Skriver av mig karmalagen

Likt kaka på kaka, har tunga saker har lagts på hög, för att till slut rasa, söndertrasa – är bränd av brasa.

Det brinner i båda ändar, och jag får smaka på hur det känns – på de brända kanterna.
Ett bakslag, en klump i magen, av röran.

Som grädde på moset, felar jag, när jag skyller mitt inre på det yttre – ett bevis på att det inte är samma sak att tro sig veta någonting, som att verkligen förstå det.
Av erfarenhetens otaliga påminnelser vet jag att ångestens visit alltid är kortvarig – blott en liten stunds påhitt, som likt trollsländan gör allt för att få till det.
Jag vet till och med att allt i livet är temporärt, men att tillämpa denna kunskap i stunden – då jag behöver det som mest – det gör jag icke. Jag förstår därför att jag ännu inte förstår det. Skrattretande, förlängs livets ironi.

Jag är uppenbarligen inte bara ett offer för oförnuftet, utan även för omständigheten. Jag slår huvudet på spiken när jag halkar på innebörden av det nederlaget – och känner att det gör minst lika ont, som ångesten själv. Som en dålig förlorare drar jag åt hållhakens snara, som om det vore första eller sista gången som jag, Sara, trots motstånd, dalar, i livets berg- och dalbana. Jag är en stenhård domare, och ristar min risiga kritik med krita.

Jag trånar efter dispens – vi lämnar vita streck efter oss på himlen när vi flyger bort, jag och mina kära, som jag packat med. Som för att få börja om, på ett rent papper.

Men eftersom allt alltid upprepar sig, vore det som att försöka fly min egen skugga. Det finns ingen destination där samma känslor inte skulle stå, med mitt namn på en skylt, och välkomna mig med öppna armar. Klamra sig fast igen.

En annan dröm, förutom att dra – att närmaste utväg ta, är att förbättras, varje dag. Jag försöker se vad jag här har möjlighet att lära – varför erbjuder stunden mig dessa känslor, egentligen?
Jag bryter ner bit för bit, slickar på fingret för att få ihop smulornas mönster.
Försöker ta tillfället i akt att öva på min distans, att hålla mig utanför, att inte ta mig själv så personligt. Som att stå och kolla på – bara följa – när karusellen snurrar.

En suddig syn blir kanske klar efter turen, om man har tur.
Livet varar, även det, bara en liten stund – man borde känna tacksamhet – både för att dess lidelse inte är alltför långvarig, men också för att överhuvudtaget fått smaka på dess tillfälliga njutning…

Antidepressiva tips:

Att lukta på kanel sägs dämpa oro och ångest.

Att gå och gå på promenad är gynnsamt, man får tvinga sig trots att man är trött och frusen – det brukar kännas bättre så fort man kommer ut. Det är framförallt viktigt att vistas i dagsljus innan kl 14.00.
Naturen är rogivande – man kan se (och försöka ta efter) hur naturen förblir opåverkad oberoende vad vi människor går igenom. Jag har skrivit en dikt om att gå på promenad 🙂 (Jag är en nörd.)

Vid nedstämdhet behöver hjärnan extra mycket energi – men socker skjuter snabbt upp blodsockret så att det minst lika fort faller pladask – vilket kan ge ett bakslag. Nyttig och snabb energi finns i t.ex. kokosolja, avokado och nötter.

Måla, t.ex. bara färglägga mandalamålningar.

Bakåtlutningar. Att luta sig bakåt ska ge motsvarande effekt som antidepressiva läkemedel – utan dess biverkningar.

Ayurvedisk ångestdämpande: Gör ”tummen upp” med höger hand, fast med tummen vågrät istället för att den pekar rakt upp. Ta tag med vänster hands fingrar runt höger tumme, som om den vore handtaget på ett cykelstyre. Behåll vänster tumme utsträckt – den ska då hamna så att högerhandens fingrar kan ta tag runt den. Om man gjort rätt ska man nu hålla i båda tummarna. Lägg händerna i knät och andas långsamt, in genom näsan och ut genom munnen.

Träna. För att byta ut piskandet på ryggen mot någonting som höjer kroppens glädjeämnen.

Child’s pose. Fös inte undan det inre barnet som skriker och drar i dig. Att lägga sig i babypose ska öka känslan av trygghet.

0 kommentarer