Jag tänkte börja slänga in lite små erkännanden om mig då och då. Här är de första.
Hela min uppväxt så undvek jag att ta alvedon och smärtstillande. Jag klarade bara inte av att svälja tabletterna. Jag fick panik och de fastnade i halsen och svällde upp och smakade illa. Det slutade alltid med att tabletten låg i diskhon och jag satt gråtandes bredvid. Jag ville ju så gärna. Men det var min VÄRSTA mardröm att behöva svälja tabletter. Det går inte att förklara den rädsla jag hade för tabletter.
Tänk er då när jag var tvungen att äta penicillin eller antibiotika eller liknande! Det kom jag ju inte bara undan. Mamma försökte med allt. Hon delade tabletten i små små pytte delar. Det gick inte. Hon mosade tabletten och rörde desperat ned det i sylt och filmjölk. Inte heller det gick. Jag bad till och med om kapslar för jag inte kunde svälja tabletter. Jag skärde i tu plastkapseln och tog de små kornen en efter en efter en. Fy Jag minns det som det var igår. Ibland hade jag otur och då var det gelé i kapslarna, eller så var jag tvungen att ta de stora tabletterna.
Stackars mina föräldrar så de försökte. Min lillebror var dock en mästare på tabletter. Han knaprade alvedon som att det var godis. Gud jag ryser bara jag tänkr på det. Han tuggade på dem, förstår ni det? 🙂
Åren gick och sedan jag fyllde 20år så har jag lärt mig mer och mer. DOCK så undviker jag det gärna då de någon gång fortfarande fastnar. (Jag har på senare tid fått reda på att det är pga min rädsla som jag spänner halsen och inget åker ner.)
Hur jag kom in på det här är för att jag nyss klockan 9 var tvingad att ta 2 stora tabletter som en del av den 3dagars kur jag har. Och de var så stora, och jag kände paniken och oron, och de fastnade.
Att något så litet kan ha en sådan makt över mig. Usch jag hatar det.
Och om en timme är det dags igen. . .
KRAM
oj vad jag känne rigen mig, och naturligtvis beror de bara på rädsla. Jag hade inga problem alls att svälja tabletter under uppävxten, men så för ett tag sen när jag var ensam och skulle ta började jag tänka, tabletten åkler ju bara ner, hur vet jag om den kommer i luftstrupen eller matstrupen osv osv. Så då gick d einte längre varje gång fastnade den o ja fick panik, tyvärr gick d eöver i ngt värre, när jag var själv en gång och skulle äta började jag tänka jag bara tuggar och sväljer maten utan att tänka på det, hur vet jag att jag plötligt inte får det i halsen och dör, de slutade i ja inte kunde äta på en vecka! Så kraftfull är våran kära hjärna, jag glömde bort helt hur man sväljde. Såhär blir det om man är en tänkare och har behov av kontroll:) men slutsatsen man kan dra av detta är att det som händer det händer, man ska inte tänka så mkt bara göra. Livet är för kort för massa rädslor!
Tips är att lägga tabletten så långt bak i svaljet som det bara går och sedan skölja ner med ett riktigt stort glas vatten. Då brukar det gå bra!