Jag blir så förbannad!

Tänkte slänga in ett inlägg så ni vet att jag fortfarande lever. Men det är knappt.
Natten till idag är den värsta jag varit med om. Charlie skrek från klockan fyra på eftermiddagen till klockan tolv på lunchen nästa dag, alltså idag. Jag har inte sovit en blund och känner mig utan tvekan mer levande än död. Har verkligen försökt hålla humöret uppe men när jag kommer hem från Borlänge (tre timmar i friheten med Emelie, underbart trots att jag knappt kunde hålla ögonen öppna) och finner Jim, som lovat att han skulle hålla Charlie vaken så att hon ställde tillbaka dygnet igen (hon sov som en stock ända fram till klockan fem då jag åkte) snarkandes på soffan och får reda på att hon sovit hela tiden medans jag var borta och att han inte gjort ett skit för att förhindra det trots att han lovade; och inser att det med största sannolikhet kommer innebära ännu en sömnlös natt för mig (som jag i det här tillståndet verkligen inte klarar av) blir det för mycket. Tycker fan att det räcker med att jag har henne hela dagarna när han är i skolan (6-8 timmar). Ska jag sen inte ens kunna få tre timmars frihet utan att det blir knasigt?! Självklart var det jag som fick mata henne direkt när jag kom hem, för Jim somnade lugnt om efter att ha rutit till mig att jag skulle sluta vara så gnällig. Är jag det, gnällig? Då får ni tycka det. Tycka att jag är dum som öppet skriver ut sånt här istället för att ta det med den inblandade, d.v.s. min pojkvän (vilket jag naturligtvis redan gjort och kommer göra igen) så är det fritt fram att stå vid den åsikten. Jag bloggar för min egen skull och inte för andras, och jag känner mig så jävla åsidosatt, utnyttjad! Och trött. Jävligt trött. För jag klarar verkligen inte en natt till såhär. Då brister mitt hjärta.

Önsketänkande..

Bvc besöket idag gick åtminstone toppen, en stor ljuspunkt. Vivvi, våran bvc läkare trodde inte att det var kolik Charlie led av. Och när hon sedan beskrev kolikbarnen så trodde jag tacksamt inte det heller. Men att det är någit krux med magen stod fast och vi blev tipsade om att köpa sådana där droppar (miniform?) på apoteket. Precis som flera utav er läsare tipsade om så hade faktiskt redan dom i åtanke. Å vad jag hoppas att dom hjälper. För övrigt hade skrikbaggen följt sin kurva perfekt. Hon väger nu 3600 g, är 52 cm lång och snart två månader. Inte illa det inte. Och jag kan fortfarande använda storlek 50..

Hoppas ni får en bättre fredag än mig. Nu ska jag fortsätta trixa ihop inlägget där jag svarar på frågorna som ni ställde till mig i onsdags.  Massa kramar (det behöver jag just nu så jag inte eldar upp huset).
Ha det bäst! /Nadia