Idag ska jag få njuta av en hel natts frihet. Det har inte hänt på snart tre månader om man bortser från den natten då jag sov hemma hos mina föräldrar (och då kan jag inte direkt påstå att jag njöt, usch vad dåligt jag mådde) men inatt och ikväll, ja då ska jag njuta!
Har fått en hel del reaktioner på att jag väljer att så ”kallhjärtat” lämna bort min inte ens tremånaders gamla bebis.
Anledningen till det tror jag är den bubbla vi nyblivna föräldrar gärna målar upp för oss själva och inte minst; för varandra. Och i den bubblan då allting utåt sätt ska vara som en matta av rosaaktigt skimmer så vore det tabu att be om hjälp och lämna bort sitt barn för ett par timmar (eller som i mitt fall, en natts) avlastning. Typiskt svenskt säger jag. Och som i så många andra sammanhang väljer jag att låta bli att vara typiskt svensk.
Jag förstår inte vad som är så hemskt med att lämna bort Charlie ett par timmar.
Hon är inte hos någon främling utan hos en person s0m fungerar lite som en extra farmor då hennes biologiska för närvarande valt att inte ha kontakt. Dessutom har hon sex egna barn varav ett bara är ett år äldre än Charlie så jag tycker att jag utan dåligt samvete kan känna mig helt trygg.
Jag vill att min dotter ska växa upp till en social och framåt människa. Vad kan då inte vara bättre än chansen att knyta an till flera vuxna än bara oss på ett tidigt stadie? Jag och Jim är väldigt unga föräldrar, absolut inte sämre än medelålders, men kanske i ett lite större behov av avlastning och tips & råd. Så när någon jag känner tillit för erbjuder sig att ha min dotter över natten så jag kan få leva ut som ungdom igen tackar jag genast ja.
Att få tillbringa en kväll ensam med min stora grabb John (Jim är på fest) och att få sova ut ordentligt är den bästa alla <3 dag presenten någon kunde ge mig.
Tipsar fler föräldrar att göra som jag- spräck bubblan av duktighet- du vet att den inte existerar. Det är varken särskilt underbart eller fantastiskt med nyfödda. Första tiden präglas mest av förtvivlan, stress och frustration över att få allting att gå ihop. För det finns ingen större omställning än den som den nyblivna föräldrar ställs inför; och du kan aldrig förbereda dig på det som komma skall, tro mig, jag försökte. Det är inte fören nu, nästan tre månader efter att Charlie föddes, som jag kan känna en lycka över att hon finns här hos oss. Och för första gången ångrar jag inte mitt beslut att jag behöll barnet. Men de första två månaderna var hemska. Om jag inte bett om hjälp hade jag inte överlevt, och knappast suttit här idag & skrivit att jag är lycklig över att vara morsa till min älskade söta underbara fantastiska dotter. Då kunde jag inte ens prata med henne, än mindre säga att jag tyckte om henne. Nu kan jag nästan säga att jag älskar henne. Dom orden kommer snart dem också. Tack vare all förståelse och stöd omgivningen gett mig så att jag fått chansen att komma till rätta i mitt nya liv. Inte för att mina vingar var sämre än någon annans, de behövde bara lite extra träning innan de förstod hur man skulle göra för att landa tryggt och stabilt på marken.
Självklart så finns ni som inte alls håller med mig just nu i vad jag skriver; som kände den där lyckan från första stund när ni såg ert barn, som aldrig ens funderade en minsta sekund på avlastning och som gladeligen satt uppe hela nätterna med eran skrikande bebis och sjöng vaggsånger för glatta livet. Fine- Grattis till er. Ni är ett utav världens mirakel. Men för oss återstående hoppas jag kunna inge lite hopp. Första tiden är jävligt jobbig/krävande/hemsk. Men det blir faktiskt bättre för att slutligen bli bra.
Tveka inte att be om hjälp och ha inte dåligt samvete för att du lämnar bort ditt barn ett par timmar eller en natt så att du får sova. Du är inte en dålig mamma för det. Snarare en väldigt klok mamma som insett att för att få en glad bebis måste det finnas en glad mamma. Och vem blir inte glad av sömn och lite lugn & ro ibland? Stå på er! Man är själv den bästa mamman för sitt barn.
Hej. Jag känner igen mig i ditt inlägg. Nu är jag närmare trettio och inte direkt en ung förälder sett så, men det blev mer kaos än vad både jag och sambon tänkt. Både min mamma och min syster har ställt upp ett par nätter, syster tillochmed en helg. För två slitna föräldrar blir lätt två arga människor som tillslut bråkar om helt onödiga saker. Och ibland behöver man få vara bara vuxen en liten stund, utan sin lilla människa.
Jag kunde inte heller säga att jag älskade min dotter förens framåt fyra månaders ålder, jag var så sliten så jag ville bara packa min väska och dra vissa dagar. Men mammadelen av en gör att man orkar kämpa lite till, och lite till. Och tack vare kloka ord och avlastning från släkt och vänner så orkade jag. Och idag, åtta månader efter att mitt under föddes, så älskar jag henne över allt annat och kan lätt ägna timmar åt att busa och gosa och se till att hon får den bästa uppväxt jag kan ge henne. Så stå på dig, och ge fasen i att vara så där himla duktig, som en del anser att man ska vara. Du vet vad som är bäst för er, gör så då. Och ta hand om dig, för ja, en glad och pigg mamma, är en bra mamma! <3
Jag är en av dem som fick förmånen att drabbas av den direkta kärleken i samband med att mina barn fötts.När den första föddes minns jag också att jag kände det som att jag fått ett oändligt tålamod till låns men det togs ifrån mig igen när andra barnet föddes och allt blev mer stressigt. Men ändå vill jag säga, nu när jag är här med tre barn och några slitiga år på nacken,att jag tycker du gör helt rätt i att se till att få avlastning om du behöver det.Det är ju att värna om sin ork så att man inte tar slut.Tror också att du är klok nog att välja barnvakt med omsorg. / Mia
Klart det är jobbigt ganska ofta och jag tycker verkligen inte att det ska vara något fel i att ha barnvakt då och då. Jag vet själv hur mycket jag behöver det…
Jag har gråtit av förtvivlan många gånger och känt att jag inte orkat. Jag har lagt min skrikande bebis i spjälsängen och gått ut ur rummet för att jag känt att jag behövde det. För att jag var frustrerad irriterad och ledsen. Har plockat upp honom igen efter 2 minuter max men har fortfarande lagt honom där och ignorerat en stund för att få andas…
Men att inte älska sitt barn trots det känns ju bara fel… Låter som en depression tbh.
Jag,älskar min son mer än något annat och jag gjorde det från förstaden stund, som det borde vara.
Att du ens kan säga att du inte älskar ditt barn (än) ?!
En mammas uppgift nr 1 är att älska sitt barn, från första sekund. För det finns ingen annan som gör det som hon skall.