Acceptera och respektera, Skilj på det, snälla. Jag kan till och med erkänna att jag hatar min sjukdom. Varför skulle jag inte göra det för? Jag menar, jag blir inte direkt piggare i kroppen för varje år som går.Tyvärr. Visserligen så skiftar det säkert från år till år, så mycket påverkar sjukdomen din kropp. I allafall enligt mig och min diabetes.
När jag ändå skriver om diabetes, så vill jag passa på att säga att jag har haft diabetes i snart 9 år. Den 10 onde februari fick jag min diagnos. Vad gör man då? Ska jag gråta? Skåla champagne med vännerna? Eller blicka framåt och hoppas på ett botemedel, inom kort?
(Bilden är tagen 2009)
Alltså, den här bilden, den här bilden utstrålar precis hur jag mådde när jag fick diabetes. Tom blick, ledsen, chockad, sårad, kände mig dum och värdelös, trodde det var mitt fel. Usch.
Trots hatet och allt kämpande mot diabetes så är jag fortfarande väldigt nyfiken. Otroligt nyfiken och engagerad i er diabetiker. Allt för att vi med sjukdomen ska må bra. Ta hand om er!
/Diabetesmannen
Mycket kloka ord du kommer med. Det är ju såaa vi alla med diabetes ibland känner att vi hatar vår sjukdom samtidigt så märker vi inte av den, då blodsockret ligger bra.
Diabetes är ingen hit. Den kräver mycket av en tycker jag.
Många har svårt att förstå och kanske är rädda för att de inte vet så mycket om det.
Tycker att skåla i champagne med dina vänner låter som en bra idé.
Håller med dig, jag hatar min diabetes mest av allt, visserligen har jag massa olika hjälpmedel som hjälper men en hel del. Men det är en kämpig sjukdom. Man känner sig ju aldrig som alla andra, det är alltid den här, vänta ska bara ta ett blodsocker, byta inj.set, äta något osv. Det tar aldrig slut och som du säger det blir inte bättre med åren, jag har haft det i 7 år tror jag, men inte blir jag piggare tyvärr. Åt skogen med diabetesen, men det går lättare om man accepterar den och om man har stöd.