panik just nu och önskar att jag var med dig <3

Jag har skjutit undan det här så länge. Jag har vägrat se sanningen som den är och blundat för det. För jag visste att det skulle göra för ont att ta till sig och känna efter. Och jag hade rätt. Det gör för ont. Det gör så ont att jag inte klarar av det. Jag har tagit det till mig och hela mitt hjärta önskar att det här inte var sant…