Mamma
Vad hade jag tagit mig till utan dig, egentligen? Du har berättat för mig hur jag redan som liten tänkte mycket på döden. Hur jag ibland kunde skrika rakt ut, i rädsla. Men där stod du och fick döden till att bli något värt att fundera över, något som lugnade och något som istället fascinerade. Det gör du än idag. När jag möter mina största hinder i livet, vare sig det är att vara rädd för döden som liten, rädd för tonåren, för mig själv eller för världen så blir allt plötsligt så mycket mer än bara rädsla. Det blir en nyfikenhet för att lära sig förstå, växa och göra det bästa av precis alla situationer.
Du har varit min mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar. Min vän och min absolut värsta fiende. Hur mycket klarar du egentligen av kvinna? Det har varit du och jag. Medan du tagit dig an roller för en hel vargflock och passat mig vidare, till dig själv. När jag behövde fly, så flydde jag från dig för att sedan springa allt vad jag kunde tillbaka till just dig.
Jag minns när jag skrev att jag hatade dig över hela hallgolvet med en penna, packade en väska och stack. Tja, du lärde ju mig minst sagt att känna. När jag är lycklig, så är jag så lycklig så du anar inte. Och mår jag dåligt, ja då är det fritt fram att kasta mig i ån inlindad i en säck full med sten. Kärlek, ja då älskar jag som om morgondagen inte fanns istället. Kunde jag inte sparka fotboll som de andra barnen, då kunde jag konsten att vara en god människa, en tänkare, egenskapen att skriva och tycka. En personlighet ingen annan har. Unik, precis som alla andra.
Vi gjorde det.
Pappa
18 år har gått och jag har aldrig skrivit ett brev till dig. Jag vet verkligen inte varför, det gör jag inte. Du har varit min hemlighet, min skam, min glädje, min sorg och min inspiration. Mitt spöke.
Jag får höra hur du kämpar dig igenom en liv av skräckhistorier vi endast ser på film, du i din lilla bunker jag hunnit föreställa säkert 1000 gånger om. Samtidigt får jag höra, att du tar dig igenom det, för att jag finns kvar på utsidan. Jag vet inte vem du är, och du lever för mig. Vi är, vad det alltid varit, en oändlighet ifrån varandra, samtidigt som jag ibland vet att vi tänker på varandra samtidigt. Jag kan känna det.
Jag vet inte om någon berättat det för dig – men vi har en del gemensamt idag. Låt det aldrig försvinna, för det är för mig så vackert. Jag önskar du bara kunde få se, när jag rör mig som dig. Få höra hur jag talar som dig. Få studera då min karaktär är din. Jag vet inte hur det är möjligt, men det är förmodligen större än vad det är mening att man ska ha svart på vitt. Vi är utan minnen, tid eller lärdom av varandra, men det finns ingen annan som kan ta den plats du har i mig. Du lever och frodas i mig för varje dag som jag blir äldre.
Jag brukar säga att det är du som lärt mig den större delen av vad kärlek kan komma att innebära i livet. Plötsligt är det ditt syre, och jag älskar dig tillbaka för det.
Vi ses snart.
"Jag brukar säga att det är du som lärt mig den större delen av vad kärlek kan komma att innebära i livet. Plötsligt är det ditt syre, och jag älskar dig tillbaka för det."
Jag fick tårar i ögonen när jag läste det. Åh. Hur bra får man vara?
Fina Simon,
Har läst om det du skrivit till Nicholaas det värmde mitt hjärta och gläder mig.
hör av dig för lunch någon dag om tid och lust finns.
Kram,
Zanna
Vilken skrivartalang du har där! Sann gåva! Och du utnyttjar den väl 🙂
Jag hoppas du där inne någonstans i den där fantastiska själen förstår hur otroligt begåvad du är. Det spelar ingen roll om du skapar skandaler, visar dina brister – jag ser dem inte. Allt jag ser är du, du Cimon. Du okända människa med sådan enorm talang. Jag ser upp till dig och din styrka och inspireras av dina ord! Tack & stor kram!
du sätter minsann ord på allt. förbannat jävla bra gör du det med. du borde få all cred i världen!
och förresten, du fick min röst.
kram
dooooope :|.. hm vettu det är lika bra att du nt uppar oftare för då hade jag typ lämnat högskolan o stalkat din blogg xd.. ELLER så kan du kankse ordna nån livechat snart … kanske ? . kraamiz
Ps. lägg upp bilden på din farsa för alla nya läsare.
Jag läser, tar in och berörs. Du är bra och jag önskar inget annat än att jag en vacker dag får springa på dig på Götgatan och ge några välförtjänta ord. Du förtjänar att höra hur bra du är och hur bra jag tycker att du är.
Och precis av inlägg som detta så förtjänar du så starkt att vinna årets guldpenna. Du är magisk.
här sitter jag söndagsbakis och jävlig och bölar. jag vet ingen annan än dig som kan få mig att känna så mycket av en text. du är fantastisk cimon.
Bara du kan beskriva mitt tycke för dina texter på ett värdigt sätt.. Hoppas du vet hur grym du är
wow! Fantastiskt bra skrivet och väldigt inspirerande. Jag finner inte ord att beskriva det! 🙂
Jag vill ha en handbok med dig. En bok man kan ta fram när som och läsa dina texter. Att få visdom, klokhet och erfarenhet som svar. Skulle bära med mig den överallt. Fina du. Love.
du skriver verkligen på ett sätt som ingen annan kan och det som jag mest fascineras av är hur du bara med ord kan uttrycka så mycket känslor. Att du får mig, hanna från norrköping, som du inte har en aning om vem jag är, att faktiskt gråta för att det är så fint och för att det berör mig. Om man skulle kunna vinna en oscar för att formulera tankar och känslor så skulle den gå till dig!
Cimon, du skriver väldigt fint. Nästan för fint för att jag ska kunna hålla tårarna tillbaka.
Tack så mycket Katarina, värmande ord!