Your human.
För kanske 10-20 år sedan pratade inte svenskar om att de hade ångest. Och det var något ”fel” på dig om du gick till en psykolog/terapeut. Men självklart hade de ångest, vem f-n får inte ångest när det är mörkt och iskallt halva året och man bara får dricka alkohol på helgerna.
På senare tid har vi däremot gått lite mer mot det amerikanska synsättet där alla kan behöva gå i terapi då och då. Jag tror att människor som Carolina Gynning som pratar så öppet om att hon har haft panikångest, går i terapi osv. har bidragit mycket eftersom hon är en förebild för många. Jag tycker att det är ett stort framsteg. Då behöver de som mår dåligt åtminstone inte ha ångest över att de har ångest.
Jag gick till en terapeut efter min skilsmässa men jag trivdes inte alls med det. Jag kunde inte förlika mig med det faktum att någon annan skulle veta bättre om vad jag skulle göra/tänka än jag själv. Däremot funkar det jättebra för många. När jag får ångest tar jag en Sobril eller en sömntablett och sover bort den. Nu får jag som tur är inte ångest särskilt ofta, vilket är bra med tanke på att dessa tabletter tyvärr kan vara beroendeframkallande. Men mår man dåligt ska man få hjälp. Och medicin. Man ska inte behöva gå och ”bita ihop” på något slags svenskt jävla jante-sätt. Det är livet alldeles för kort för.
Har man ett trasigt hjärta eller en trasig själv finns det inga mediciner i världen som kan bota det. Det lindrar för stunden, men hålet finns kvar.
Det bästa sättet att bota ångest är att acceptera den, se det som en sjukdom. Något som kommer och går. Vila i det faktumet och tillåta sig själv att känna alla känslor. Jag tror mycket på terapi, men terapi kan vara så mycket mer än att gå till en psykolog. Psykologen är ju bara ett bollplank som hjälper till att bena ut tankar. Svaren sitter du på själv.
Piller? Ja, absolut nödvändigt för att att snabbt lindra.
Terapi? Ja, för att komma till sin kärnan av sitt inre.