Katerina Janouch

En onsdag i januari

Det är lite motigt just nu, det är det. Ska erkännas att varje rörelse svider och varje tanke kommer trögt. Trots att en liten blå strimma syns genom revan i det vita på himlen och trots att tillfälligt fågelkvitter ibland hörs, är det fortfarande mörkt kallt och jävligt. Förtvivlat försöker jag tänka de tacksamma tankarna, hjärnans egen gladboost, men det går sådär. Kompis messar sin 3-i-topp-lista eller ”så här vill jag leva”: 1. Flytta till tropikerna, 2. Våning i Paris, 3. Kunna festa utan att vara trött dagen efter. Jag fyller på: 4. Kunna jobba utan koncentrationssvårigheter, 5. Alltid inspirerad, 6. Bo i New York en längre tid, 7. Hus i Miami, 8. En assistent som löser alla praktiska problem, 9. Aldrig brist på kreativitet när det gäller vardagsmiddan, 10. Påsarna under ögonen magiskt borta.

Haha. Ja, fred i världen och inga rasister på våra gator och jämställdhet mellan kvinnor o män är ju annars tre andra tunga önskemål på januaris lista, men i väntan på de radikala förändringarna får man rycka i mindre tåtar.

Man får glädjas åt allt som är bra. I morgon ska jag prata om min kommande bok på en pressträff på förlaget. Var ute och gick med 15-åringen igårkväll och hade så roliga samtal, han är fantastisk.

I dag är lillskruttan fortfarande sjuk och jag minns hur det var när ungarna var riktigt små och sjuka tre veckor i månaden, när de där dagisförkylningarna avlöste varandra och man säckade runt i lägenheten likt en fånge. Paniken kröp i en, jag blev alltid så rastlös av sjuka barn, de var så gnälliga och man blev maktlös när de hade feber och var lessna och hjälplösa. Värst var nog vattkopporna, tre barn i koppor som kliade och matvägrade, och ovanpå det hade jag en nyfödd, det var runt 2002 där exakt för 12 år sen nu. Kanske finns det ett kroppsminne av hur det kändes för idag värker det i alla leder. Ändå har det gått framåt, 12-åringen tittar på teve och umgås med sin iphone och jag kan sitta och skriva i lugn och ro trots att jag VAB:ar.

Så – tacksamhet. Och när jag skrivit klart ska jag glo på House of Cards. Hatar både Frank och Claire men det är en njutning ändå.

Grötfrukost, sjuka barn och tacksamhet

Det är lättare att kämpa emot svinkalla svarta januari med lite gröt i magen. Blåbär och mandel är både gott och nyttigt. Försöker få i både mig och övriga familjen massor med vitaminer och antioxidanter. Ikväll blir det kycklingsoppa. Sjuka barn med halsfluss vankas det hemma… då måste huskurer till. Blåbär! Kycklingsoppa! Te! Honung! Ingefära! Citron!

Mitt i allt det vardagsgrå gäller att tänka TACKSAMMA TANKAR. Visste du att du får ett måbra-påslag som varar i 4 timmar om du tänker tacksamhet för det du har? Tre-fyra gånger per dygn kan du stanna upp och tänka på allt du fått och du kommer må mycket bättre i själen. Pröva! Det skadar i alla fall inte, det är gratis och det enda som kan hända är att dina mungipor förblir nere, trots att du försöker få dem att peka uppåt.

Saker jag är tacksam för idag:

Barnen, alltid alltid barnen

Att jag har 2 ben att gå på och att jag faktiskt går.

Skrivandet (även om jag hittills inte skrivit en rad på boken idag utan bara detta blogginlägg)

Mitt mestadels goda humör

Mina föräldrar

Att det är städat hemma! (yippiekayey motherf-er)

Mig själv. (Utan mig vore jag inget).

Alla fina människor som finns i mitt liv

… plus mycket annat, jag har en lång lista!

 

Även i en mörk stund kan man tänka en tacksam tanke och då få en liten ljusglimt i det dystra. Själv är jag hur tacksam som helst att jag fick sola ca 2 timmar på Miamibeach i början av januari. Längtar tillbaka.

 

 

En fest för livet

En uppmärksam läsare påpekade – helt korrekt! – att boken jag läser heter ”En fest för livet” och naturligtvis gör den det. Jag fick hjärnsläpp, men får tacka den uppmärksamme Lars för påpekandet, tack! Har bara inte hunnit rätta till felet. Står med rodnande kinder.

Skriva i Hemingways anda

Hej alla, god fortsättning får man väl säga så här efter några veckors bloggpaus. Det har hunnit bli slutet av januari, fan vad tiden går. Har hunnit med jobbresa till New York och Florida där bland annat Hemingways hus i Key West besöktes. Vilken inspiration! De där katterna med sex tår finns verkligen.

Hemingways hus i Key West är helt magiskt. Jag ville stanna kvar där för alltid.

Idag är det 27/1, Förintelsens dag, påminn dig lite extra om vad det betyder, påminn dig barnen i Auschwitz, glöm aldrig, ta en tyst minut, blunda, känn dig som en del av historien, den bor i dig, i oss alla.

27/1 2014. Mitt liv är här och nu.

Jag skriver så fingrarna glöder för nu ska manuset bli klart. Och jag försöker finna styrkan i Hemingway. Läser om bland annat ”Att ha och inte ha”, om Hemingways tid som 25-årig författare i Paris. Om eviga skrivpass på barer och caféer, Hemingway med anteckningsbok och penna och nästan alltid sprit i glaset, man undrar hur han fick ur sig nåt vettigt alls? Hartass i fickan som gav tur, och träffar hos Gertrude Stein. Vandringar längs Seine och sena middagar med Hadley, hans fru. Äktenskapet sket sig förstås men sån var han, kärlekens marodör, charmör och samtidigt liksom förlorad i livet, förlorad i känslorna. Boken kom ut postumt 1964, alltså för 50 år sen, men språket är så levande liksom våndorna över skrivandet, oron över att källan ska sina. Det är så lätt att känna igen det han beskriver, den nästan rituella inställningen till dagsverket, respekten för skrivandet som hantverk och samtidigt något svårgripbart, flyktigt, det är en färskvara som nyckfullt och nådigt ibland låter sig fångas och ibland inte.

Papa i skrivartagen.

Att veta att han tänkt liknande tankar som en själv är så fint. Att läsa ”Att ha och inte ha” är nästan som en bruksanvisning till skrivandet. Ett slags manual. Varje sida innehåller nåt slags visdomsord, tröst, pepp och tankeväckande idéer. Heminway kan också konsten att vara ful i mun och han är rolig. Ironisk och med distans. Pratar om hororna i Kansas City och svär åt idioter. Thats the spirit.

Han inspirerar mig varje dag.

Själen får flyga fritt, orden kommer. Bara sitt och traggla, ge aldrig upp.

 

Sidan 318

Någon finns det i min nya roman som ser ut så här.

Jag ligger på sidan 318 och det är manussidor vi talar om. Jag är frestad att börja skriva slutscenerna men kanske kan jag inte det. Ahh, denna skapandeprocess. Den är besvärlig.

Imorgon ska jag lämna delar av manuset till min dramaturg.

 

Sedan ska jag skriva färdigt.

Det är den sjunde romanen om barnmorskan Cecilia Lund. Utkommer ca juni 2014.

 

Breakup-tour tur & retur


20 år av kärlek.

Livskamrater.

Kyssar, fester, dans, sena nätter.

Graviditeter, förlossningar, välling.

Vi pratade om det igår.

”Kommer du ihåg när man stapplade upp klockan fyra på morgonen och ställde en flaska i micron och den kokade över, kommer du ihåg paniken när man insåg att man måste torka upp klägget?”

”Mmmm.”

Jo, man minns. Vattkoppor och kräksjukor och borttappade nappar och så kärlek och tårar och sprit och bråk och hat och hot och mer kärlek och alltid den här passionen, den förbaskade passionen. Varenda gathörn bär ditt namn i staden, i alla städer vi besökt, flygplatser vi farit genom. Alla gånger jag hållt din hand när turbulensen skakat planet.

”Kommer du ihåg det där hotellet som vi låg halvt medvetslösa på med tre blöjbarn och iskallt i vattnet, hur trötta vi var och hur mycket vi ändå älskade varandra?”

* Mmmm.”

 

Det är som ett mjölkpaket med bäst-före-datum.

Rätt vad det är surnar mjölken och den blir inte drickbar hur man än gör.

Skakar den, spär ut den med vatten, ber till gud att mirakel ska ske.

Och så alltid den där passionen, den förbaskade passionen.

Inte en dag utan tvära kast mellan kärlek och förtvivlan.

Het som lava, stark som jalapeno, förvirrande som en labyrint.

I somras åkte vi på en breakup-tour genom halva USA. Åkte hela vägen till Kansas City och gaddade oss, din tatuering sitter där den sitter, Breakup Tour 2013, vi har grundat bra älskling. Du med en tiger, jag med ett timglas. Tiden rinner ut för oss alla och ett svärd i huvet är vad livet förr eller senare ger varenda en. Somliga har dock vett att göra lite mer av de där dagarna vi fått oss tilldelade, lite vildare, lite galnare, lite sjukare, lite roligare. Vi åt tacos i Oklahoma City, gick på 12-stegsmöte i Albuquerque, sov på en soffa i Amarillo, Texas, mötte vindsguden i Seven Sacred Canyons i Sedona, Arizona, brände vidare mot Kalifornien och flög sen till New York för ett flott avslut.

”Kommer du ihåg när du klättrade upp för stupröret mitt i natten när jag inte svarade i telefon för att tala om för mig att du älskade mig, och bara mig, och sen låg vi på golvet i en skitig andrahandslägenhet och gjorde det som folk bara kan drömma om? Kommer du ihåg känslan? Det var den bruden jag blev kär i.”

”Mmmm.”

 

Så jävla fin du är.

Så jävla, jävla fin.

Nu börjar vi om.