466. Ja där kom den där ångesten jag ibland ber om och lyckas nå om jag kliver över gränsen.
”Tar två shots för mycket, bara för att få känna någonting.
Någonting, vad som helst.
Så känns det precis som att cykla ändå. Samma bekanta känsla.
Ångesten fyller upp kroppen lika självklart som den så många gånger tidigare gjort och i samma sekund som den gör det undrar man
varför det här är just det man längtat efter. Är ångesten verkligen skönare än likgiltigheten?
Som om alla livets tårar helt plötsligt ryms i ett gråt.
Och han, han, han ekar i huvudet även fast man inte längre saknar, men fortfarande sitter den där, precis där den ska, den självklara känslan av längtan.
Jag kommer aldrig ifrån den.
Jag längtar alltid tills det går över och varje gång jag tror att det har skett slår det mig igen.
Ångesten.
Honom.
Allt det som var som inte längre känns som en verklighet.
En film jag en gång såg och kan minnas svagt.
Ja där kom den där ångesten jag ibland ber om och lyckas nå om jag kliver över gränsen.
Den ångesten som hälsar på för att döva likgiltigheten, påminna mig om att jag fortfarande faktiskt kan känna någonting.
Som om alla livets tårar helt plötsligt ryms i ett gråt..”
– Michaela Forni
415. Det handlar inte om att få vem man vill, det handlar om att få den man vill ha
”En kärlek var för stor för att hantera.
Precis så, varken mer, varken mindre, inget annorlunda.
Jag är idag övertygad att de som säger att man omöjligt kan älska för mycket aldrig ha fått uppleva det själva.
Jag hoppas att alla får det.
För även om just den kärleken är livets stora olyckliga kärlek, så förstår ni ju själva.
Att älska någon för mycket.
Det är så stort och oförklarligt att det är löjligt.
Större än allt annat och kraftigare än alla känslor jag någonsin stött på.
Just därför den kärleken var för stor för att hantera.
För det var den största och vackraste kärleken.”
– Michaela Forni
389. Make-up – När man är beredd att offra allt för att vinna något
”Hans andetag så mycker mer värda än alla andras, inklusive mina egna.
Det finns så många former av kärlek, den ter sig på så många sätt och kommer i nya versioner genom livet.
Men det finns en kärlek, en speciell kärlek, som känns precis som jag kan tänka mig att alla beroenden känns, vilka de än må vara.”
– Michaela Forni
57. Ke zemrën time n’duar gjithë jetën..
Är inte heroinet precis som kärleken?
Lika stark, oförklarlig, lidande. När man är beredd att offra allt för att vinna något – kemiskt eller skapat av dina egna sinnen,
är det inte samma okontrollerbara känsla?
Jag offrar allt för det här;
Jag bor på gatan, lämnar alla jag håller kär,
sviker alla och mest av alla mig själv bara jag får ha det i mitt liv.
Vid min sida. Eller Den.
Minns så starkt känslan av att titta på Honom och verkligen tänka att ingenting spelar någon roll i jämförelse med honom.
Hans andetag så mycket mer värda än alla andras, inklusive mina egna.
Det finns så många former av kärlek, den ter sig på så många sätt och kommer i nya versioner genom livet,
men det finns en kärlek, en speciell kärlek, som känns precis som jag kan tänka mig att alla beroenden känns,
vilka de än må vara.
Utan honom ingenting.
Han är kärnan till ljuset.
Kärnan till olyckan och därför även nyckeln till lyckan.
Jag står helt okontrollerbar framför honom, han har mig i sin makt och vad som helst kan hända.
Jag kan dö imorgon om det får vara i hans famn hellre än att leva själv.
Är inte just den kärleken den jävligaste?
När man bara ser ett spår, ett ljus, en kraft, totalt oförmögen att se det andra runt omkring..
– Michaela Forni