På radion häromdagen pratade de om att oro, ångest och att ha en klump i magen. De sa att ju mer intelligent du är, desto mer lider du av ångest och depression.
En driven och företagande person tar på sig större ansvar, och har därför mer att grubbla över.
”Dumma” och lata människor är oftast inte lika oroliga och bekymrade som smarta. Sittandes i passagerarsätet åker de snålskjuts på det smarta överhuvudets framgång, som såklart kör. Å ena sidan är det skillnad på att vara smart och på att vara skolad. Vem som är smart i detta fall tåls alltså att diskuteras.
Vem besitter mest intelligens – en människa som suttit instängd i ett klassrum måndag till fredag under ett decennium, med näsan i böcker skrivna av andra, och som blåögd skriver av dess teorier?
Eller en människa vars CV till största del är helt innehållslöst under kategorin Utbildning, men som ser alla livets dagar som sin skola, som lär av erfarenhetens läxa, och har sin egna upplevelse som sin kunskap?
Det sägs att fattiga människor är gladare än rika. Kan det bero på att de är outbildade, då de inte har råd att skola sig? Det kanske är så att ju mer kunskap man får, desto mer förstår man hur hemskt livet och dess värdelösa mänsklighet egentligen är, och det kan ju såklart vara en dyster insikt.
De stora filosoferna och musikkompositörerna sägs ha varit ångestfyllda, inåtvända enstörningar. Stycket Moonlight Sonata av Beethoven är inte direkt en munter melodi. Å andra sidan tror jag knappast att riktigt kloka personer i nivå med t.ex. Jesus och Buddah gick runt med en klump i magen, om inte för mänsklighetens idioti då.
Den mest intelligenta förstår nog istället att det inte finns någon anledning till att oroa sig. Om det finns ett problem, finns det en lösning.
”Things always end good. If it’s not good, it’s not the end.”
