Sjukhuset dag 2. Även om det ju alltid är trist med sjukhus, dels för att underhållningen inte är överdrivet tillfredsställande och dels (och främst) för att det ju alltid finns en orsak till att man är här, så känns det helt ok. Vilma hade ett nytt krampanfall igårkväll och sen ytterligare ett lite mindre, men fortsättningsvis verkar hon själv inte påverkas så mycket av dem förutom just när det händer. Eller ja, dr Google och jag är ju väl bekanta med varandra sedan jag var gravid och återigen är det ju lätt hänt att man konsulterar denna allvetande läkare som ALLTID har svar på allt, men risken är ju också att man tar till sig lite föör mycket. (Japp, hon har i nuläger allt från A till Ö och eventuell även några sjukdomar som börjar på grekiska bokstäver.) Till och med Krisu som brukar hota med att spärra googles adress åt mig hade en period under graviditeten när han ”uppvisade tydliga tecken på en medgraviditet” och det var check, check, check på allt från trötthet till ländryggsproblem, ömma fötter och dålig mage. Varann morgon var det jag som pustade mig upp ur sängen som en liten valross och varannan morgon han som medtaget stönade hur tung den här graviditeten var. (…..)
Dag 2
Jag har inte så mycket mer att skriva om Vilma just nu, och eftersom hon i detta nu är iväg på EEG och vi snart får se vad det visar känns det bara onödigt att spekulera och grubbla. Något positivt med det hela är väl dock att jag plötsligt skulle skriva väl godkänt i en tenta om hjärnan och det nervsystemet just nu, och för mig gör den så kallade läkarvetenskapen att jag lättare kan se det här för vad det är: olika nervimpulser som kopplar fel/för snabbt/för långsamt och inte att Vilma blivit knäpp (tack och lov för att vi inte lever på 1800-talet). Som sagt, snart vet vi mer och innan dess väntar jag bara.
Hoppas ni andra får en bra dag, jag såg på ngn bild att det var snö där hemma och jag kan ju inte säga att jag är avundsjuk, haha. Igår hade vi 20 grader och oj vad jag hade önskat att det varit en vanlig dag med långpromenad och hemmamys. Nåväl, nu blev det inte så och jag kan ju inte lägga mig ner och deppa för det. Som jag sa till Krisu igår (han är förövrigt väldigt bra på att peppa mig och kommer nog bli en väldigt bra chef en dag) så är det ju så att det händer betydligt värre saker än det här, och vi mår ju liksom alla helt bra, även om nu Vilma krampar och Krisu ska få ett nät inopererat. 🙂 Man får försöka se till helheten när man känner sig ynklig, och helheten är ju att jag har världens finaste lilla familj, och det ändrar ju varken nät eller lite ryckningar i ben och armar på. 🙂
Puss och kram till er!
Hej! Det har gått lite på halvfart för mig med mina vanliga vardagssaker och bland annat har jag tänkt svara till dig hur länge som helst nu! I alla fall, tack för att du skrev, ibland räcker det att man bara hör någon säga att det även finns andra barn som haft liknande för att det ska kännas bättre och inte som att man drabbats av det allvarligaste och ovanligaste i världen. Just nu är det ju lugnare igen, och även om hon har vissa ”egenheter” för sig (småsaker, som att hon tex böjer ryggen bakåt som i en båge lite nu som då när man har henne i famn), så antar jag att det ju ÄR normalt med det ”onormala” i vissa fall för bebissläktet. 🙂 Hoppas allt är bra med er! Kram
Tänker på er. Jag kan bara inbilla mig att det känns tufft att ligga på sjukhus i ett annat land men du verkar otroligt stark Maria (även om man självklart!! Måste få vara liten och svag ibland också) så jag är helt övertygad om att ni fixar det, tillsammans.
Jag måste skriva att jag inte känner igen det på något av mina egna barn men däremot veet jag att det inte är alltför ovanligt att små barn råkar ut för sånt här. Googla inte mer!!! Och fokusera istället på vad läkarna säger och framförallt avvakta eventuella provsvar innan ni går händelserna i förväg. Förhoppningsvis är det ingenting alls att oroa sig för. Uppdatera så att vi får veta att allting är okej med lilla Vilmis. Kramar till er <3