I natt var första natten som vi fick prova på att vara bebisföräldrar på riktigt.
Charlie är som jag nämnt flera gånger ett väldigt snällt barn. En ren drömunge enligt dom som träffat henne. Hittils har min önskan om att hon ska vara lik sig från magen och brås på sin far alltså slagit in. Hon skriker väldigt sällan. Faktiskt bara när hon är riktigt hungrig och då skriker hon till lite grann och blir sedan tyst.
Så misstro inte vår förvåning (och suckar eftersom vi blivit så fasligt bortskämnda) när hon för första gången krånglade igår. Tidigare under kvällen hade min kompis Melissa hålla i henne (det hela skedde under milda mordhot då Melissa inte är känd för att avguda eller ens vilja röra vid bebisar) och då passade Charlie på att lägga kvällens första kaskadspya över Melissa, sig själv och Melissas morbrors golv.
Kort innan spyan kom farandes..
Den andra prickade hon in över Jim när han matade henne några timmar senare på kvällen. Han formligen slängde över den nerspydda ungen till mig och kastade sig själv in i duschen. Efter det kunde hon inte slappna av. Hon skulle ha mat stup i kvarten men vi vågade inte ge henne så mycket eftersom vi var rädda att hon skulle spy igen så hon fick lite åt gången och verkade nöjd med det- i ungefär en kvart. Sedan gapade hon igen. Så höll hon på från klockan 20-01 då hon äntligen däckade och sov sött till klockan 05 då det var dags för ett nattmål igen. Sedan somnade skitungen gott om medan jag klarvaken steg upp.
Slapp dock vara ensam uppe, Johne hade sovit dåligt och skrämde livet ur mig när han kom traskande ut ur duschen tio över fem. Vi kröp upp tillsammans i soffan och låg och mös framtill klockan sju då Jim klev upp och började slamra i köket. Tyckte att stackaren skulle få sova då han skulle upp till skolan och ta sig an ett matteprov- ingen lätt match när man varit borta i två veckor. Så det blev en ganska trevlig morgon trots att jag var så trött att huvudet bara snurrade. Det är märkligt de där, hur kan allting vara så mycket mysigare tidigt på morgonen, speciellt på vintern? Och hur kan det vara betydligt lättare att prata om sådant man annars inte pratar om när den tidiga morgondimman faller på utanför fönstret? Märkligt det där. Men mysigt.
För övrigt har jag varit trött. Och glad. Och lite frustrerad.
Varför får vi aldrig någon snö? Det är mitten av december och inte en enda liten snögubbe har jag fått chansen att bygga.
Tankarna har dessutom snurrat i huvudet på mig hela dagen. Ännu mer efter ikväll. Och samma fråga ekar i mitt huvud- hur kan något vara så fel när det känns rätt?
Hur kan man vara på ett ställe rent fysiskt men befinna sig någon helt annanstans mentalt?
Tänker ta och fortsätta fundera på det under kvällen. Tror inte att jag lär bli klokare.
Men gladare blev jag för en timme sen. Då kom Johns underbara kompisar Max & Philip förbi med både julklappar och en mängd leksaker som Charlie fått ärva efter Max yngsta lillebror. Återigen blir jag sådär härligt rörd och känner tacksamheten flöda i mitt blod. Hur hade vi klarat oss om vi inte fått all den hjälp vi faktiskt fått- av framtills baara för ett par veckor sen – okända människor? Jag lovar mig själv att jag ska göra samma sak som dom gjort för någon annan behövande den dagen Charlie blivit för stor för både saker och kläder.
Nu ska jag värma på sista flaskan ersättning och sedan kika lite film med min älskade. The Hobbit kör vi ikväll eftersom vi ska vara dåliga föräldrar och gå på bio imorgon. Charlie ska tillbringa ett par timmar hos Mormor & Morfar. Ha en fin fredag! / Nadia
Det har du alldeles rätt i.. Vad klok du är! Och tack för påminnelsen, är lätt att glömma att det faktiskt är så när man bara får höra hur dåliga föräldrar man är som väljer att vara ifrån sitt barn. Kram
De bästa föräldrarna är dom som vågar ta sig egentid för det laddar batterierna ♡ man ska ju trotts allt inte glömma bort varken sig själv eller sin partner bara för det kommer ett barn som får all övrig tid 😉