Idealism Vs. Realism.

Följer du ditt hjärta eller din hjärna? Jag tro på magkänsla,n som enligt mig är kombinationen av de två. Kortsiktiga lösningar när du mår dåligt – en drink, ett piller eller en bekräftelse från någon annan leder enbart längre bort från din inre röst och bestående sinnesro. Likaså när du håller med om påståenden eller åsikter för att göra andra till lags. Många svenskar generellt tänker kortsiktigt, endimensionellt och innanför boxen. De har har en missriktad, allmänt accepterad uppfattning av vad empati innebär som nte stämmer överens med dess verkliga innebörd. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra. Om jag går förbi en tiggare känner jag med den personen, att situationen måste kännas hopplös. Men en kortsiktig lösning kan ofta verka emot en bestående problemlösning. Är lösningen att personen sitter kvar på trottoaren dag efter dag och att vi understödjer detta genom att försörja honom/henne? Då har vi skapat ett samhälle där vissa står helt utanför, där vissa lever som gatuhundar. Att ge pengar till tiggare är som att betala en envägsbiljett till vår egen u-landsstatus. Missförståndet som sker blir att jag, och de som tänker som jag,  anklagas för brist på empati. I mitt fall är det tvärt om. Jag känner med personen och kan därför inte bidra till ett fortsatt gatuliv utan någon som helst möjlighet att ta sig in i vårt samhälle. Istället vill jag bidra med att betala deras biljetter tillbaka till Rumänien/Bulgarien där de har en chans till en bättre framtid. Både Rumänien och Bulgarien är med i EU, som har gjort massiva ekonomiska insatser. Det finns en intressant artikel i DN som heter Här fastnar EU:s miljarder till romerna:

”I snart tio år har EU haft integrering av romer som en akut fråga på dagordningen. Brandtal har hållits. Miljarder har spenderats. Men pengarna har inte nått fram till de romer i Rumänien som reser från sitt land för att finna en inkomst i väst. I ett försök att få medlemsländerna att ta ansvar för sin romska befolkning lanserade EU 2011 en europeisk plan för att integrera Europas romer. Målet var att säkerställa romernas tillgång till utbildning, sjukvård, arbete och bostäder. För att nå dit skulle medlemsländerna använda medel från de gemensamma strukturfonderna – ett finansiellt instrument som används för att jämna ut sociala och ekonomiska skillnader inom unionen. Men det var lättare sagt än gjort i länder som Rumänien. Under budgetperioden 2007 till 2013 avsatte EU 184 miljarder kronor till Rumäniens utveckling. 32 miljarder kronor av dem kunde användas för utbildning, sociala insatser och för att hjälpa landets fattiga – däribland romer. Men när ett drygt år återstod av perioden visade det sig att Rumänien endast hade plockat ut 6 procent. Drygt 30 miljarder kronor, som kunde användas för landets fattiga, var orörda och riskerade att skickas tillbaka till EU:s centrala budget. När budgetperioden tog slut vid årsskiftet 2013/2014 hade Rumänien, efter påtryckningar, utnyttjat en större del: cirka 20 procent. Men landet var fortfarande sämst i EU på att använda stödet för landets utsatta. Nyheten, som uppfattades som en ovilja att satsa på romer, utlöste ramaskri i de länder dit tiggeriet spridit sig. I Sverige fördömde integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och partikamraten Lotta Edholm Rumänien.

Att man inte söker de EU-medel som finns är skandalöst!”, sade Lotta Edholm i en intervju med TT i januari.

Den politiska viljan att satsa på romer saknas. Tvärtom vet kommunpolitiker att de riskerar en valförlust om skattemedel används till att delfinansiera en satsning på romer. Samtidigt är romska organisationer och kommuner så resursfattiga att de sällan har råd att med­finansiera projekt eller ligga ut med pengar i väntan på återbetalning från EU:s fonder. Och myndig­heter i Rumänien är enligt forskare så pass outvecklade och korrupta att ansökningsprocesser som skulle ha tagit veckor i stället har tagit år.”

Rumänien måste ta sitt ansvar! De har alla medel de behöver till buds genom sitt EU-medlemskap. Situationen i Rumänien är hopplös för zigenarna enbart för att de rumänska politikerna saknar viljan att integrera delar av sitt eget folk i samhället! Vill vi låta dem komma undan med detta genom att försörja deras medborgare åt dem? Genom en kortsiktig lösning som leder till större långsiktiga problem? Eller kan vi ställa oss ovanpå boxen och höja blicken. Då kan det visa sig att vi hittar mer empati i realismens politik än i idealismens småmynt.