Skriv om Ibbe, mamma

Min 16-åriga son stod och dukade av bordet efter middagen i går kväll. Vi pratade om lite allt möjligt som vi brukar och sen sa han, ”mamma, jag tycker du borde skriva om Ibbe. Han som kom till Sverige när han var 12 år och som nu ska utvisas. För du kan verkligen relatera till det här ämnet, mamma, och jag tror att folk lyssnar på dig. Gör det.”

Så nu sitter jag här och skriver om Ibbe. Om en helt vanlig kille med ett öde som skiljer sig från de flesta andra svenska ungdomars. Från alla dessa killar och tjejer som föds i ett tryggt land där de får gå på förskola, sen börja plugget, bli tonåringar, tjuvröka och oroa sig för att de kanske väger lite för mycket eller har ful frisyr. För dem som aldrig tänker en tanke på att kanske kanske inte få bo kvar hos sina föräldrar, i sitt hem, eller för den delen, i sitt land. För dem som växer upp och glider genom livet som visserligen kantas av allehanda bekymmer (restskatt, liktornar, PMS, bråk i nära relationer, missnöje med chefen eller kass matsmältning bara för att nämna några av livets ”glädjeämnen”).

Varför jag kan relatera till Ibbe: Därför att jag också fick lämna mitt land. Som 10-åring kom jag till Sverige tillsammans med min familj (mamma, pappa, lillebror, vi fick politisk asyl). Jag fick vänja mig vid ett nytt språk, vid ny mat, nya männniskor. Blev mobbad och hånad och retad (det fanns färre utlänningar – som vi kallades då – i Sverige på den tiden). Men vi blev mottagna av svenska samhället och fick ett nytt hem. Jag rotade mig. Inte hos en främmande familj men väl i en miljö som jag själv inte valt.

Det händer enormt mycket från att man är 12 år tills man blir 18. Hela tillvaron formas. Man förvandlas. Ens tankesätt präglas. Men viktigast är att man knyter vänskapsband. Man drömmer om en framtid. Man söker en tillhörighet, en trygghet. De där sex åren är en tredjedel av ens liv, den viktigaste tredjedelen hittills. Från att man är en liten snorunge som leker i skogen till att man är en ung människa som förväntas rösta, tjäna pengar, kunna köra bil, få skaffa barn och bli en ansvarskännande förälder och bidra till samhället genom att arbeta och betala skatt, sköta sina plikter som medborgare. Alla de som sitter på sina höga hästar på Migrationsverket har gått igenom samma resa, med den skillnaden att de troligen aldrig känt av känslan hur tryggheten raseras, hur drömmar tas ifrån dem. Det är detta som är myndigheternas problem, att en individ bara är en siffra, ett protokoll. Inte en ung kille eller tjej som ligger vaken om nätterna i bottenlös förtvivlan. Inte ett barn som redan förlorat allt en gång, som nu, vid tröskeln till vuxenvärlden, ska förlora allt en gång till. Är det döden Migrationsverket tycker att Ibbe förtjänar? Att han ska dubbelbestraffas. I mina ögon är det så djävulskt, att man väntat in Ibbes 18-års dag för att kunna skicka honom ur Sverige. Som om någon särskilt riktat in sig på den här killen, satt ett pris på hans huvud. Suttit och räknat timmarna, veckorna, snart, snart är han 18 den lilla jäveln och DÅ ryker han! Lilla fattiga Sverige med sina principer och finfina moral, där vi daltar med ljugande politiker och förlåter chefer som förskingrar miljonbelopp och skor sig på vanliga svennebanan, här ser vi minsann till att en utländsk tonåring från Liberia inte ska tro att han kommer undan Storebrors vakande öga och kan snika sig in i systemet på nån slags räkmacka.

Vet ni alla idioter på Migrationsverket som gömmer er bakom era pärmar, titlar och anställningstrygghet. Vet ni hur mycket jag föraktar er fyrkantighet. Ni är lika körda som busschauffören som kastade av 19 dagisbarn från bussen för att det fattades 30 spänn till biljetter. Det är folk som ni som gjorde Hitlertyskland möjligt, fega jävlar som hänvisade till paragrafer och som med högljudda röster hävdade att ni ”gör bara ert jobb” och ”hur skulle det se ut om alla gjorde som de ville”.

Hur det skulle se ut om alla gjorde lite som de ville? Det ska jag berätta. Vi kanske hade haft en värld där ordet CIVILKURAGE fick en mer framskjuten position. Där 18-åriga killar inte behövde ha ont i magen och ångest inför framtiden. Där gamla och sjuka slapp ta livet av sig för att staten och myndigheterna mobbade dem så hårt att de inte längre orkade.

Vi skulle haft ett samhälle som var varmare, mjukare, snällare och där folk faktiskt fortfarande vågade tro på lyckliga slut. Som det ser ut nu brer mörkret ut sig. Jag hoppas ni handläggare på Migrationsverket sover gott i natt och framöver. För det är det många som inte gör, på grund av er. Och ja, det finns en särskild plats i helvetet för statstjänstemän som slutat använda sin hjärna, och ännu värre, sitt hjärta.

Inga lagar och regler är ristade  i sten. Lagar och regler är skapade av människor – och det är människor som kan förändra dem. För det är långtifrån alla regler som fungerar. Men det krävs mod, intelligens och kraft för att våga gå emot strömmen. Den kraften tycks saknas hos alla dessa tjänstemän som verkar mer intresserade av sina lönekuvert än andra människors situation. Det är ju ett lotteri hos vem du hamnar när det handlar om myndigheter. Kommer du till någon smart, klok och vänlig – grattis. Men hamnar du hos en sadistisk jävel – tack och goodbye, du kan lika gärna sätta en pistol mot skallen direkt.

Jag hoppas att Ibbe får stanna.

Han, och alla andra som faktiskt behöver hjälp, skydd och stöd.