466. Ja där kom den där ångesten jag ibland ber om och lyckas nå om jag kliver över gränsen.

”Tar två shots för mycket, bara för att få känna någonting.
Någonting, vad som helst.
Så känns det precis som att cykla ändå. Samma bekanta känsla.
Ångesten fyller upp kroppen lika självklart som den så många gånger tidigare gjort och i samma sekund som den gör det undrar man
varför det här är just det man längtat efter. Är ångesten verkligen skönare än likgiltigheten?

Som om alla livets tårar helt plötsligt ryms i ett gråt.

Och han, han, han ekar i huvudet även fast man inte längre saknar, men fortfarande sitter den där, precis där den ska, den självklara känslan av längtan.
Jag kommer aldrig ifrån den.
Jag längtar alltid tills det går över och varje gång jag tror att det har skett slår det mig igen.
Ångesten.
Honom.
Allt det som var som inte längre känns som en verklighet.
En film jag en gång såg och kan minnas svagt.

Ja där kom den där ångesten jag ibland ber om och lyckas nå om jag kliver över gränsen.
Den ångesten som hälsar på för att döva likgiltigheten, påminna mig om att jag fortfarande faktiskt kan känna någonting.

Som om alla livets tårar helt plötsligt ryms i ett gråt..

– Michaela Forni

2 kommentarer

2 kommentarer till 466. Ja där kom den där ångesten jag ibland ber om och lyckas nå om jag kliver över gränsen.

  1. matildasvensson skriver:

    tack! nej jag redigerar inte ögonen, drar up kontrasten på hela bilden baraa 🙂

  2. Wooow, dina ögon är så galet vackra!! Eller är bilden redigerad?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *