Jag hade kommit upp på fötterna i London. Resan dit var svår. Jag måste säga att det är svårt att börja ifrån 0 i ett nytt land. Jag hade tagit mig ifrån ingenting, till ett underbart liv i en underbar stad. Jag hade en pojkvän som jag älskade mer än något annat. Som jag nämnt så har han funnits här för mig sedan dag 1 i London. Han har stått bakom mig i allt och sett mig gråta då det varit tufft och sett mig lyckats och klappat mig i ryggen. Han var en riktig stöttare och jag hade aldrig klarat mig i London om det inte varit för honom. Det är jag honom evigt tacksam för.
En dag så fick han en ny jobbmöjlighet. Han kunde bli förflyttad till Monaco. Och det var en stor grej för honom. Han har varit i samma business i snart 6 år och han var beredd att göra vad som krävdes för att, som alla andra, klättra högre upp i stegen. Självlart var det minsta jag kunde göra i gengäld att stötta honom. Han bad mig om råd och vi diskuterade fram och tillbaka. Jag ser upp till honom och allt han gör. Han är en av de smartaste personer jag känner. Jag känner mig så lycklig att få dela mitt liv tillsammans med honom.
Jag var fortfarande ung. Chanser kunde fortfarande komma. Visst jag hade fått min livs chans på den här investmentbanken. 21 år och redan så mkt ansvar! Men har man lyckas såhär en gång. Och kämpat en gång. Vad hindrar en från att lyckas igen? Jag skulle nog aldrig gett upp i början på en karriär om det inte kändes som om företaget jag arbetade för började rangla lite och var lite osäkert för stunden. Så självklart hade det också en bild med i spelet.
Jag hade aldrig ens varit i Monaco. Jag visste att språket var franska och att det skulle bli tufft för mig att hitta jobb. Men jag tänkte positivt och försökte att inte visa min oro. Jag valde att tro på mig själv.
Vi flyttade till Monaco maj 2008, för snart ett år sedan. Jag minns omställningarna så väl. Från en storstad som har allt, till ett litet överklass land där alla har mer pengar än de kan spendera. Alla hemmafruarna och all lyx. Aldrig hade jag sett allt detta samlat på 1,9km2. Perfektionismen på utsidan skrämde mig. Alla kvinnorna hade allt. De var perfekta! De hade alla märkeskläder, de nyaste designerväskorna och här strosade de omkring och shoppade hela dagarna och åt lunch med sina vänner. Om de inte gjorde de så samlades de på Thermes Spa och solade.
Själv var jag ensam i ett land som inte ens talade mitt språk. Jaha vad gjorde jag då?
Först och främst så gäller det att anpassa sig till en viss nivå. Det är viktigt att tänka att de som inte har en insida visar det med en perfekt utsida. Jag behöver inte alla dessa dyra 100.000krs klänningar. Jag har en underbar pojkvan, äkta vänner och en fantastisk familj. Det är viktigt att alltid vara sig själv och inte ändra sig för att man bor annorlunda eller umgs med andra människor. Äkta håller längst.
Alla gör sitt val i livet. Om det så är att leva vid ngn sida FÖR DEM. Eller att leva för sig själv och skaffa sig ngt eget, som en egen karriär. Jag har alltid varit mer för att ha ngt eget.
De första månaderna här var svåra för mig. Jag träffade lite nya vänner som var fantastiska. Men det var fortfarande saknaden att göra ngt. Jag ville arbeta! Inte slösa dagarna på att gå och strosa på stan.
Jag gick på intervjuer, men utan franskan så kommer man inte långt här. Men det handlar om att inte ge upp. Jag försökte då tänka på vad jag kunde göra åt situationen istället för att vara ledsen för hur situationen var.
Jag anmälde mig till en Franska skola. Den bästa i hela Frankrike, Institut de Francais. Det var det bästa jag kunde göra. Jag skulle lära mig franska. Jag är i ett land med Fransk mother tongue, då tycker jag att man har som skyldighet att lära sig deras språk. Så det gjorde jag. Avslutade kursen med ett extra plus i kanten på diplomet. Vi var 45elever och 6st fick ”Content Bien” för extra hårt arbete. Och jag var en av dem
Sen kursen har jag gått på intervju efter intervju. Jag har fått lovande ord som tyvärr runnit ut i sanden pga världens finans kris som just nu drabbar hela världen. Folk sa åt mig att det inte fanns en chans att ngn skulle anställa i denna situation. Men som jag säger, man ska inte ge upp! Man kan ta 100 nej, men till slut kommer alltid ett ja.
Så nu sitter jag här. Efter ytterligare en lång resa från 0 i ett nytt land. Jag har ett nytt språk i min ryggsäck och en jäkla massa nya livserfarenheter. Jag tog emot ett Ja i borjan pa aret.
Nu arbetar jag pa ett Yacht foretag. Det ar sa otroligt roligt och lyxigt jobb. Det innebar resor och chansen att fa traffa folk du annars aldrig skulle fa chansen att traffa och umgas med. Jag jobber med en lyxtillgang som alla vill ha, sa det gor en ganska sa het pa marknaden. Jag kan jobba dag som natt med det har jobbet.
Idag så trivs jag ganska bra här. Det är det bästa stället i världen man kan leva. Monaco, franska rivieran, värmen. Ja det har allt! Jag är lycklig!
Så tro på er själva! Ni kan börja från 0 och nå toppen. Det enda ni behöver ha packat i väskan är självförtroende och tillit på er själva att lyckas! 
Kram
så otoligt positiv du är!!
så kul att läsa om ditt liv och din fantastiska inställning till livet!!
jag blir bara så glad!!!
Du är otroligt söt! Måste bara fråga. Har du hårförlängning? Ögonfransförlängning?:)
Jag måste bara säga att jag tycker din blogg verkligen är underskattad. Jag älskar din blogg! Du skriver som det är och är inte tillgjord. Stort plus till dig emelie! Fortsätt att rocka 🙂
herregud vilket liv, vilken resa du gjort!
kanon kul att läsa om 🙂
Jag är så otroligt imponerad av dig Emelie! Otroligt kul att läsa hur du har lyckats så bra, du är så stark. Det är som du säger, man ska aldrig sluta kämpa för tillslut så går det vägen. Jag har följt din blogg på finest ett tag och jag kommer fortsätta följa den här. 🙂 Tack för en jättebra blogg!