Det har gått en tid nu sedan det kom ett inlägg ifrån ’Det här är mitt liv’. En kategori som blivit otroligt populär. Jag fortsatte aldrig. Delvis på grund av att jag kände mig klar. Kände att jag liksom berättade det jag kände att jag ville dela med mig av. Det mesta känns ganska så sagt redan, men jag lovade ju som sagt en fortsättning. Så här kommer sjunde delen, och kanske sista om ni inte har fler frågor. Missat tidigare inlägg? Klicka då i så fall här!
Okej. Så jag var alltså numera öppen med min läggning inför samtliga i familjen. Det hade alltså inte varit någon större big deal än vad jag först hade trott. Och för att spola fram till vad min mamma sa när jag kom ut även för henne, så var hennes spontana kommentar endast om killen jag träffat var snygg eller inte. Ja ni förstår, hon kunde alltså inte bry sig mindre om att jag numera föredrog korv framför sushi. Där och då kände man en viss frustration. Men hallå? Varför säger du inget mer? När ska du kasta ut mig? När ska du säga att du inte vill ha något mer med mig och göra? När kommer det jag fasat för så länge bli verklighet i stället för bara en otäck mardröm? Dom olika skräckscenarion man målat upp genom åren var ju som små fisar i rymden i jämförelse med mina vänner och familjs reaktion. Inte alls som jag föreställt mig. Och gud vad skönt det kändes! Varför hade jag egentligen gått och dragit på det här så länge? Varför hade jag gått runt i flera år och avskytt mig själv och min äckliga livsstil, när alla ändå bara skulle visa sig älska mig precis lika mycket nu som innan? Så otroligt dumt Robin!
Men nu kom i stället ett annat problem upp. Pojkvännen bodde ju faktiskt inte i Värmland. Pojkvännen bodde ju faktiskt inte i samma lilla trångsynta villakvarter som mig. Han bodde ju faktiskt i själva verket i Malmö. Den där häftiga, något större staden, 60 mil söderut. Min lilla kärleksbubbla jag varit i dom där dagarna när jag i smyg var nere för första gången sprack ganska så snabbt när jag insåg att jag faktiskt hade två år kvar på gymnasiet. Två år kvar på den där förbaskade teaterlinjen som skulle göra mig till en berömd och omtalad skådespelare. En dröm som numera inte alls var lika tilltalande som den var i pojkrummet några år tidigare. Nu ville jag ju bara ner dit. Nu på en gång ville jag dit. Flytta ihop med killen som vänt upp och ner på hela min tillvaro. Jag hade varken tid, lust eller ork till att vänta.
Så dom följande två åren bestod därför av ett evigt pendlande fram och tillbaka. I efterhand fattar jag inte hur jag orkade, men varannan helg – ibland varje helg – satt jag åtta timmar på en buss ner till Skåne. Bara för att få vara med han som jag var så löjligt förälskad i. Två eller tre dagar max fick det bli för sen var det dags att sätta sig på bussen upp till Värmland och trångsyntheten igen och ta tag i skolan. Och kanske verkligheten, jag vet inte. Ytterligare åtta timmar, och ibland till och med elva om jag hade oturen att få vänta i två timmar i Göteborg på nästa buss. Dom gångerna satt jag på en bänk och tjöt. Tjöt över att jag saknade killen. Bölade som aldrig förr över att jag inte orkade vänta i två år på att skolan skulle bli klar.
Och ja sådär höll jag alltså på i två år. Fram och tillbaka. Tur och retur. Och som ni förstår tog mina studier stryk. Ganska så rejält också där på slutet får jag väl säga. Jag hittade på lögner för pappa att vi var lediga från skolan. Bara för att mina dagar i Malmö skulle kunna få vara lite längre. Jag gled ifrån mina vänner allt mer ju mer tid jag spenderade i Malmö. Allting annat var liksom inte intressant längre. Och det var väl kanske inte så konstigt? Nu hade jag ju förmånen att leva det livet jag faktiskt ville leva. Och varken skolan eller någon annan skulle få möjligheten att stoppa det. Pappa fick tillslut hem brev och samtal ifrån min lärare om att min frånvaro var såpass hög att det fanns risk för att studiebidraget skulle dras in. Och en gång när pappa hämtade mig från centralen i Värmland (en röd liten busskur mitt på motorvägen) grät jag som aldrig förr, och föreslog på allvar att jag skulle hoppa av skolan och flytta till Malmö. Möjligtvis gå klart skolan i Malmö. Det kunde jag väl gå med på. Men som tur var så tvingade pappa mig att gå klart skolan och få mina betyg. Jag fick 1000:- om jag klarade ta studenten. En ganska så bra deal med tanke på mitt snart så icke existerande studiebidrag.
Frågar ni mig idag så har ni ju förstått att jag verkligen var kär. Möjligtvis en aning ung och dum samtidigt. Men det där med distansförhållande har jag verkligen upplevt, enda ut i fingerspetsarna. Och idag är jag en stor förespråkare för både nätdejting och distansförhållande. Jag lovar er, vill man så går det. Jag träffade min pojkvän på nätet och vi levde dessutom i distans på två år. Och idag har vi varit tillsammans i över åtta år och är sannerligen ett bevis på att det går.
Tillfällena då jag var nere i Malmö var som sagt magiska. Det var helt underbart att få vara i en storstad tillsammans med en människa som jag verkligen avgudade och älskade. Vi hittade på allt möjligt. I efterhand har jag förstått att sambon spenderade flera tusentalskronor på mig och på oss, i hopp om att jag inte skulle tröttna. För det där med pendlingen var ju som ni säkerligen förstår inte särskilt roligt alla gånger. Vi åkte till exempel till Köpenhamn. Och bara en sån sak.. Kan ni tänka er en värmlänning i Danmark för första gången? (Jag gick vilse på Danmarks tivoli så dom andra fick ta hjälp av stängningsvakterna för att hitta mig, men det är en annan historia) vi umgicks med hans vänner, var ute på stan, grillade och hade väl i stort sett den bästa sommaren man kunde önska sig i princip? Varje Söndag eller Måndag grät jag över att det var dags och åka hem. Sambon tröstade mig med att det enbart var två veckor tills vi sågs nästa gång.
När jag återigen var uppe i Värmland gjorde jag så gott jag kunde för att på allvar komma i kapp med skolan. Det gick väl sådär. Jag hade bara ett mål i sikte nu, och det var att överleva de resterande få månaderna som var kvar. Sen tog jag studenten, och då var jag – inklusive alla mina närmaste – ganska så på det klara med vart jag skulle ta vägen. Jag tog studenten på en Torsdag eller Fredag. Hade den bästa, jävligaste, grisigaste och härligaste dagen i mitt liv. Måndagen veckan därpå hade jag lämnat både familj, vänner, homofober, en gnutta trångsynthet och allt annat som var jag bakom mig. För gott. Det tog mig 19 år. Och jag ångrar det inte en sekund.
Det är intressant att se hur bögar gör när de kommer ut och skaffar pojkvänner. I min vänskapskrets är det otroligt vanligt att man har distansförhållanden. Man hittar någon kille i Göteborg men själv bor man i Stockholm och så. Nu med internetdejting är ju sådant möjligt. Själv har jag och min pojkvän nu varit tillsammans i tre år och vi har aldrig bott i samma stad, men det passar mig utmärkt. Visst skulle jag vilja vara mer med honom, men det är rätt skönt ändå, som den introverta personen jag är, att ändå få ha mitt eget liv också.