Nu har det gått hela 3 veckor utan socker och vete. Det enda som har råkat slinka ner är några baconlindade dadlar och en bovememuffin från Blueberry som visserligen innehåller både banan, äppeljuice och dadlar. Jag har även druckit en del champagne i samband med födelsedagsfester men är faktiskt väldigt stolt över mig själv! Jag tror att det är viktigt att hitta en kost som passar för just dig och din kropp långsiktigt.
Det positiva med den nya kosten?
- Min mage är mycket mindre svullen
- Min hy är bättre
- Jag är mätt längre och behöver inte småäta lika mycket som tidigare
Det negativa?
- Godsaker smakar inte lika gott när man bakar det LCHF vänligt (man man mår såklart mycket bättre av det och det är säkert en vanesak)
Första två veckorna var ju rätt jobbiga men nu när jag har kommit över den gränsen så ser jag bara positivt på min nya kost. Tidigare var jag en trött-, tröst- och stressätare, dvs. jag fick som mest socker- och kolhydratscravings när jag var trött, stressad och/eller ledsen. Då kunde jag ställa in alla mina planer och köpa kilovis med godis, glass, kakor…you name it! Och en del av mig saknar att ”kunna” göra det, för ätandet hjälpte ju faktiskt. För stunden. Sötsakerna ”bäddade” in mina problem, dämpade stress och gav mig lyckokänslor eller lugn. Däremot kom stressen och ångesten dubbelt upp när sockerruset la sig och den ångesten saknar jag inte! Jag saknar heller inte sockerbakfyllan dagen efter och magbesvären som stannade i x antal dagar efter frosseriet. Varje gång jag vill ge upp och lämna min kropp och själ till Karamellkungen så försöker jag minnas varför jag gör detta och att 3 minuter i munnen ger mig 3 dagars ångest och magont. Och en eller två finnar.
Jag har inte bestämt mig än om jag ska utesluta socker helt framöver, eller om jag ska sätta någon gräns för hur mycket socker jag får äta, t.ex. ett sorts bakverk/efterätt per vecka kanske? Eller endast äta om jag är bortbjuden?
Svåra beslut 😉