Det är ju ett faktum att jag observerar och analyserar allt Vilma gör på ett annat sätt än tidigare just nu. Läkaren påpekade även det när vi pratade, och menade att jag antagligen kommer se ett ”onaturligt beteende” flera gånger om dagen – eftersom min hjärna vill se det. (Samma fenomen som när man tror att man är … Läs mer
Sjukhuset dag 2. Även om det ju alltid är trist med sjukhus, dels för att underhållningen inte är överdrivet tillfredsställande och dels (och främst) för att det ju alltid finns en orsak till att man är här, så känns det helt ok. Vilma hade ett nytt krampanfall igårkväll och sen ytterligare ett lite mindre, men … Läs mer
Igårkväll blev inte riktigt så som planerat, och istället för söndagsmys och ta en lugn avslutning på veckan så blev det sjukhus och panik och här är vi kvar ännu. Det som hände var att Vilma mitt under kvällsmålet plötsligt fick ett krampanfall. Det kom från ingenstans och varade i ca 5 sekunder. Det kanske … Läs mer
Alltså. Det här med att gilla kaffedrickande på morgonen (mycket) kombinerat med att, som Krisu säger, vara lite konstig när det kommer till att spendera tid utomhus med att promenera (väldigt mycket – eller väldigt länge då, hehe) gör att det rätt ofta uppstår kissnödiga situationer. Jag vet inte om det är att jag är dålig … Läs mer
Vi sitter och tittar på Skavlan och en av gästerna är en norsk korrespondent. Han hinner prata ungefär fyra meningar när Krisu surt härmar ett ord, ”Wåårfour”. Fem sekunder senare kommer en fnysning över ett annat – uppenbarligen feluttalat ord – och Krisu fortsätter irriterat, ”kan han inte prata eller??” Well, älskling, han pratar inte svenska utan norska.. Haha 🙂 … Läs mer
Det blev aldrig något mer skrivande igår, vi fastnade framför Wall Street filmen (som visade sig vara 3 timmar lång) och efter det var det natt, haha. Filmen var helt okej, tre solmogna jordgubbar på bästa filmrecensents manér. Jag har väl dock inte helt lätt att relatera till varken hur det är att vara börshaj eller … Läs mer
Jag kan ju inte förneka att det finns stunder i det här föräldraskapet då man funderar över vad det riktigt är man gett sig in på. Som imorse. Klockan 05. Med den lilla avkomman fullt arbetande för att bestiga Mount Mami, och målet (toppen?) tycktes vara att balansera hela kroppen på mitt ansikte. Vilket ju givetvis inte gick, trots att både … Läs mer