Skriver av mig karmalagen

Likt kaka på kaka, har tunga saker har lagts på hög, för att till slut rasa, söndertrasa – är bränd av brasa.

Det brinner i båda ändar, och jag får smaka på hur det känns – på de brända kanterna.
Ett bakslag, en klump i magen, av röran.

Som grädde på moset, felar jag, när jag skyller mitt inre på det yttre – ett bevis på att det inte är samma sak att tro sig veta någonting, som att verkligen förstå det.
Av erfarenhetens otaliga påminnelser vet jag att ångestens visit alltid är kortvarig – blott en liten stunds påhitt, som likt trollsländan gör allt för att få till det.
Jag vet till och med att allt i livet är temporärt, men att tillämpa denna kunskap i stunden – då jag behöver det som mest – det gör jag icke. Jag förstår därför att jag ännu inte förstår det. Skrattretande, förlängs livets ironi.

Jag är uppenbarligen inte bara ett offer för oförnuftet, utan även för omständigheten. Jag slår huvudet på spiken när jag halkar på innebörden av det nederlaget – och känner att det gör minst lika ont, som ångesten själv. Som en dålig förlorare drar jag åt hållhakens snara, som om det vore första eller sista gången som jag, Sara, trots motstånd, dalar, i livets berg- och dalbana. Jag är en stenhård domare, och ristar min risiga kritik med krita.

Jag trånar efter dispens – vi lämnar vita streck efter oss på himlen när vi flyger bort, jag och mina kära, som jag packat med. Som för att få börja om, på ett rent papper.

Men eftersom allt alltid upprepar sig, vore det som att försöka fly min egen skugga. Det finns ingen destination där samma känslor inte skulle stå, med mitt namn på en skylt, och välkomna mig med öppna armar. Klamra sig fast igen.

En annan dröm, förutom att dra – att närmaste utväg ta, är att förbättras, varje dag. Jag försöker se vad jag här har möjlighet att lära – varför erbjuder stunden mig dessa känslor, egentligen?
Jag bryter ner bit för bit, slickar på fingret för att få ihop smulornas mönster.
Försöker ta tillfället i akt att öva på min distans, att hålla mig utanför, att inte ta mig själv så personligt. Som att stå och kolla på – bara följa – när karusellen snurrar.

En suddig syn blir kanske klar efter turen, om man har tur.
Livet varar, även det, bara en liten stund – man borde känna tacksamhet – både för att dess lidelse inte är alltför långvarig, men också för att överhuvudtaget fått smaka på dess tillfälliga njutning…

Antidepressiva tips:

Att lukta på kanel sägs dämpa oro och ångest.

Att gå och gå på promenad är gynnsamt, man får tvinga sig trots att man är trött och frusen – det brukar kännas bättre så fort man kommer ut. Det är framförallt viktigt att vistas i dagsljus innan kl 14.00.
Naturen är rogivande – man kan se (och försöka ta efter) hur naturen förblir opåverkad oberoende vad vi människor går igenom. Jag har skrivit en dikt om att gå på promenad 🙂 (Jag är en nörd.)

Vid nedstämdhet behöver hjärnan extra mycket energi – men socker skjuter snabbt upp blodsockret så att det minst lika fort faller pladask – vilket kan ge ett bakslag. Nyttig och snabb energi finns i t.ex. kokosolja, avokado och nötter.

Måla, t.ex. bara färglägga mandalamålningar.

Bakåtlutningar. Att luta sig bakåt ska ge motsvarande effekt som antidepressiva läkemedel – utan dess biverkningar.

Ayurvedisk ångestdämpande: Gör ”tummen upp” med höger hand, fast med tummen vågrät istället för att den pekar rakt upp. Ta tag med vänster hands fingrar runt höger tumme, som om den vore handtaget på ett cykelstyre. Behåll vänster tumme utsträckt – den ska då hamna så att högerhandens fingrar kan ta tag runt den. Om man gjort rätt ska man nu hålla i båda tummarna. Lägg händerna i knät och andas långsamt, in genom näsan och ut genom munnen.

Träna. För att byta ut piskandet på ryggen mot någonting som höjer kroppens glädjeämnen.

Child’s pose. Fös inte undan det inre barnet som skriker och drar i dig. Att lägga sig i babypose ska öka känslan av trygghet.

0 kommentarer

Uppdaterar från veckan..

Jag upplever att det är något som inte stämmer i min kropp, men hittills är det bara en medicinman i Guatemala som bekräftat det jag känner. Enligt honom så skulle mina humörsvägningar, min akne, hård mage, torr hud, torrt hår och torra läppar samt värk i kroppen och orkeslöshet bero på hypofysen, som styr alla hormoner, för att den är underproducerande.
Jag har haft mina besvär länge, vad gäller aknen och humörsvängningar i minst 10 år vad jag kan minnas.
I och med att så mycket pekade på att det vore någon slags hormonell obalans genomgick jag en behandling för detta samt för mag- och tarmsystemet. Jag skrev om lite om behandlingen i mitt första inlägg.
Jag tror med all säkerhet att alternativ medicin funkar, men det krävs ibland längre behandlingstid vad västerländsk medicin kräver för att bota sjukdomstillstånd. Min behandling varade i ungefär en och en halv månad, och efter det tyckte jag att humöret och huden blev bättre, och smärtan i mitt högra knä som jag haft i nu 3,5 år minskades också. Efter ca en månad utan de alternativa mediciner, som i största del bestod av olika slags drycker gjorda på växter och örter, hade jag kommit tillbaks till Sverige. Jag hade redan i Guatemala tänkt att jag skulle gå till läkaren här för att klargöra om jag var i behov av medicin för t.ex. sköldkörteln eller liknande. Inga vanliga blod- eller urinprov har visat tecken på det, eller på att något annat inte är som det ska. Det är ju i och för sig positivt, men varför har jag då alla besvär?
Många har sagt är att besvären kan bero på stress, vilket har varit frustrerande (och i sin tur stressande) att höra, för jag har blivit i desperat behov av att hitta en lösning på mina besvär, jag bär ju på detta varje dag.
Jag vet att jag har befunnit mig på en mycket hög stressnivå i flera år, men min förmåga att hantera stress har inte behövts sättas på prov så definitivt förrän nu då jag gick från att inte ha jobbat alls på ett halvår till att jobba heltid på en arbetsplats där det krävs att man kan hantera stress. Sist detta hände, då jag jobbade nästan 150 % som massageterapeut efter att ha gått en intensiv utbildning dessförinnan, blev jag utbränd, och det var inte första utan andra gången i mitt korta liv. Efter förra arbetsveckan mådde jag riktigt dåligt, jag hade jättemycket ångest och så ont i magen att jag var på väg till akuten och jag kunde inte jobba på tre dagar.
Grejen är, att efter att ha varit i Guatemala i 6 månader och precis avslutat en behandling ansåg jag att jag var någorlunda harmonisk både i kropp och själ, så när samtliga läkare jag varit hos konstaterade att jag var på väg mot utbrändhet igen, blev jag trots att jag känner mig orkeslös och överkänslig, på ett sätt överraskad. Jag antar att jag också är van vid denna inre stress efter att ha levt med den så länge.
Den beror inte på jobbet i sig eller egentligen några yttre faktorer alls, utan det beror på en inre ihållande stress av tankar, som slukar min energi. Jag har sedan flera år tillbaks haft samma tankemönster där stressen succesivt byggs upp och jag lyssnar inte på signaler om att varva ner utan pushar mig själv att fortsätta tills jag når min gräns, och då är jag helt bränd. Jag har uppenbarligen inte heller återhämtat mig tillräckligt, då jag ständigt faller tillbaks i detta. Man är jättekänslig när man är utbränd, så jag upplever ibland det som är helt normala göromål som enormt krävande rent psykiskt. Jag är pigg och glad på morgonen och när jag tränar, men det räcker med minsta grej för att jag ska bli arg eller ledsen, få massa ångest eller bli jättetrött.

Jag tror att det skapar ett behov att skriva om detta, att skriva av mig, när jag får höra att det ”bara” är mina tankar som skapar, eller åtminstone förvärrar mina besvär. Det är lättare sagt än gjort att sluta stressa.

Anledningen till att jag skriver om allt detta är också för att det är så många, inklusive jag själv, som läser om sjukdomstillstånd och hur man kan bota dem på internet. Någon med samma besvär kanske läser detta och kan dela med sig av sina erfarenheter. Det kanske är andra med samma problem som då också får svar, jag försöker skriva det jag läser om och det jag har testat som har hjälpt.

Hos samtliga läkare fick jag receptbelagd antidepressiv medicin(!) utskriven pga. ångest och nedstämdhet. I stunden jag satt där uppgiven och hopplös kändes det som en enkel väg att gå, men efter att ha klarnat till i huvudet tack vare att ha pratat med min pojkvän kände jag att det verkligen är det sista jag skulle ta. Jag tycker det är sjukt att läkarna bara skriver ut så starka mediciner som gör att man blir helt trög och väck och apatisk och beroende, till människor som söker hjälp. De måste totalt sakna intresse för personens egentliga hälsa. Jag fick även p-pillerna Yaz utskrivna, de ska tydligen hjälpa för att sänka nivån av testosteron i kroppen, personer med akne kan ha en hög nivå av det. Jag tackade nej till det också med tanke på risk för blodpropp etc…
Jag gick istället till hälsokostaffären och köpte magnesium, aktiv B6, johannesört och flytande örtextrakt med bl.a. lakrisrot, astragalus och rysk rot. Jag är inne på min tredje dag nu. Sen har jag bett om att få gå ner i arbetstid och jobba 6 timmar per dag som max tills att jag återhämtat mig lite. Jag försöker göra koncentrationsövningar varje dag för att varva ner, jag tror det är en jätteviktigt, om inte avgörande, för att bearbeta stress.

Jag läste att B-vitamin kan hjälpa mot akne så jag ska ha tålamod och se om det hjälper, för även om det tar längre tid vore det mer värt än att inte trycka i sig massa kemikalier (mer än de man redan får i sig genom typ deodorant och fisk..), och varför äta medicin för att få bort symtomen istället för själva orsaken till problemet?

Tro det eller ej men det är inte hur det ser ut som är det värsta, det är hur ont det gör

Folk säger att jag ”tänker på det för mycket” men jag undrar vad de skulle tänka om de vaknade upp och såg sin hud så här.

Jag må tjata om min hud, men är det inte med all rätt med tanke på att huden är kroppens största organ? Vore det inte konstigare om jag inte brydde mig.

I bättre perioder har jag i ansiktet, framförallt runt munnen, på halsen och på ryggen, men i sämre perioder i hela ansiktet, i ögonbrynen, i öronen, vid hårfästet i både pannan och vid nacken, i hårbotten, på bröstet, på övre armar och ända ner på rumpan.

Jag har fått receptbelagda mediciner och krämer och har testat det mesta som finns receptfritt mot akne.
Jag har testat att äta zinktabletter och utresning av kroppen och att fasta. Jag har testat att inte äta bl.a. choklad, svamp, jäst, animaliskt fett, mjölkprodukter. Jag har testat akupunktur, Aloe Vera, att låta finnarna torka ut genom att sola, att inte tvätta ansiktet med kranvatten och jag har testat att inte tvätta ansiktet alls. Jag dricker minst 2 liter vatten om dagen och äter frukt och grönsaker varje dag. Jag äter multivitaminer för att inte vara utan viktiga vitaminer och mineraler.
Jag har slutat att använda smink och produkter med mycket parfym, färgämnen och konserveringsmedel. Jag tror att acnen kan vara ett symtom på magproblemen som är ett symtom på stress, men jag vet inte.


475 kommentarer
wordpress hemsida wordpress hemsida