Den här stan är ägnad dig, alla gator hånar mig och mina tårar, vet att allt är alldeles för sent.. Jag vet jag har mig själv och skylla, har vetat det varenda fylla, varje gång jag skakat hem och längtat efter dig igen.. Alla filmer, alla böcker handlar om dig, alla ryggar tillhör dig tills jag går fram; ”Förlåt jag trodde det var nån annan”

Foto: Cecilia Jägenmark (KLICK!)

Något ni inte visste om mig: Jag är överrörlig

 

0 kommentarer

472. Kanske man ibland får nöja sig med att bara leva, trotts att man vet hur det känns att vara levande..

Tänkte berätta en sak ni kanske inte visste. Jag gillar att
skriva. Gärna när jag inte kan somna. Jag har alltid gillat att
skriva men mest skrivit i skolan. De senaste 16 månaderna har jag
dock skrivit en del kärleksnoveller som jag sparat på. De är
väldigt personliga. Men jag tänkte dela med mig av ett kort utdrag
ur min senaste. Foto:
Cissi Jägenmark

”.. och man jobbar på det, varje dag. Man
jobbar på sig själv och på relationer med andra, och på att se
världen på ett nytt sätt, för världen är inte densamma.

När man förlorar något man tagit för givet förlorar man
inte bara den personen, den tryggheten. Man förlorar sig själv, och
allt annat så som man känt det.
Först blir
det rätt så grått, tids nog blir träden gröna i alla fall. För
livet går vidare, livet går alltid vidare..”

0 kommentarer

466. Ja där kom den där ångesten jag ibland ber om och lyckas nå om jag kliver över gränsen.

”Tar två shots för mycket, bara för att få känna någonting.
Någonting, vad som helst.
Så känns det precis som att cykla ändå. Samma bekanta känsla.
Ångesten fyller upp kroppen lika självklart som den så många gånger tidigare gjort och i samma sekund som den gör det undrar man
varför det här är just det man längtat efter. Är ångesten verkligen skönare än likgiltigheten?

Som om alla livets tårar helt plötsligt ryms i ett gråt.

Och han, han, han ekar i huvudet även fast man inte längre saknar, men fortfarande sitter den där, precis där den ska, den självklara känslan av längtan.
Jag kommer aldrig ifrån den.
Jag längtar alltid tills det går över och varje gång jag tror att det har skett slår det mig igen.
Ångesten.
Honom.
Allt det som var som inte längre känns som en verklighet.
En film jag en gång såg och kan minnas svagt.

Ja där kom den där ångesten jag ibland ber om och lyckas nå om jag kliver över gränsen.
Den ångesten som hälsar på för att döva likgiltigheten, påminna mig om att jag fortfarande faktiskt kan känna någonting.

Som om alla livets tårar helt plötsligt ryms i ett gråt..

– Michaela Forni

2 kommentarer

57. Ke zemrën time n’duar gjithë jetën..

Är inte heroinet precis som kärleken?
Lika stark, oförklarlig, lidande. När man är beredd att offra allt för att vinna något – kemiskt eller skapat av dina egna sinnen,
är det inte samma okontrollerbara känsla?
Jag offrar allt för det här;
Jag bor på gatan, lämnar alla jag håller kär,
sviker alla och mest av alla mig själv bara jag får ha det i mitt liv.
Vid min sida. Eller Den.

Minns så starkt känslan av att titta på Honom och verkligen tänka att ingenting spelar någon roll i jämförelse med honom.
Hans andetag så mycket mer värda än alla andras, inklusive mina egna.
Det finns så många former av kärlek, den ter sig på så många sätt och kommer i nya versioner genom livet,
men det finns en kärlek, en speciell kärlek, som känns precis som jag kan tänka mig att alla beroenden känns,
vilka de än må vara.

Utan honom ingenting.
Han är kärnan till ljuset.
Kärnan till olyckan och därför även nyckeln till lyckan.
Jag står helt okontrollerbar framför honom, han har mig i sin makt och vad som helst kan hända.
Jag kan dö imorgon om det får vara i hans famn hellre än att leva själv.

Är inte just den kärleken den jävligaste?
När man bara ser ett spår, ett ljus, en kraft, totalt oförmögen att se det andra runt omkring..

– Michaela Forni

0 kommentarer