Det här är mitt liv: Del 2.

Här kommer andra delen i miniserien jag delar med mig av till er som jag valt att kalla för: Det här är mitt liv. Den här delen handlar alltså om min skolgång. Och den är ju rätt lång så tänkte att jag delar upp den i stället till grundskolan, högstadiet och slutligen gymnasiet. Och vi börjar med grundskolan. Varsegoda!

Jag var aldrig klassens smartaste elev. Inte heller klassens dummaste. Om jag själv får välja så var jag kanske någonstans mitt i mellan. Mitt i mellan dum och smart. Jag gillade aldrig skolan. Brukade säga – och gör det fortfarande – att det där var ingenting för mig. Jag tyckte det var urtråkigt att försöka förstå mig på det läraren framför tavlan stod och babblade om. Jag var liksom inte intresserad av att lära mig multiplikationstabellen, vad fan ska jag med den till? Var det ett ämne jag inte gillade och ett ämne jag inte skulle ha användning för i framtiden, nej inte fan tänkte jag då bry mig.

Jag gick i grundskolan i en liten ort som kallades för Bjurtjärn. En minst sagt intetsägande håla där alla kände alla. Ja precis så som man faktiskt föreställer sig att en skola i en mindre ort ser ut. Precis som på film ni vet. Precis så var det. Var jag mobbad? Det är väll något jag antar dom flesta undrar. Nej det var jag faktiskt inte. Jag hade turen att omge mig med dom populära tjejerna i skolan, och därav tror jag det också blev svårt för mobbarna att faktiskt ge sig på mig. Och så har det alltid varit, under hela min skolgång. Hade jag inte varit bästis med dom snyggaste tjejerna kan jag idag säga att jag säkerligen hade varit det perfekta mobboffret. Ett spinkigt benrangel, lite småblyg och som bara umgicks med tjejer. Slagord som ”bög” tex hade ju varit lätt att få slängt i huvudet. Men så var det alltså inte. Klart man fått höra det i mellan åt, men inget allvarligt direkt. Och förresten vadå bög? Det var ju inte jag? Åtminstone var det inget jag hunnit fundera på än i alla fall.

Redan under den här perioden av mitt liv var jag urless på den lilla byn jag tvingats leva i. Ibland var man så arg på sina föräldrar som bosatt sig här med egen fri vilja och liksom på det viset också tvångsimporterat mig dit. Här fanns det ju liksom inget! Hur kan ni vilja bo här och vara helt tillfreds med det brukade jag undra. Och det var här min längtan till Stockholm väcktes till liv. Huvudstaden. Där hände ju allt. Det var ju där alla kändisar bodde, och det var ju där man skulle bo om man skulle bli något i livet. I den här åldern hade jag många drömmar jag hoppades på skulle slå in. Inga stora planer och så, utan dom var så realistiska och lättillgängliga som tex bakgrundsdansare till självaste Britney Spears. Skådespelare, och då inte bara på Dramaten i Stockholm utan det skulle självklart också inkludera Hollywood, eller varför inte hela jävla världen när vi ändå var igång.

Det var också i grundskolan jag fick nys om både alkohol och cigaretter. Jag och min bästa kompis jag hade då, Madelene, snodde ofta cigg från min låtsasmorsa. Fick vi inte tag på dom på så vis fanns det alltid askkoppar att rota i. Tanterna slängde ju så jävla långa fimpar! Självklart rökte vi inte på riktigt. Även om jag trodde att jag gjorde halsbloss så var ju verkligheten någon helt annan. Vi ville ju bara vara coola, som alla andra. Fortsätta tillhöra innegänget.

Att växa upp på landet i en såpass lugn miljö som det faktiskt var är lite på gott och ont tror jag. Antingen klarar du det galant och går igenom hela din tonårsperiod hemma framför läxorna och familjen. Men då får du tyvärr också räkna med att bli ett mobboffer. Och det ville ju inte jag såklart. Därför valde jag den andra vägen. Den som innehöll häng på fritidsgården, tjuvrökandet och konstant ute med kompisarna till sena kvällen. Min pappa har inte haft det lätt med mig, men hittills under grundskolan var jag faktiskt ganska lugn. Vi var normala och fortfarande barn allihop tror jag.
I skolan fungerade det bra. Jag var som sagt varken dum eller smart. Matematiken var väll det enda ämnet jag kände att det inte gick så bra i. Det var något mellan matten och mig. Vi gick verkligen inte ihop. Och gör det fortfarande inte!
Jag hade tjej också, till och från. Vi pussades och gjorde ryska posten på rasterna i ett skjul på skolgården. Nu i efterhand kan jag se att jag hade tjejer för att på nått sätt skydda mig själv. Jag ville visa killarna och alla andra att jag inte alls var bög. Sen om det pirrade till där nere när pussarna väl utdelades under ryska posten, det är en annan femma. Jag hade väll börjat kolla en aning på killar redan här, men jag tror nog att man tänkte på att det hade med nyfikenhet och pubertet och göra. Ingenting allvarligt och seriöst. Det skulle dröja till högstadiet innan jag förstod att sushi inte var något för mig.

Och när högstadiet väl började närma sig var det nog inte bara jag som var nervös. Nu skulle nämligen alla vi som gick i vår trygga lilla skola på landet byta till en annan lite större några mil bort. I en stad som hette Storfors. Idag kan jag säga att Storfors också är en håla med väldigt få invånare i, men då kändes det lite som ”centrum” och inte alls särskilt litet. Innan vi började där fick man i uppgift av läraren att skriva på en lapp vilka av alla sina kompisar man ville fortsätta gå i samma klass med. Vår klass skulle nu nämligen splittras och delas in i tre nya klasser i den nya skolan tillsammans med andra elever från Storfors. Jag var bokstavligt talat livrädd för att inte hamna tillsammans med mina kompisar så jag skrev såklart ner mina tre bästa vänner. Kristin, Jenny och Beatrice. Beatrice däremot hade inte skrivit mitt namn visade det sig senare, och varför vet jag inte. Minns bara att jag blev otroligt sårad. Vi hade ju hängt jätte mycket?! Nu kanske inte jag skulle hamna tillsammans med någon av dom pga henne? När klasserna sen var ihopsatta och klara var det precis som jag trodde. Robin Strandberg. Klass 9A. Not my coup of tea..

..fortsättning följer.