Jag har kommit på vilka människor som är lyckliga. Det är de som inte oroar sig över framtiden. Men framförallt de som kan släppa saker från det förgångna. Som inte ”backtrackar”, blir sentimentala och återupplever sorgliga saker.
That is not me. Jag är ofta glad men aldrig lycklig.
Jag minns allt. Känslan av alla hemska uppbrott man har gått igenom, då det har känts som om hjärtat fysiskt har slitits ur kroppen. Sedan fylls listan bara på. Mormor som dog. Katt som blev överkörd. Förlovningsring som blev stulen. Även fast jag givetvis inte tänker på dessa saker dagligen skär det i mig som knivar när jag gör det. Jag orkar inte. Det går liksom aldrig över.
Min mamma är tvärtom. Lever i stunden och alltid lycklig. Hon kvittrar som en fågel i luren varje gång hon ringer. Hon berättar hur fantastiskt mitt liv är när hon tittar i min blogg. ”Du och Jean-Pierre, skrattar hon, ”jätteglamouröst”, ”och så har du lagat mat också såg jag, duktigt!” Sedan har hon svar på allt. Stulen ring? Det är bara det materiella! Överkörd katt? Den hade iaf ett bra liv! Förlorad kärlek? Men minns du inte vad trött du var på honom? Nej. Men antagligen var det så.
Jag önskar att alla hade en mamma som min. Hon är som en tv-hallåa på uppåttjack. Det är helt enkelt bara sådan hon är. Energisk, optimistisk och karismatisk. Min pappa är tvärtom. Realist på gränsen till pessimist. Men de kompletterar varandra.
Älskar att du är så personlig!