Ligger i sängen och har rysligt dåligt samvete. Plirar lite med ögonen och lyssnar på ögonfransarna som klipper genom luften. Förutom lite dämpad trafik utanför fönstret är det knäpptyst hemma. Till och med badrumsdörren som brukar stå och slå av ventilationsluften, håller sig lugn.
Jag lägger mig på rygg och stirrar upp i taket. Och så kommer det dåliga samvetet igen. Det är egentligen inget konstigt med hela situationen. Jag ska ju ligga här. Jag är ju sjuk. Men jag är också kroniskt programmerad till att låta jobbet gå före hälsa.
Just nu har jag en röst som liknar Eartha Kitt under hennes guldålder. Flaskan med den galet turkosa bedövningsmixturen för svalget (varför denna färg?!) står på nattduksbordet. Om jag lutar mig lite framåt kan jag nästan spegla mig själv i flaskan vilket ser väldigt lustigt ut. På två dagar har mitt hår fått en rufsig och sträv styling. Åtråvärt naturligt, precis som i ett modereportage. Men helt fel på en sjukling. Solbrännan efter Dubaisemestern har dragit sig tillbaka som en skrämd igelkott. Oklart om den kommer att dyka upp igen. Nu ser jag att jag borde måla om mina tånaglar också. Suck. Jag är inte bra på att vara sjuk.
Jag minns med värme, de där gångerna som jag minsann jobbat med 39 graders feber i sändning. Vad duktig jag var och vilken tapper medarbetare företaget hade anställt. Eller anställd har jag aldrig varit, jag menar kontrakterad medie-konsult. Med febrig panna och glansiga ögon, har jag som moderator försiktigt hostat lite drottninglikt, när jag egentligen ville riva av en riktig slemboll. Sen har jag fortsatt uppdraget som om ingenting vore fel. Inget konstigt aaaaaalls, som Malena Ernman skulle ha sagt. Jag har väntat med att höra min bultande huvudvärk och bullriga hosta, tills kameran har slocknat och mitt pigga eko ebbat ut. Jobbet och inkomsten först. Hälsan, den…ehh…ja, det ordnar sig nog. Och så har åren gått. Galet.
Är det åldern som till sist knackar på den kloka sidan av hjärnan, är det mina fyra gråa hårstrån som jag just upptäckt eller de kärleksfulla råden som till slut har fått mig att göra vettiga val? För första gången någonsin, säger jag nej till hjälterollen och ja till min hälsa. Så nu ligger jag här och är duktig och klok. Bieffekten är ett irrationellt och väldigt dåligt samvete.
Med en suck puffar jag till kudden och lägger mig på sidan. Måste ta en tupplur medan kroppen jobbar på för att driva ut alla busiga baselusker. Ska nog drömma om att jag vaknar frisk, redo att kunna jobba igen.