Hej du som skriver en bok just nu, kanske är du lika fokuserad som jag. Om inte, så kanske det kan vara till hjälp med lite inspiration hur man verkligen kan leva eremitliv, med syfte att få ur sig ett råmanus effektivt.

Jag är ute på landet. Här finns ej krogar, teatrar, goda vänner eller barn (inte just nu i alla fall). Här finns ingen kärlek eller äkta make eller partner (har ingen just nu). Här pågår inget stadsliv. Därmed finns massor av tysta träd, smygande rävar, vita små fluffiga moln, myggor och eoner av  tid och utrymme att SKRIVA.

Här är mitt strikta schema för hur dagarna på detta skrivkollot ser ut:

06.30-07 Uppstigning (enkelt vid fin väderlek, svårare vid regn).

07 Kaffe. Kaffet är viktigt för denna författare! Utan kaffe (och en macka) stannar hjärnkontoret och inga bokstäver kommer trilla ut från under fingrarna. Kaffet dricks i solen medan man avnjuter asparnas sus och spanar efter rävar. (Mitt kaffe är en halvlitersbalja med mjölk.)

07.15. Löpning ca 5 km med simavbrott efter 2,5 km. Badplatsen är kl 07.30 på morgonen fullkomligt öde och därför är det ren njutning att hoppa i från bryggan. Simturen är ca 15 minuter lång. (Har du inget bad i närhete går det fint med bara en löptur!) Löpningen gör att tankarna klarnar. Under simturen tänker man lämpligen vad dagens skrivpass kommer att innehålla.

08.30 – första skrivpasset inleds. Pågår till 13, med avbrott för sms eller mejl, men INTE FÖR OFTA! OM du är fokuserad kan du på denna tid få ur dig 20-30.000 tecken.

13-14 ny löptur med simning.

14-15 avbrott för lunch, solning om sol finns, telefonsamtal så man inte försmäktar i sin ensamhet, samt visst gloende in i himlen. Man kan fila fötterna, måla naglarna, noppa störande hårstrån, tvätta, städa eller lyfta hantlar. Även armhävningar är en bra idé. Drick vatten! Kanske ännu en kaffe.

15-19 dagens skrivpass nr 2. Nu kan det gå snabbare, eller trögare. Om du haft flow på förmiddagen kan samma flow infinna sig nu också, men det kan också bli stilla. Viktigt är att du ej ger upp trots träsmaken i baken. Men man får ta en mikropaus och vifta på armar och ben så man inte blir alltför tung i gumpen.

19. Dagens tredje löptur. SIMNING nu i hettan! Simma lugnt och undvik snabbgående båtar och scootrar.

20.00 Middag och tevetitt om du är sugen.

Ca 21-22 Dagens sista skrivpass inleds. Nu kan det plötsligt födas ett strålande kapitel, en bra förberedelse inför morgondagens flow.

23-23.30 godnatt (efter att ha rensat hjärnan med någon annans litterära alster eller ett parti tetris).

Bra tips att ha med sig:

Avsluta mitt i en mening, eller i en dialog

Skriv ner vad nästa kapitel ska handla om för att ej tappa tråden

Räkna ut hur många tecken du knackat ner och GLÄD DIG över hur duktig du varit i din eremittillvaro

Belöna dig med något sött o gott om du är sugen, för du är en jävla kämpe!!

Så, sen ställer du klockan på 06.30.

Imorgon börjar vi om med kaffe, löptur, simning och ensamhet.

Kom ihåg att de enda böckerna som är bra är de som faktiskt blir skrivna!!

 

 

 

Jag skriver som en toka här i Roslagens grönskande famn och det är 164 sidor klara på nästa bok om Cecilia Lund, närmare bestämt bok nummer åtta. 42.615 ord eller 244.861 tusen tecken. Det gäller att inte ge sig. Jag kommer på väldigt bra saker om denna bok medan jag simmar, faktiskt är simning en ypperlig kreativitetsboost. Idag till exempel kom jag på en väldigt spännande utvikning i boken, och en ledtråd till mig själv där allt föll på plats. jag har ju denna bok i princip klar i huvudet. Behöver bara flytta om pusselbitarna lite för att dess kusliga innehåll – som skulle kunna ske i verkligheten – ska utkristallisera sig med väldigt önskvärd tydlighet.

Att ha skrivarstuga mitt i värmeböljan är lite skönt. jag behöver inte steka mig på en solhet strand. Det räcker att jag får sitta i trädgården och svettas. I dag har flera liter av mig runnit bort. NU kommer kvällen och svalkan och jag känner att de där 25.000 tecken jag fått ur mig hittills satt sig i nacken. har ont som fan i höger sida. Nån klämd nerv någonstans. Författaraxel.

Igår var det Ernst Hemingways födelsedag. 21 juli 1899 föddes han i Oak Park, Illinois. Och tog livet av sig 2 juli 1961 i Ketchum, Idaho. Papa I love you! Min författarguru. Och jag läser så gärna hans böcker och riktigt känner in hur han ibland våndades över skrivandet. Hur han hela livet försökte förstå skrivandets inneboende mystik och magi. jag gör också det. Försöker förstå. Hur en text som lyfter skiljer sig från en text som inte gör det. Hur det kommer sig att jag en bra dag som denna kan få ur mig så många ord och kapitel, medan en dålig dag som igår kanske på sin höjd får ur mig två rader. vad skiljer en bra skrivardag från en dålig? mentalt för en själv, alltså. Just nu känn det som om jag sitter på ett sånt där runawaytrain vad det gäller skrivandet, alltså just i dag, jag har bara skrivit och skrivit och skrivit och hamnat i flow flera gånger, trots att det fanns ett visst motstånd såg jag ändå scenerna tydligt framför mig och kunde få ur mig dem och några av dem blev väldigt bra, inbillar jag mig.

Men vad skiljer magi från flopp? När börjar boken leva sitt eget liv? jag kommer bli tvungen ta en paus, men det är alltid läskigt med pauser, för eftersom bokskrivandet är ett outgrundligt väsen vet man aldrig om flowet vill komma tillbaka efter pausen eller om återstoden av dagen är körd. I och för sig tycker jag att jag varit duktig idag och bör få belöna mig med ett dopp från bryggan innan middagen, och sedan en slökväll, men kanske sätter jag mig vid manuset igen när solen gått ner. En flow-dag ska man vara rädd om.

Kanske är det Papas spirit som är med mig idag?

Vinden susar i asparna och någonstans hörs en ensam fågel förkunna sitt ode över världen.

 

 

Detta är ett inlägg om varför jag vill säga tack till både Lamotte och Navid Modiri för deras nyvunna intresse för feminismen. (Jo, jag har stört mig lite på att killar jämt hyllas, men som vi säger – GET OVER IT. Och detta är skälet till att jag istället vill sträcka ut handen och säga, kom med här, Navid och Lamotte, häng med, var välkomna i gänget! Vi dricker svartvinbärste och snackar feminism. Här, nu, och för alltid.)

Mitt i glödheta juli blossar debatten upp. Den om männens nya positioner inom feminismen. Det börjar litegrann med Lamottes inlägg om att hans dotter blev ledsen av Alfons Åberg där tjejer framställs som svaga, mesiga och omöjliga för pojkar att leka med. Det fortsätter med Navid Modiris Facebookinlägg om att hans femåriga dotter tycker att hennes rumpa är ful och detta får Navid att 30 år gammal börja kalla sig feminist, eftersom han vaknar upp och inser att hoppsan, tjejer kan visst ha det jobbigt eftersom de ständigt bedöms utifrån hur deras kroppar och ansikten ser ut. Läsarna delar Navids inlägg många gånger, så pass många att en del kvinnliga feminister får upp ögonen och blir lite putt. I viss mån kan man förstå dem, faktiskt, eftersom detta som både Lamotte och Navid i juli 2014 yrvaket uppmärksammar, är något vi andra som går runt med en vagina mellan benen upplevt hela vårt liv. För en stund kan vi bli lite trötta. Inte för att allt fler ansluter sig till den feministiska kampen utan lite barnsligt så där, för att killarna i klassen än en gång stjäl showen. Nånstans är det så det känns. Vi duktiga flickor har viftat med händerna och försökt skrika oss hesa men se här kommer grabbarna och vips är feminist något man rentav ska börja fundera på att bli, även om man heter Benke, spottar snus på väggen och tycker nog att en riktig kärring ska stå vid spisen o föda barn och ge fan i att köra traktor.

Nåväl. Jag har pratat mycket om de här inläggen de senaste dagarna, både med vänner och med några av mina tonårssöner. Och jag kan konstatera att oavsett om vi kvinnor känner oss lite knuffade åt sidan av de nyfeministiska småbarnspapporna, så är de och deras blogginlägg och facebookstatusar exakt vad som behövs i arbetet för ökad jämställdhet. Varenda småbarnspappa som ser världen genom sin lilla tjejs ögon behövs. Men också alla pappor som samtidigt kollar in världen genom små killars ögon. För feminism är, enligt min 17-årige son, något som ju berör båda könen. Han har så rätt. Inte bara tjejer lider av snäva könsroller. Det gör ju killar också. Tjejerna som sminkar sig och går in i Victoria Secrets-koma, som kråmar sig och plutar med munnen på Instagram från att de är 7 år gamla, har det minst lika svårt som alla små killar som tror de måste vara macho, som tvingas klä sig i mörkblå jeans och sparka boll och spänna musklerna, som avråds från att gråta ”tjejiga” tårar, som växer upp och tror att de måste porrligga analt med tjejer för annars är de inte bra nog. Som begår brott och super och kör farligt med sina cyklar/moppar.

Varenda farsa som plötsligt blir medveten om att könsrollerna försnävar oss är att applådera! Varenda farsa som avstår från snoppskämt och prat om att tjejer är söta i rosa. Varenda farsa som uppmuntrar sin lilla flicka att spänna musklerna och köra traktor om det är det hon vill, och å andra sidan heja på sin lilla son om han föredrar Barbiedockor eller ljuslila ponnyhästar och gråter stora mjuka tårar medan han virkar en rosa trasmatta. Det måste inte ens vara så polariserat, det kan bara handla om att farsan berättar för sin dotter att hon inte i första hand är en TJEJ utan MÄNNISKA och som sådan har exakt samma rättigheter och möjligheter som alla andra MÄNNISKOR, att den där snippan mellan benen aldrig ska behöva definiera henne – och att hon får älska vem hon vill, hur hon vill, bara hon är ödmjuk och rättvis i sitt liv.(Så gjorde min älskade feministpappa med mig, och det är därför jag själv är feminist och vill att alla människor ska ha alla möjligheter, oavsett kön.)

De här papporna i debatten. Okej att de behövde få döttrar. Okej att de kanske inte förstod innan. Men de gör det nu, och de inspirerar. Vi kvinnor behöver dem i kampen för jämställdhet. Alla vi människor behöver stöpa om våra sinnen. Oavsett om våra barn är flickor eller pojkar, oavsett om vi är pappor eller mammor. Jag tror inte på könet som enbart en social konstruktion, för det handlar förstås om hormoner och biologi, men bortsett från det finns där miljoner variationer. Det är inte antingen eller. Och samma sak gäller feminismen. Det är inte antingen eller. Det är inte antingen kvinnor. Eller män. Utan det är alla dessa varianter, alla dessa individer, som tillsammans möjliggör en förändring.

Utan Lamottes och Navidis texter skulle jag kanske inte pratat med min 17-åring om alla de här sakerna. Utan människors förändrade perspektiv skulle debatten tystna. Som feminist är jag tacksam för att dessa flickpappor vågar höja sina röster och berätta hur de vill förändra världen. Det kommer gynna både deras döttrar men också andras söner. Det kommer i slutänden bli bättre för både kvinnor och män. Och vill man vara lite svulstig, så kanske kan världen till slut, långt efter att de här döttrarna och sönerna är vuxna, bli en skönare plats att leva på.

 

Det är redan 17:e juli och jag inser att jag utlovade #skrivjuli men att det inte har blivit så mycket bloggande om skrivande här. Så jag ska försöka kompensera genom att dra igång nu. Kanske får #skrivjuli övergå i #skrivaugusti eller ännu bättre #skrivhöst, för vi borde förstås ha haft #skrivsommar…

Men man ska aldrig se bakåt.

De skriva ord som skrivs är bra och viktiga, men man ska ej begråta de dagarna då man led av skrivkramp eller lättja eller bara solsting. För såna dagar finns det gott om sommartid. Dagar då man stiger upp med en känsla av bejakande och positiv energi i kroppen men sedan kretsar man mest runt vinbärsbusken som dignar av mogna bär (med tanken att plocka dem), ligger i hammocken med ambitionen att läsa en roman (samtidigt som man slösurfar på sociala medier och stör sig över folks bilder på rosévin i motljus), åker och badar med de tonåringar som välvilligt sökt sig till landet och så går man i skogen och inbillar sig att man måste ”tanka inspiration”. Men sen kommer dagar då man helt plötsligt landar vid datorn, öppnar dokumentet med manuset i och sätter igång. Orden strömmar ur fingrarna och det berömda sommarflödet infinner sig.

Skrivandet kan dessa stunder liknas vid kärlek. När man söker den som mest desperat håller den sig undan, men när man ger upp kommer den och knackar en på axeln. ”Här är jag. Ta mig.”

En bra taktik när man drabbas av lätt panikångest och motvilja mot det egna manuset (liknar ett gammalt äktenskap, den där boken!) är att inte ge sig själv för svåra uppgifter (sånt som jag annars är mästare på, tex berordra ”idag ska det skrivas 30.000 tecken”). Nej, lura hjärnan lite snyggt, ungefär som man kan göra när man vet att man borde träna men inte har lust att komma ut. Säg åt dig själv ”jag ska bara läsa lite i det sista kapitlet och kanske redigera det” – precis som när du lirkar dig ut med budskapet ” jag ska inte springa en mil utan bara ta på mig gympaskorna och gå ett varv runt kvarteret”.

Ofta sker då det magiska att man faktiskt rycks med. Ett varv runt kvarterer blir en timme ute för när man väl får det friska syret i lungorn så vill man inte gå hem igen och när man känner kroppens tacksamhet så fortsätter man bara gå, fortare och fortare tills man faktiskt springer, och kanske blir det en mil? Och samma med skrivandet, när man redigerat några kapitel och läst sitt manus så får man sug efter att skriva litegrann, komplettera, eller uppslag till en dialog, och rätt vad det är skriver man och fingrarna dansar över tangeterna och det är ju roligt, herregud, det är härligt! Och man känner hjärnans tacksamhet för att man överbryggt dess inbyggda motstånd och gett sig hän sin text, likt en varm omfamning som känns rätt och intensiv.

En timmes skrivande om dagen räcker. En promenad likaså. men blir turen lång och du springer dig svettig, blir timmen till flera och du försvinner i din romanvärld, så har du en extra bonus med dig i ryggmärgen.

En bokstav i taget i #skrivjuli.

Varje skriven rad är en seger.

 

Passar på och hänger lite med mina kära föräldrar på landet medan jag skriver nästa roman om Cecilia Lund (ja, det blir en åttonde del som kommer om exakt 1 år, eller närmare bestämt sommaren 2015… det gäller att ligga lite i framfall f’låt framkant som jag brukar säga). Tänker på hur otroligt fint det är med mamma och pappa som varit gifta i snart 52 år och som har det så bra ihop. Idag skojade jag visserligen om att pappa är som mammas jättestora gamla bebis eftersom hon började med att fråga om han hade solhatt på sig och sen skulle hon hämta hans solglasögon (ja det blev en solglimt här) och sen sa hon att han skulle sova middag en stund. Pappa ska vara himla glad att han har mamma. Dessutom lagar hon mat så att man får en känsla att man befinner sig på världens mysigaste pensionat. och hon nöjer sig inte med en maträtt, nej till lunch vart det både soppa och varmrätt och sen kom det dessert. Penisonat Ada kanske jag borde döpa deras sommarhus till. Jag kommer bli tvungen att jogga igen trots att jag redan varit ute och sprungit i morse. Sen får det bli detoxsmoothie.

Folk håller på och konstrar med sina juicemaskiner men jag fattar egentligen inte dealen med att slänga bort allt fruktkött, det verkar slösigt? Så jag skär frukt och grönsaker i småbitar och sen mixar jag skiten med en stav och dricker, voilà och det blir inte så mkt disk heller, jag har en juicepress men det är ren vetenskap att hålla på med den och sen är det där filtret asäckligt och det funkar bara att göra ca en gång i månaden för man blir helt utmattad. Nej, kan ingen uppfinna en enkel och lätthanterlig juicemaskin?

Eller så får man fortsätta konsumera en tjockare juice. Det gröna i glaset ovan innehåller grönt äpple, en bit skalad gurka, citron, grönmynta och lite vatten och det blev väldigt gott och uppfriskande, ett slags grön smoothiesoppa som bara var att slurpa i sig. En annan bra jag hittade på i morse var blodgrape, nektarin och citron (hel citron fast utan skal), och lite mynta i det med. Har köpt rå broccoli men det kanske inte blir lika bra med mixerstav, jag får se imorgon.

Nu avvek jag från ämnet: Mina föräldrar. Det var ju dem jag skulle skriva om, inte min självupptagna frukteriandiet! (Alltså frukteriandieten funkar typ halvtid eftersom jag äter hos mamma och pappa halva tiden som blir över). Okej vi har väldigt kul ihop ialla fall, jag och de mina. Det är ju vi som är ursprungsfamiljen. Jag var ensambarn i 7 år och de ränderna går aldrig ur. Trots att man är smått medelålders är det ändå skönt att för en stund få bli liten igen och bara vara nåns barn. Det är dyrbart, att få vara det i min ålder, och har man den ynnesten så bör man njuta i fulla drag. Är så tacksam för mina underbara föräldrar.

Nu ska jag strax vara dotter igen. Dricka te och umgås.

Det har visst varit en bloggpaus från mig? Fick en fråga på Instagram om jag slutat blogga, men det har jag inte. Jag har bara haft så fullt upp att tiden plötsligt rusat ifrån mig litegrann. Ett av mina stora barn har tagit studenten, det är en väldigt speciell känsla, när den lilla bebin plötsligt står där på skolgården, i fin ny vit mössa och kostym och är alldeles fullvuxen. Nåväl, kanske inte helt fullvuxen men iallafall arton år, myndig och färdig för att stå på egna ben i livet.

Sen så släpper jag en ny bok också, faktiskt idag är det releasedatum för Blodssystrar, den sjunde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund. Det är förstås en rafflande historia, vad annars? Här får du veta vad som händer när allt går åt helvete och sen, när allt går åt helvete lite till. Med andra ord, precis som livet självt… fast värre. Visst är det skönt att sätta sitt åt sidan en stund och dyka ner i andras problem?

Märker att det hänt väldigt mycket i mitt liv sedan jag bloggade sist så detta blir ett matigt inlägg!

Jag hade också en releasefest för boken, det blev väldigt roligt och lyckat trots att många fick förhinder i sista stund. Men istället kom vänner och kolleger jag inte träffat på länge, plus mina kära föräldrar förstås. Och så fick jag ett hav av vackra blommor. Jag vill ha releasefest varje dag, och helst då i en bokhandel så jag kan leka att jag är en bibliotekarie. För det verkar vara ett sånt härligt jobb.

Dessförinnan blev jag intervjuad i Aftonbladet Söndag. Det blev en väldigt personlig intervju där jag gav bort en bra bit av mig själv. Ibland när man gör så infinner sig en märklig känsla efteråt. Man undrar om folk kommer att förstå en bättre, eller om de kommer tycka man är konstig… Jag får ofta lust att bli mer åt Greta Garbo-hållet, att spara mig och min själ inuti mig, att aldrig mer dela med mig. I den här artikeln pratar jag bland annat om mitt medberoende och säger att jag gift mig med alkoholister, och det blir liksom just inte mer sagt om den saken, det är bara en bisats, ett kort stycke. Resultatet av den utsagan blev inte rättvis mot Robban som är pappa till mina barn, min livskamrat sedan 20 år. Ungefär som om man kan reducera en person som varit och är viktig i ens liv till bara ett ord som dessutom inte klingar något vidare… Jag borde lagt till att han är nykter och drogfri sedan 13 år och utbildat sig till alkohol- och drogterapeut och räddat livet på en massa missbrukare som tack vare hans engagemang fått nya liv. Jag kunde också ha  sagt  att han stöttat och inspirerat mig massor i mitt skrivande och i allt jag gjort, att han är min bästa vän och den som står mig närmst och att han är en fantastisk farsa och medmänniska. Att jag fortfarande älskar honom och alltid kommer att göra, att oavsett vad som händer så kommer han alltid att finnas i mitt hjärta och stå mig nära. Så jag skriver det här i stället. Med mina egna ord: Tack för allt, Robert. Igår idag och framåt för resten av våra dagar.

Jag hann med en sväng till Paris på research- och skrivarrresa också. Bland annat gick jag tillbaka i mina fotspår och besökte den lilla jungfrukammare där min vän och jag bodde för en herrans massa år sen. Rue du Chateau d ’Eau var sig lik, i princip densamma boulangerie och tabac på hörnet… man var ju lite Hemingway på den tiden. Trots att husets interiör är uppfräschad doftar det likadant och trappan, den bruna slitna, är sig lik.

Nästan högst upp…

Och här är gatan i sin majestät:

Jag älskar Paris så mycket. Det gör fysiskt ont i mig att inte vara där och att inte få vandra gatorna fram. Denna resa blev för kort, men jag funderar på att flytta dit faktiskt, har långt framskridna planer på hur min nästa roman skrivs i något litet rum med utsikt… som denna studio nedan, till exempel.