Katerina Janouch

Födelsedag & tacksamhet (& några tårtor)

cakeNån gång måste man fylla år och detta är en dag (22/2) då jag alltid fylls av ambivalens. Jag är en konservativ person som egentligen inte gillar att saker förändras. Såsom det alltid varit ska det alltid förbli, är min ständiga devis, men tiden har ingen pardon med någon av oss. Och jag känner djup tacksamhet (och som den lättrörda kärringjävel jag är fäller jag en tår) över allt fint livet gett mig.

Ja, jag vet att jag klagar ibland (ganska ofta! gnällspik! vet skämseligen!) men faktiskt tillhör jag en lyckligt lottad jävel som tagit mig så här långt i detta liv och med allt det livet skänkt mig i form av underbara gåvor.

Jag vet inte ens var jag ska börja? Jag blev JAG, bara en sån sak! Nåt slags genetiskt mirakel? Alla DNA-trådarna la sig rätt och ut kom en tuff dam med svart hår på skallen.

Men hursomhelst. Många år har gått sen den där 22 februari och nu är jag här.

Har gråtit nu ännu flera skvättar tårar idag för att jag blivit så älskad och för att alla är så snälla. TACK.

cake2

 

cake3

cake4

mamojagtrieste

Här ovan är jag snart ett år och är med min mamma Ada i Trieste/Italien där vi bodde från jag var 7 månader och nåt år framåt. Älskade min italienska barntant! Och slog pannan blodig i ett element. Det är därför jag är så smart (!)

Japp. En längre resumé kanske jag får komma med nån annan dag.

Nu ska jag fira lite med familjen.

<3

 

Klittkunskap på Fittfestival

vulvarosDen 1 mars anordnar RFSU en Fittfestival i Stockholm och det tycker jag är ett strålande initiativ. Jag har tidigare – på Nyårsafton, om jag inte minns fel (det gör jag ofta) skrivit att 2014 borde vara Fittans År och Fittfestivalen går helt i linje med detta. Det är dags att ta Fittan på mycket större allvar, denna livets port och kraftkälla. Det lovvärda nu är att man tex börjar ta förlossningsskador på allvar. Så många kvinnor som drabbas av skador i samband med barnafödande men har hittills avfärdats som ”aja det är bara naturligt” och ”allt är helt normalt”. Riktigt fula sfinkter-rupturer och inkontinens och läkare som syr fel så kvinnor har ont i åratal och inte minst alla rubbningar i sexualitet som man bara viftat bort.

Här ett viktigt blogginlägg som vittnar! Läs! Om den tabubelagda fittan och hur fittskador normaliseras i vården.

Hur jävligt än inte det? Som om en mor inte ska tycka att hennes sexliv ska prioriteras. NÄ, det får vara slut på knullandet lilla gumman för du är ju MOR nu och har fått ett fint BARN så vad gnäller du om, liksom? Underförstått: Har man en gång trätt in i det Heliga Moderskapet ska man lägga sin kåthet och sexuella fitt-aktiviteter långt ner på priolistan. konstfitta Jag ska fortsätta vara Fitt-aktivist. Fittaktivist – Javisst! Kolla detta fina klipp…. från Kobra i SVT. Om Fittan i konsten.  oysterOm fittan mår bra, tror jag hela mänskligheten har att vinna på det. Mer fittskriverier följer!

LinkedIn

Plötsligt hände det. Att jag gick med i nätverket LinkedIn. Fråga mig inte hur det gick till men det bara sa smack och så hade jag skapat en profil?

Så nu kan ni connecta med mig därstädes, ni som har yrkesmässigt intresse, vill säga.

 

Det är lömskt med böcker…

Ja. Det är det. Jag var ju så himla glad förra måndagen då jag hade satt PUNKT och tänkte att nu är boken färdig. men jag är en perfektionist. och när jag printade ut manuset insåg jag att det inte alls var så. Färdigt alltså. Tvärtom tyckte jag plötsligt att det fanns väldigt mycket mer att göra. Mer som behövde utvecklas och beskrivas. Spänning som behövde bli mer utdragen. Ett kapitel som inte började läskigt nog.

Så nu har jag suttit och skrivit hela helgen igen. Igår kväll, lördag, när alla andra var ute och roade sig ja då satt jag och skrev. Sida upp och sida ner. Fram tills att krogen stängde 03. Sen la jag mig. Och låg i koma. I dag var det tur att vädret var fult för då var det bara att sätta sig igen.

Räknar iskallt att sitta uppe hela natten. Det blir kaffe och choklad tills jag svimmar. Det är inte mycket kvar nu men manuset ska levereras till min förläggare imorgon bitti. Först då, när jag skickat iväg det, kommer jag få vila på riktigt.

Sen kommer rond 2. Förläggarens synpunkter. Och sen en mangling med redaktör.

Det är lång väg till den 18:e juni då boken ligger färdig på disken.

Att sätta punkt.

Jag har de senaste veckorna verkligen kämpat med att bli klar med min roman, och ibland är det tuffare än annars. Den här gången var det som en evig kamp. Kanske för att jag verkligen hittat på en intrasslad intrig med många olika komponenter. Stundtals har jag undrat om jag ska fixa det. Min författarkollega Liza Marklund har beskrivit bokskrivandet som en uppförs- och nerförsbacke, i början går det upp och rätt trögt men sen mot slutet vänder det och bara rullar nerför i en satans fart, så har hon sagt, men denna gång stämde det inte in på mig, för ända in i det sista kändes det som uppförsbacken, en sån där lång mördarbacke när benen fylls på med mjölksyra och man har blodsmak i munnen.

Att skriva sju romaner om samma personer är också en utmaning, för det gäller att hålla reda på vad alla heter och gör och deras åsikter och stil och erfarenheter, det är ett mastigt persongalleri ska jag berätta. Massa vuxna och barn och hur de talar och vad de tänker och det går inte att plötsligt göra nån till moderat om den varit kommunist i fem böcker, typ (jo om det är ett medvetet val av denna karaktär, men inte bara för att man råkat glömma vad hen röstar på). Det gäller att ha bra minne.

Nåväl. Måndag eftermiddag satte jag i alla fall punkt och det blev en 450 sidor lång bibba, som kommer ut 18:e juni.

 

En dag i en författares liv

Många tror att författaryrket är superglamoröst. Faktiskt anges detta vara drömyrket för många (i alla fall om man frågar stockholmarna). Och ja, på många sätt är det härligt och underbart och det enda jag kan typ (även om jag skulle bli en väldigt bra kock, kallskänka, kanske caféägare, jag skulle kunna vara lärare – även om tålamodet inte är på topp – och lektant, jag skulle kunna vara clown och ståuppa, möjligen mood manager på en dekadent nattklubb… vad mer, jo taxichaufför eller annat slags yrkeschaufför, för jag kör sjukt bra och hittar över allt i Stockholm, eventuellt skulle jag kunna utbildat mig till barnmorska om jag hade börjat tidigare… jag skulle förstås även kunna vara jympaledare på Friskis eller en personlig tränare eller kanske coach… saker jag inte skulle kunna vara: kirurg, atomfysiker, nationalekonom, ej heller stå vid löpande band pga har ont i nacken… vet inte om jag skulle klara av att vara sekreterare, är för slarvig för det, och sen balettdansös etc är nog inte heller min grej, men skådis! ja skådis skulle jag kunna vara, och marinbiolog. Gud vilken lång parentes. Parentesen är slut nu.)

Sylvia Plath, ikonen. Satt o pressade rumpan mot stolen när hon inte var olycklig med Ted Hughes.

Hursom. Att vara författare är inte särskilt tjusigt, i alla fall inte under de långa perioder man tillbringar i sin skrivbubbla. Där sitter man djupt försjunken i sin långa text, som antagit monstruösa proportioner, och man är i pendlande tillstånd av snygg. Just i dag har jag stilig klänning för att hålla humöret på topp men igår satt jag och var sunkig med skitigt hår och nån märklig trasa på mig… ingen ser man. Ingen. Bara texten. Ingen ser dig heller, vilket är en fördel. Men man är ensam och jag satt 8 timmar i sträck på min stol och blev ett med orden. Man får ont i röven och i axlarna och har man anlag för rastlöshet kan man bli uttråkad. Och eftersom inget slut anas på arbetet så vet man att nästkommande dag blir lik den föregående.

Det glamorösa då? Jomen det är champagne på bokmässan i Göteborg, och det är tevesoffa då och då, och det är föreläsningar på bibblan och PR-aktiviteter. Man får träffa andra (kända) författare. Har man tur och ens böcker säljer kan man unna sig en skrivresa till ett varmt land medan Sverige försmäktar i snöstorm. Bäst av allt: Andra betalar för att läsa ens fantasier, eller om ens privatliv.

Selma Lagerlöf i sitt arbetsrum på Mårbacka, 1933, sitter o pressar rumpan mot stolen I guess.

En dag i mitt liv igår: Sitta på rumpan, se ut över en tall och skriva om dramer i hittepå-människornas liv.

En dag i mitt liv i dag: Sitta på rumpan, se ut över en tall och skriva om dramer i hittepå-människornas liv.

En dag i mitt liv i morgon: Tevesoffa, sen fortsatt sittning på rumpan och ännu mer skriva om dramer i… etc, etc.

Puss.