Som många känner till, försöker jag att hitta mindfulness i tillvaron där det går. På bussen, i kassakön, i sminket eller tvättstugan.
Att stå och vika ren, doftande tvätt är väldigt rofyllt om du ger dig tid. Idag stod jag och var så där ferdinanskt lugn, samtidigt som en dam stod och manglade sina lakan. Jag frågade henne varför man gör det och vad man vinner på det. ”Jamen det finns väl inget härligare än att krypa ner i en nybäddad säng med manglade lakan!” tyckte hon och log. Som om hon inte gjort annat än att mangla och vara fridfull i sitt liv.
Finns det mindfulness i mangling också? tänkte jag och ville testa. Men lite i hemlighet först när den erfarna damen hade gått förstås. Jag hade ju aldrig gjort det här förr. Det började ganska bra. Jag vek de fuktiga lakanen så fint, så fint. Och så in i mangeln, akta fingrarna. Och så slätt det blev.
Men vad nu då? Det är något knöligt i påslakanet! Och mangeln matar på, jag måste stoppa! Upp eller ner? Hur var det nu då?? Men stanna då!!!
Jaha. Plötsligt står jag med en bulle av något oidentifierbart som stoppar allt. Och det går inte att komma framåt eller bakåt. Paniken steg i takt med ansiktsfärgen. Tänk om en kloka damen skulle komma tillbaka och se vad jag gjort med mangeln! Jag kanske blir utpekad och återbetalningsskyldig för att ha förstört bostadsrättsföreningens platt-maskin!
Nu var goda råd dyra. Jag fiskade fram min nyckelknippa och började såga fram och tillbaka på den lilla sömmen som stack fram. Kände mig som en livstidsdömd fånge på Alcatraz, som förtvivlat försökte fila sig ut genom murbuket med en tandborste. Men det gick! Ett fult hål senare, fiskar jag fram en par svarta, förvridna trosor. Ut ur det förstörda påslakanet och så tillbaka med handtaget. Och det släppte…
Man ska inte köpa grisen i säcken heter det. Men en konstig bulle i ett påslakan är inte heller så lätt att hantera. Jag tror inte ens att jag svor för mig själv när jag tyst och lugnt, helt röd i ansiktet, stängde av huvudströmbrytaren och slängde in resterande tvätt i tumlaren. Som jag brukar göra. Alltid. Och för evigt i framtiden.
Vill inte höra talas om mangling som ett alternativ till mindfulness. Kommer aldrig i livet att titta åt plattmaskinen igen.
Ever.
Kommentarer är stängda.