Jimmy Striger adhdpappan

Stockholm drömmarnas stad

Drömmarnas stad 

Varje dag ser jag staden från platsen där dagen börjar för många och där dagens avslut sker innan hemfärden från dagens levebröd.  Stockholm alltid en plats med liv full av överlevare dygnet runt. En stad där vissa rutiner sker med automatik år ut och år in. Tunnelseendet är vardag köer stress och ensamhet trots miljonen av liv i rörelser.  Staden med möjligheterna är staden med allt,  mycket av staden hinner regionens befolkning inte ens se och reflektera över då tempot i den lilla storstaden ökar varje dag.  Jag ser överlevare börja dag oavsett årstid och oavsett väder finns vissa alltid där på sin plats. Människorna i staden tar sig fram på olika vägar Och drömmer om stans kärna av just det den har att erbjuda. Stan sover aldrig riktigt utan den tar bara en snabb paus, natten har sina liv och rörelser innan morgonens liv kickar som en raket på vilket nyår som helst.

 Stressade varelser tar sig fram i stora led unga som gamla. Jag ser på stadens folk i alla olika vinklar och jag har lyckan att se alla dessa olika människor och även få tid att sitta ner med det man minst märker av trots att tiden är knaper i stans stress.  Mannen som ingen tänker på sittande på tåget för att hålla värmen som en chans att få leva en stund med lite lugn,  alltid glada att få frågan om hur han mår, kvinnorna som drar sina resväskor 24/7 och som alltid är där i omloppet i utanförskapet fast med den starka känslan att aldrig ge upp hoppet med sitt leende är aldrig glömda för mig.  Vad skulle dom göra utan Stockholm tänker jag ibland.  Alla propra i kostym med sin laptop i högsta hugg rusar sig fram i karriären som huvudstaden ger.  Alla är vi samlade på denna trånga yta vi slåss om, oavsett om det är en liten kvadrat under en trappa att sova på eller en plats på ett rullande tåg som går från A till B.

Jag ser utanförskap varje dag lika som jag ser gemenskapen många har i stadens delar.  Folk drömmer om landets huvudstad och stress med möjligheter,  själv drömmer jag mig bort lika som jag inte kan vara utan den.  Älskar staden med sina små detaljer som blir stora i sig.  Stockholm är staden man kan hata precis som man älskar den!

   

   
  

Bildrättigheter 

Ser att mina bilder publiceras av andra medier och företag!  

Jag är glad för andras framgångar hela vägen från hjärtat och blir glad när idrottare man känner starkt för publiceras för det grymma förebilder det är för andra. Det enda jag kom på är att jag är fundersam över är när mediala skrifter och företag använder mina fotade bilder utan att fråga om källan och om de är ok att låna dom. 

Nättidningen Mrringside använde en bild Jag fotat och som jag delat till två vänner i sitt senaste inlägg om Sveriges bästa thaiboxare Hamza och lite om att han och Anthony Yigit Sparrade boxning. Jag fixade denna sparring grabbarna emellan då jag kände att dom skulle klicka och att dom kunde dela sina erfarenheter med varandra  i lärdom mellan varandra som fighters ibland behöver göra.  Samma gällde då jag fixade så att Simon fick en privat lektion i boxnings teknik vilket jag tycker han är värd eftersom han är min bästa vän, precis som Anthony är. Samma där så använde sig andra företag av bilder jag tagit utan att kolla av bildkällan.  Mina vänner är dina vänner tänker jag, men mina bilder är mina bilder som jag låter mina vänner få publicera på deras tex instagrams, och inte att andra ska ta dom för sin reklams skull. 

Det jag tänker på är detta med rättigheter och att jag ska göra en stämpel på allt jag fotar för att slippa se sånt här. Om det ändå står ”Fotot Jimmy Striger” men inte ens det då börjar jag fundera…  Mr Ringside svara gärna på mitt mail tack! 

Dessa grabbar som tävlar stenhårt på världsnivå ska ut i media och få sin plats! Ingen talan om det, och deras livs berättelse hur dom tagit sig fram är rörande stark att lyssna på vilket skulle få många i tårar samt få många att känna att det stora hoppet finns för alla!  TV4 ta in Yigit i Morgonsoffan och lyssna på hans historia till framgång är mitt råd. En blivande världmästare som går sin egna väg till framgång utan den dagliga tryggheten med familjemiddagar på kvällarna. Ett liv där ingen annan kört eller kör och hämtar honom till träningarna utan där han själv tar sig fram och tillbaka till och från träningarna  redan som ung för att nå målet om världstiteln en vacker dag. 

       

Tack Alex för hjälp med loggan!   
 

Drömmar ska förverkligas 

Dagens drömmar som aldrig släcks 

Glider in med morgonbussen, egentligen kallad nattbussen. Stegar in på centralen helt ensam i gångarna och reflekterar lugnet före stormen. Ser den stora skärmen mitt på stora centralstationens golv som Sats satt upp för att motivera folk till träning. Känsla å tanken direkt va att jag skulle lätt kasta mig framför skärmen och göra burpees men finns det inte på film har det inte hänt, ska fasen göra det mitt på dagen istället 🙂 

Annars har min hjärna faktiskt fått vila efter att jag fått ett par fula slag i bakskallen här om dagen på träningen. En lätt hjärnskakning kanske jag fick eftersom jag va helt yr och igår och sova hela eftermiddagen samt kvällen.   Gällande träningen har jag samtalat lite med Anthony Yigit min bror, han har precis åkt till sin träningsbas på Teneriffa och han hinner inte komma hem föränn han hittat en gammal film på mig fightas. VARFÖR har jag inte tagit tag i detta med boxningen?  Anthony va den första som fick veta om min adhd diagnos och hans svar blev ” ah bror det är därför du är en jävel på sparring”.  Ah sparra kan jag även otränad med de som tränar! Avslappning med lek men saknaden att aldrig haft en tränare är enorm och jag har alltid stått på säck på sidan av andra. Jag har sparrat utan stöd eller råd min egna väg.  

Jag vill ha en tränare och faktiskt ta drömmen på riktigt oavsett om jag är 33 år med 3 barn!  Varför ska jag sparra upp unga och själv inte ta nytta av det, är trött på att inte slå ut rejält och trött på att låta andra slå på mig stenhårt utan att ge tillbaka, mitt adhdhjärta säger att jag vill hjälpa andra men vill verkligen inte glömma mig själv heller vilket jag alltid gör!  Blev erbjuden 2004 att åka till LA men ville inte lämna min son, undra hur livet skulle sett ut om jag åkte dit brukar jag tänka på skoj.

Adhd och att känna sig vilsen är vardag där saknaden av förståelse är stor, inget jag gråter över utan bara en sak Jag ofta reflekterat över. 

   
    
 

Lata farliga  föräldrar!

En bil med bilbarnstol utan barn i stolen!

Vet inte vad vissa föräldrar lider av för jävla messmörs fasoner då dom låter sina barn sitta i föräldrarnas knä i bilen. Oavsett om ungarna skriker och gråter så finns bilbarnstolen av en anledning!! 

Sitt med ditt barn i knät i samma bälte och ungen innanmäte blir slarvsylta vid en smäll i 30 km/h sen kan du med ditt lata jävla ego leva med skammen att du inte hade ungen i bilbarnstolen.  Ni som har lösa barn i bilen eller ungarna i knät, ger ni era barn en pistol med en patron också när dom ska leka?  Leka roulette med barn i bil gör ni! 

Blir riktigt jävla förbannad att se dessa fasoner bland lata bilister där barnens säkerhet inte ses. Lata jävla rikspuckon är bara förnamnet på vad ni är! Och denna morgon va den en mamma med unge i knät i en 7 sitsig bil med en pappa som körde och alla andra platser va tomma, lika tomma som deras hjärnor till ärtor va! 

  

Adhd vård och piller 

Ta en en tablett och va glad! 

Du gör valet att söka hjälp och finna ditt livs svar, förväntan och ivrigheten av lycka med lättnad slår in då du där svaret du sökt efter. Du har adhd säger dom och öppnar upp med att skriva ut en burk concerta som lösning samt ger info om att det finns adhd kurser samt KBT. 

Inget har frågat mig om dom viktiga detaljerna!  Vad jag äter hur jag tränar eller vad jag umgås med eller om jag ens äter och tränar eller om jag ens umgås med folk.  Tabletterna ska ut och kbt mm lyser med sin frånvaro. Jag själv krävde ett bolltäcke direkt, jag fixade själv ett boendestöd utan vården eftersom de inte gav den infon att det finns. Ett boendestöd som lyssnar och peppar mig som jag tycker mycket bra om.  Vad har vården gett mig? Olika piller som bjudit på Ångest, en sak jag aldrig haft innan, har fått en livs käftsmäll av vården som borde byta namn till piller försäljningen AB. 

Visst medicin är säkert jätte bra för många men också skit för många.  De skapar ett beroende lika som det kan ta bort självmedicinering som många gjort innan. Är riktigt kluven och föebannad på sina vis över adhd okunskapen som den så kallade vården inte kan.  Vill tillägga att concerta är inte AMFETAMIN! vilket folk tror. 

Jag litar på mig själv och de räcker! 

IMG_3303.JPG

Adhd apatisk 

Hatar dig överallt just nu jävla adhd! 

Som ni märker är jag sämst på blogga nu och det beror på att jag har så mycket jag känner att jag måste göra vilket ger fel effekt. Min Hypra adhd gör mig ta mig fan apatisk och jag gör ingenting istället. Jag vill skriva men vet liksom inte vad jag ska leverera, käkade kvarg idag och tog en kaffe ” wow vad kul läsning”. Nej ibland blir det för mycket och jag tror det är min personliga mentala bit nu som sagt stopp. 

Arbetssituationen men vuxenmobbning etc skit man gått igenom dagligen, alla påpekar att jag måste byta jobb ink på arbetet trots att jag gör mitt arbete bäst och jag älskar människorna omkring man hjälper samt många kollegor.  Behöver en ny uppgift att göra helt enkelt!  Innan jag kom ut med min adhd blev jag tillfrågad om jag kunde hålla kurser i hur man talar till folk, kundbemötande mm med sen blev hejdå med frågor om att vilja utvecklas och göra nytta.  En på företaget har adhd av 800 jo hej hej… Kanske dags att att utreda alla inom dessa yrken så kan de lägga ner hela infrastrukturen sen om vi med adhd är så hemska. 

Allt detta med press gör mig apatiskt gällande skriva här på bloggen men jag biter ihop och kämpar på.  Egentligen vill jag stänga av denna egoistiska vidriga bloggvärld där bloggare bara tänker på sitt egna. De va kul blogga när jag började på Finest en tid men sen dog allt och alla vänner försvinner sakta och folk ber en dela saker och tagga vilket jag ofta gör men delas själv aldrig typ. Ego världen nr1!  Men det visste jag redan från början att den va men ibland reflekterar man över hur vidrig  falska mediavärlden faktiskt är.   Hjälper man folk med saker, tar folk ens bilder som andra tjänar på och noll uppskattning visas vilket gör mig förbannad, är trött allt detta ego skit! ”Vad sägs som ett tack” 

Funderar på stänga min FB helt för jag är trött på sitta ensam och bläddra i ett meningslöst flöde. Mobilen är tyst iaf så vad ska jag med Fb till. 

Det va dagen gnäll inlägg deluxe men varför ska ja va glad jämt för tänker jag. Vad gör jag ens här och varför skriver jag ens en blogg…