Jag var med hos David Hellenius igår i ”Helt sjukt” (TV4) och vi pratade då om överträning och när träningen blir en drog och jag vill skriva mer om detta. Efter programmet chattade jag med tittarna och frågan som återkom var ”hur hittar man balansen” och ”hur förhåller man sig sunt till detta med träning och hälsosam mat” och ju mer jag tänker på det desto svårare känns hela problematiken. För vi människor är skapta med belöningssystemet i hjärnan att det är svårt att sätta gränser kring sånt som får oss att må bra och får oss att känna oss sköna. Jag tror det är där gympadojan klämmer.   (Snodde Daisy Dappers instagrambild som de la upp på grund av att jag delvis är sjukt snygg o delvis har en klänning från dem, det är alltå Daisy Dapper på Katarina Bangata 33 jag köper mina retrokläder från, är man född som fruntimmer och har en röv som är bredare än en pojkhöft kan man lika gärna flasha den i en tajt klänning eller hur?)

Säg att du är en trög soffpotatis som proppar i dig tonvis med onyttigheter, dina värden är usla och du blir andfådd bara du släpat dig fram till kylskåpet. Du får prognosen du ska dö inom 5 år och så har du skaffat dig diabetes och hjärtsvikt etc. Då tänker du – jag ska lägga om mitt liv för jag vill inte dö. Du träffar en hälsocoach och en pt och sätter igång (som de i Biggest Loser) och svettas och tappar kilon. Du lämnar soffan och slänger chokladbollarna åt helvete och knaprar istället ruccola och tar raska powerwalks istället för att tröstäta chips. Du gör det inte primärt för att vara snygg – du gör det för att slippa dö. Men så smyger sig duktighetskänslan över dig. Buken minskar o du kippar inte längre efter andan när du går i trapporna, du anmäler dig till ett lopp, du köper nya gympaskor, du får komplimanger (pga i samhället idag betyder ”smal” = ”snygg, lyckad, en vinnare” och DET gör något med en människas självkänsla, detta att bli hyllad!) och vips  har du ”rasat” i vikt, ”gått ner” XX antal kilon, du anmäler dig till ett milalopp, du får en tid under 60 minuter, du köper en Garmin, du anmäler dig till en halvmara, du skrattar åt dina gamla brallor stlk 46, du gör armhävningar innan du går till sängs, du tycker tonfisk i vatten är det godaste du nånsin ätit, du har inte kvar nåt sockersug, du gör en detox, ditt midjemått minskar från 90 till 80 till 70, du får ännu fler komplimanger, du njuter, du älskar din nya kropp, den är stark, den lyder dig, du är deffad, mycket vill ha mer, du anmäler dig till marathon, sen till TEC (Täby Extreme Challenge, man springer 10 mil gärna i snö), nån säger lite halvhjärtat ”gud vad mycket du tränar” men det är ännu en komplimang, i smyg njuter du av din nya profilbild där revbenen syns, de som klagar på din träning fattar ingenting, de är dumma i huvudet, ”gud vad smal du har blivit” hör du från alla håll men du blir inte rädd, tvärtom, du slickar i dig och älskar varenda stavelse av det du hör, du anmäler dig till ännu en challenge eller varför inte thriathlon, du har nu musklerna och pannbenet, rätt in i kaklet, och du och dina nya träningsvänner hetsar varandra i omklädningsrummet och visst kommer du kunna ta dig runt Tjurruset på under 45 minuter? (Bild ovan på Tjurruset! Är innerst inne avis för att jag aldrig kommer få klegga runt i leran ihop med tusentals andra besatta dårar. Ja, jag är både bitter och känner mig utanför, det är sant, jag har en pervers dragning till denna typ av skitighet och att piska kroppen fett, men jag FÅR INTE LÄNGRE och därför måste jag anta en mer avståndstagande hållning, tröstar mig med att en bekant som deltog ett år fick jätteproblem med hälsan efteråt och har sen dess tvingats avstå hen ocksså, sånt tröstar mig på ett märkligt vis när det är min allra bittraste dag, inte att nån blev sjuk men att jag inte är den enda som tvingas avstå. Så, nu vet ni vilket ynklig liten människa jag är.)

Det blev en lång vuxensaga men lite så var det för mig, minus att jag var sjukligt fet, däremot kände jag mig otränad efter sista barnet och slutade äta vitt bröd för vitt bröd är Djävulens Gift och det som fuckar upp hela mänskligheten, ihop med Vitt Socker är det värre än Heroin och Crystal meth minst och äter man det ska man dras med skuld och man kommer få cancer och brinna i helvetet amen. Och sen anlitade jag en PT och jag njöt när jag vid ett tillfälle sprang fortare än hon.

Kontentan: Ja, vad ska jag säga. Idag är jag väl måttligt balanserad… måste lyssna på hjärtat! Mitt hjärta är känsligt för stress och känslomässiga påfrestningar. Min kropp är känslig för obalanser av alla de slag. Sitter jag för mycket på röven – vilket alla framgångsrika författare MÅSTE – får jag panik, men kan bli lam och kommer då inte ut. Springer jag för mycket måste jag äta betablock för vilopulsen blir 100. Inte bra, inte bra. Men jag behöver min träning, jag behöver måttlighet, jag behöver sömn, jag behöver mat. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte dagligen tänker på allt detta, hur jag nångång ska få ett avspänt förhållningssätt till allting? Som idag, började morgonen med urskön powerwalk i solen, terräng, frisk luft, hälsofrulle… men nu drar det i mig, tänker att jag borde ut ikväll igen, ännu en pw… fast haft förkylning i kroppen… detta komplicerade tillstånd det är att vara människa och kämpa mot belöningssystemet. För man vill alltid ha mer av det som känns bra, som känns skönt, som är nyttigt.

Ordet är fritt. Hur gör du? Hur mår du? Hur tränar du? Prata med varandra, för fan. Prata med mig. Puss.

I denna familj följer vi traditionerna, följaktligen blev det våfflor till efterrätt igår. Ute ven orkan så det var mysigt att leka fjällstuga.

Lite mer sött o gott… i söndags vankades detta:

Behövde pigga upp mig med lite frossarbilder nu när vädret känns som ett surt rövhål.

Önskar alla en nice dag ändå! Har dragit på mig hotpants och väst och döskalleskjorta för att klara av allt som ska göras. 50 sidor redigering, intervju samt praktik på BB Sophia i eftermiddag. Lets do this!

 

 

Det är förbaskat grått men ljuset är tillbaka, det är inte längre becksvart klockan fem på eftermiddagen. Och sinnet lättar. Jag kör en hemmasnickrad detox i några veckor för att verkligen kicka igång våren. Det som gäller är: Röra på sig dagligen (helst i friska luften och minst 30 minuter), skippa kaffe, te, socker och vitt mjöl och helst rött kött och alla djur med ansikten på (svamp går bra).

Jag har botaniserat bland veganprodukterna i matbutikerna och det finns väldigt mkt att äta om man inte vill slänga i sig en biff eller ett kycklinglår. Har pluggat på om kost också och läst att många fiskar innehåller mkt gifter (jo det visste jag innan också men inte att tex makrill gör det) och att de flesta sojaprodukterna är kassa pga de höga gifterna i soja och att den soja vi äter i västvärlden inte är fermenterad. Undrar om detta gäller sojakorv från Hälsans kök? Ska kolla upp (inte för att jag äter dem nu men har en vegetarian till son som äter dem ofta).

Det är väldigt kul att hitta på egen veganmat, eller vegetarisk sådan. Rätten här ovan är en quinoa på ruccolabädd med ingefärsstekt portobellosvamp och valnötter. Persilja på toppen och så lite kokta rödbetor och färska rädisor runtomkring. Servera gärna på en vacker tallrik, det gör matupplevelsen skönare. Och ät långsamt. När man slänger i sig maten känner man inte smakerna.

Godaste portobellosvampen steker du så här:

Skär svampen i mindre bitar. Skiva en bit ingefära fint. Smält kokosfett i en stekpanna. Stek svamp och ingefära och krydda med lite havssalt och honung. Färdigt! Lägg på valfri sallad eller maträtt eller ät med avocado eller bara som det är. Väldigt gott. Kan givetvis vara vilken svamp som helst, har du egenplockade kantareller i frysen tex så går det fint, liksom champinjoner…

Det går väldigt bra att skippa kaffet! Dricker inte heller svart eller rött te. Även mejeriprodukter är uteslutna, så nu har jag hittat en fantastisk Quinoa-dryck som påminner om mjölk som är otroligt god, det är bara att hälla i sig. Och frukt och grönsaker är det obegränsat av, så ta ett äpple om hunger faller på.

 

Jag rekommenderar ”Masters of Sex”, denna eminenta serie om Masters & Johnsons forskningsupptåg på 60-talet, till alla. Först kom Kinsey-rapporten (1948 och 1953), sedan tog Bill Masters och Virginia Johnson över stafettpinnen inom omfattande sexforskning i vår moderna tid.

Kan sakna sådana pionjärer idag, det känns som om vi behöver mer sexforskning, inte mindre. I dag läser jag tex om forskning som rör kvinnors orgasm, Huffington post har en artikel i ämnet där man forskat på kvinnors uteblivna orgasmer och kommit fram till att kvinnor med orgasmproblem har mindre klitoris och längre avstånd mellan klitoris och vagina, och att dessa kvinnor dessutom hellre ligger på rygg när de har samlag (fortfarande SAMLAG SOM NORM när en kvinna ska få orgasm, som om tex oralsex ej räknas här? eller smek?). Dessutom säger en av forskarna i studien detta häpnadsväckande:

”There’s no G spot. There’s a C spot — the clitoris,” said study researcher Dr. Susan Oakley, an OBGYN at Good Samaritan Hospital in Cincinnati, Ohio. ”It is the source of a lot of sexual pleasure for the female.” 

Jag undrar lite hur Dr Susan Oakley kommit fram till denna ”sanning”? Min guru i dessa frågor är Per Olov Lundberg, professor i neurologi vid Uppsala universitet. Han har arbetat med sexologiska frågeställningar, framför allt som forskare och med undervisning sedan slutet av 1960-talet. Han är också NACS-auktoriserad specialist i klinisk sexologi och en av grundarna till fl era sexologiska organisationer, både i Sverige och internationellt. Jag har haft den stora förmånen att ha P-O som lärare på sexologikursen jag gick i Uppsala, och det kanske bör vara en neurolog som tar sig an att berätta om nervabnorna i kvinnans kön istället för en okunnig gynekolog (fast denna Oakley kanske blivit misstolkad av journalister, sånt har ju hänt förr.)

P O har bland annat förklarat att känselnerverna i klitoris och i G-området (ej en enskild punkt) är olika, och G-området innebär bland annat att ett tryck mot detta område kan ge smärtlindring tex vid en förlossning. Det är inte klarlagt var dessa smärthämmande banor går, vissa data talar om att impulserna går via n vagus dvs passerar helt förbi ryggmärgen. Detta är oerhört komplicerat förstås och ja, rocket science, och även en del av kvinnans kön som inte är helt utforskat, men att slå fast att ”there is no G-spot” är väldigt dumt, tycker jag.

Det är inte så att forskare är eniga, långt ifrån. Vissa menar att G-punkten egentligen är baksidan av klitoris. Andra menar att om vi slår fast att G-punkten finns, så kommer det skapa stress hos de kvinnor som ej lyckas lokalisera denna punkt. Men människor är olika och sexlusten varierar också, så om det finns de som har låg lust så ska allas lust anpassas efter dem? Eller tvärtom, om alla är oerhört kåta, så bör det vara en standard? Tycker det är fel att förneka G-områdets existens. Tvärtom behövs det mer forskning.

Framför allt bör forskning om kvinnors sexualitet utgå från kvinnan, inte från mannen och samlaget/penetrationen som norm. Få penisar tex är krökta uppåt så att de kan stimulera G-området, vars mest känsliga del ligger krökt bakom bäckenbenet. Jag tror också att detta område är individuellt, kanske är det mer utvecklat hos vissa kvinnor än hos andra, precis som att livmoderns ställning kan variera. Varför skulle det inte finnas anatomiska skillnader, som att vissa kvinnor har en större klitoris och andra en mindre? En mer ytligt placerad klitoris eller en mer inåtliggande. En mer utbredd/lättåtkomlig G-punkt eller en mindre och mer gömd sådan. Kvinnors underliv varierar oerhört, men variationerna inuti är dolda för ögat. Det enda vi ser är de ytliga skillnaderna i hur venusberget och blygdläpparna ser ut.

 

 

Du är för mycket av allt: högljudd,  jobbig, gapig,  krävande,  obekväm,  osmidig.

”Aggressiv” är ett adjektiv många tycker passar bra ihop med dig men även när du viskar tycks du skrika för full hals. Det är nåt med din utstrålning, helt enkelt.

Du tar för stor plats, fel plats.

Du är för tjock, för smal, för stornäst, för lång, för kort, kantig, plufsig, fläskig, mager, sned, oskön, för snygg, ”ful”. Men du kan vara noll av allt detta och ändå störande. Det är nåt med dig, helt enkelt. Nåt med din attityd. Nåt i dig som signalerar att du inte tänker ta skiten som flyger runt dig i stora sjok. All jävla bullshit och alla lögner och fasader som folk kämpar med. Du fixar inte alltid att vara diplomatisk. Du säger ”sanningar”. Du fjäskar inte. I alla fall inte ständigt och jämt (jo ibland gör du det ändå, för att du inte orkar kriga precis dygnet runt.)

Du vägrar hålla tyst, du svär, du är osnygg. Du ifrågasätter. Du gillar inte idiotiska regler som inte är till nån nytta. Du vill inte göra som ”alla andra” bara för att man ”alltid gjort så”. Du tycker inte ”vassa armbågar” är ett skällsord.

”Patetisk”. ”Desperat”. ”Pinsam”. = 3 etiketter män ofta gärna sätter på dig, när du kommer för nära dem i deras eget mörker. Men vissa kvinnor viskar de sakerna bakom din rygg också.

Du har inte alla cupcakes i skåpet, helt enkelt.

Du följer inte koderna.

Du har dina egna koder.

Du slickar på knivar och ligger med fel personer och stönar inte som en kattunge utan vrålar som ett lejon. Dina klor är vassa och du håller inga dieter. Du avskyr auktoriteter. Din humor är ostädad. Du skrattar på fel ställe. Din kjol är för kort. Du har maska på strumpan och du tänker inte anpassa dig till vad som är ”kvinnligt”.

 

Har du checkat några rätt av ovanstående?

Då är du kanske en bitch du med och därmed är ditt liv inte så lätt.

 

 

Den nyazeeländska tevestjärnan och fd modellen Charlotte Dawson, 47, har tagit sitt liv (om man får tro polisen i Sydney). Charlotte hittades i sin lyxiga våning med havsutsikt av mäklaren som inte fått tag på henne, eftersom våningen – som Charlotte enligt källor kämpade för att ha råd att betala hyra för – skulle säljas (på exekutiv auktion, Charlotte skulle alltså vräkas).

Det är så många hjärtskärande detaljer i Charlottes eländiga förflutna som jag inte ens vet vilka jag ska börja med. Aborten 2012 som Charlotte gjorde bara för att en förlossning inte skulle stå i vägen för hennes makes idrottskarriär? (Viktig tävling samma dag som barnet var beräknat). Mobbingen på nätet och troll på Twitter som hånade henne? Makens otrohet (påkommen ha sex med kvinna på offentlig toalett samtidigt som han snortade kokain)? Depressionerna, demonerna, att Charlotte efter sitt giftermål fick allt färre jobb, att hon inte lyftes på samma sätt som kollegorna i Top Model-programmet hon medverkade i? Fanns det mer under ytan?

Det är Ytliga I-lands-problem, kanske du tänker. Väx upp, börja jobba på ett härbärge, sluta plastikoperera nunan och get real, människa!

Men Charlottes öde får mig att ändå vilja lyfta det som är många kändisars verklighet. För, även om du tror att de är förskonade från nageltrång, obetalda räkningar och förstoppning, så kan jag avslöja att det är de inte. Lika lite som de slipper hjärtesorg och ångest. Men den lilla skillnaden att där den anonyma Svensson kan sörja ifred, är kändisens känsloliv exponerat och till för alla hyenor att gotta sig i. Och kändisen har ingenstans att fly. Tvärtom, skadeglädjen kan till och med vara stor hos allmänheten. ”Skyll dig själv din rika kossa” tänker många utan att för en sekund förstå hur den här MÄNNISKAN ( ja jag skriver med versaler för att du ska fatta att det inte är nån plastdocka det handlar om) faktiskt mår.

Visst kan det vara skönt och enkelt att vara kändis – i medvind. Livet tycks fyllt av gratisresor, gulliga fans och fördelar en masse. Framgång, strålglans och Diorväskor. Men när rampljuset släcks är verkligheten sällan så photoshoppad som den ser ut.

Charlottes mörker tog till slut livet av henne. Hon orkade inte mer.

Och jag kan verkligen relatera. Inte för att jag varit lika långt nere i svärtan som Charlotte, men samtidigt har jag också känt av hårda vindar. Förtal, skvaller och viskningar bakom ryggen. Gamla vänner som inte vill ha kontakt för att de är ”rädda” för en för att man varit med i teve och är ”offentlig”. Man har överträtt gränsen från vanligheten till en sfär där man för alltid är något annat, en person vars ansikte och namn är något som vem som helst har rätt att ha åsikter om. Någon som man kan skriva skit om i mindre nogräknade forum. Någon man kan skratta åt och håna, förlöjliga och ironiera över. Rynkor, övervikt, misslyckade äktenskap, skulder, missbruksproblem, allt kan komma upp till ytan, och där en vanlig människa bara har sig själv att stå till svars för, och möjligen sin familj och några vänner, där måste kändisen tvätta byken inför en hel värld. Man är mat åt hyenorna.

Bara en sån sak som skilsmässa. Jag kan säga så här, att är du en offentlig person så är det skitjobbigt att lämna in de där papprena, därför att skvallerpressen står som hungriga gamar och bara väntar på att få en godbit slängd i sin glupska käft. De bevakar tingsrätten och när minsta kända namn droppar in blir det direkt eko. ”Därför skiljer sig Katerina Janouchs man från henne” – ja, va i helvete ved ni om det, asgamar? Men de ”vet” och de gör rubriker som om ingen morgondags fanns. Och förutom sin egen kärlekskris och familjetrubbel, måste man även förhålla sig till det offentliga. Som om det vore kändispressens jävla rättighet att gotta sig i folks privata. Att de gör det är ett faktum, men har gemene man nånsin tänkt på hur det verkligen KÄNNS?

 

Jag ska säga att en kändis – även om jag är långt ifrån en Madonna eller ens en Carola – är precis lika mycket människa som vem som helst du möter på gatan, men kanske ännu känsligare, för allt du gör kan du få skit för, och är du ledsen och hjärtekrossad och osäker och har ångest, så blir du ännu mer sparkad på, det blir ännu fetare rubriker. Det är okej att mobba dig och garva åt dig och håna dig, du ska bara acceptera och tolerera och finna dig, du är ju KÄNDIS och därmed ska du bara hålla käft. Du har förverkat din rätt att vara en vanlig person, du syns ju i tidningen, har teveprogram och hur många millar som helst på banken! Därmed är också ditt psyke av stål och vad än nån säger så kan du le ett colgateleende och glittra vidare.

Men nu ska jag berätta. Att synas i tidningen får man sällan betalt för, och även en kändis kan ha ont om pengar. Och en kändis kan bli förälskad i ”fel” person, bara för att kändisen längtar efter kärlek lika mycket som varenda svenne, och sen falla jättehårt när den falska jäveln går ut och snackar skit och kör nån vidrig kiss&tell-intervju. Kändisen oroar sig lika mycket för att inte duga, och för att ens barn ska fara illa, och för att inte få jobb. Kändisen åldras och slängs på soptippen, och det är värre ibland än för svenne därför att svenne kan ta ett städjobb eller vad det nu är men kan Pernilla W eller Lena Ph eller Carola göra det? Nä, exakt.

Kändisar knarkar ensamma på sina hotellrum. Hur kul tror du Philip Seymour Hoffman hade det sina sista dygn i livet? Skammen och känslan av misslyckande. Hur bra mådde Whitney Houston? ”Didn’t we think we had it all”. Jo. Det har så mycket av nånting, som jag vette tusan vad det är värt.

Jag tänker på Charlotte Dawson och hennes ensamhet, och det värsta är att du inte ens kan gnälla när du är kändis för det är inte synd om dig, FÖR DU ÄR JU KÄNDIS – vår tids mesta jävla pajas som ändå alla både avundas och föraktas. Du är ensam dum jävel på toppen av nånting som egentligen inte är värd nånting. Du roar och underhåller och fyller tidningar och teverutor, samtidigt som du ändå har både nageltrång, förtoppning och skulder men med den lilla skillnaden att även dina inåtväxande hårstrån kan plåtas av en papparazzi och bli helsida i People eller US Today.

Du vet aldrig vilka dina riktiga vänner är, till och med dina barn kan vända dig ryggen. Din morsa kan sälja dig. Du gör abort för att din blivande ex-man inte ska missa ett OS-guld.

Du åker till psyket men det kan bli en nyhet det med.

Du gråter ensam.

Du tar ditt liv.

Fan, sov gott Charlotte.

Och nästa gång du garvar åt en kändis och snackar skit och skriver nåt elakt nånstans, anonymt eller under eget namn, tänk på att det är en MÄNNISKA som också läser, känner, blir ledsen, tar åt sig. Hur glad hon än ser ut på en stajlad modebild, hur många millar hon än kan tänkas ha på banken.