Ja du. Tänkte dra det nu, sällan som positiva Therése delar ut kängor men den här gången kommer både kängor och ris! Håll i dig, om fredagsförmiddagen då jag hade min tid hos Nacka Närakut, att äntligen få ta av gipset efter 6 veckors hoppande! Dagen jag hade räknat ner till. Ta en kopp kaffe medan du läser för det blir nog rätt långt, för den som orkar läsa. Jag som aldrig fastnar eller fokuserar i negativa saker, om minst här på bloggen, för det ger liksom aldrig något mer än dålig energi, men anledning att jag skriver allt det här nu är att jag tror det kan hjälpa dig om du på något sätt kanske skulle hamna i samma eller liknande sits, att då få med dig tips på vägen, som jag har lärt mig nu. Trodde inte jag skulle säga det men i Sverige måste du vara frisk för att kunna vara sjuk. Den svenska sjukvården, ni får tyvärr flera kängor och en stor påse ris av mig denna gången. Och jag tänker inte ens be om ursäkt.

6 veckor gick faktiskt rätt fort, som jag trodde. Minne blott när jag hoppade hem den där tisdagen den 26 maj, med nygipsat ben och fot, med tron strax innan att jag skulle få gå hem med lindad fot och vila några dagar, det blev inte riktigt så då. Redan här kommer första kängan, om vi backar tillbaks lite till söndagen den 17 maj, mitt första besök hos Nacka Närakut. Då jag hade börjat få ont, väldigt ont och haltar in. Jag kunde inte ens stå på foten. Läkaren klämde lite grann men sa att det här var inte så farligt ”du vet vad som gäller va?” Eh ja..antagligen vila, svarade jag. Precis, vila, ta Voltaren, för det är inget brutet iallafall och röntga behöver vi inte göra. Blir det inte bättre efter en vecka kommer du tillbaks. Besöket tog 5 minuter.

Mitt första tips till dig och lärdom till mig själv, gå INTE därifrån utan att dom har röntgat! När det är på den nivån jag var, att jag inte kunde gå ordentligt. Det har jag lärt mig nu, ställ frågor, var envis, be en annan läkare också komma in och göra sin bedömning, var lite besvärlig för det är din hälsa som ska gå först och du har ju kommit dit av en anledning. Jag som knappt varit hos läkare tidigare, knappt ens haft någon sjukdag från jobbet, haltade dock hem och tog lydigt på Voltaren på foten innan jag gick och la mig. Den veckan som följde haltade jag på jobbet, körde mina klasser på SATS, bet ihop, envis som jag är, tills jag tillslut kände, vad håller jag på med! Haltar in på jobbet?! Satt och höll möten med en fot som dunkade och grinade för ta mig till skrivbordet. Det är för tusan bara ett jobb! Skärpning! Så jag åkte tillbaks, till Nacka Närakut tisdagen där på. Då en andra läkare tog emot mig. Han klämde och vickade på foten och då kände jag hur ont det gjorde. Läkaren så då direkt att det här känns inte bra, du måste röntgas. Va bra tänke jag, det är lika bra att få den röntgad. Så jag vet att det inte är något i benen, tänkte jag.. Det var något i benen, en spricka! 1 millimeter får jag höra när läkaren kallade in mig till ett annat rum. Så det blir gips. I 6 veckor. Jaha….ok…Det var jag ju inte riktigt beredd på. Jag ställde några få frågor men fick inte mer information för läkaren hade bråttom till nästa inkommande. Två sjuksystrar skulle ordna med gipset. Läkaren försvann. För mig där och då var det mest bara att hajja läget. Jag fattade nog inte vad som hade hänt.

Lärdom två. Ställ frågor igen. Be få se röntgenplåtarna, be det få ordentligt förklarat! Få ditt journalblad med dig hem! Vad ska du tänka på, vad kan du göra, vad får du inte göra, jag hade ju aldrig haft gips! Hur gör jag?! Och, beroende vilket arbete du har – be om läkarintyg redan på plats om du inte kommer kunna utföra ditt arbete! För detta kom jag på dagen efter. Gud, jag måste ju sjukskriva mig på SATS! TV4, mitt heltidsarbete kommer jag kunna fixa men hur tusan funkar det med sjukskrivning som gruppträningsinstruktör!? Det är ju utebliven inkomst det med.  Två veckor vet jag arbetsgivare står för men sen ska Försäkringskassan in och dom har jag aldrig varit i kontakt med tidigare, thank god för det. Men bara att få tag på ett läkarintyg tog mig, jag överdriver inte, två veckor. Två (!) veckor! Nästa känga! Enligt Nacka Närakut skriver inte läkaren ut intyg längre. Oftast täcker journalbladet det mesta berättade sjuksystern när jag ringde på onsdagen. Men om Försäkringskassan eller arbetsgivare inte godkänner så behövs läkarintyg och det kostar om så 370:- att få utskrivet, ja, ursäktade sjuksystern sig, det är för att läkaren inte har tiden för detta så det är en administrativ avgift. Fine, får betala det då om så. Självklart godkände inte SATS mina två journaler. Eller självklart, varför inte egentligen?! Det stod tydligt i journal att det var en fraktur på lateral malleolen och gips i 6 veckor. Kan det bli tydligare att jag inte kan sitta på en cykel och instruera klass eller köra en Body Pump uppe på scen…well well..bara att be om läkarintyg..ringde tillbaks till Nacka Närakut.

-Hej Therése Modig heter jag. Jag behöver ett läkarintyg som jag aldrig fick efter mitt besök i tisdags.  -Ja, då kostar det 370:- ”Ja, jag hörde det, det är ok. Hur betalar jag detta? – Ja, du måste komma in hit så vi får boka en ny tid. – För att få mitt läkarintyg? Men allt finns ju i min journal, det är ju bara att han skriver ett intyg?  – Ja, men du måste komma hit. – Fast jag har ju gips och hoppar på kryckor och kan inte köra bil. Är det verkligen nödvändigt. ”Kan ingen köra dig” – Jo, men min man jobbar också om dagarna, precis som jag, och ta oss dit båda två, igen, för att vänta i vanligt tid om 3 timmar fast man har bokad tid, det funkar liksom inte. Men jag ska ju bara få intyget. Är det för att jag måste betala på plats eller varför måste jag åka till er? ”Nä, du måste träffa läkaren” – Men ska jag som är fullt frisk, förutom gipset, ta upp en tid för värre sjuk, på en Närakutmottagning, och låta någon annan vänta, för att jag ska sitta och få ett läkarintyg utskrivet?? På riktig?! ”Ja, det funkar tyvärr så. ”OK, och det kostar ett läkarbesök PLUS 370:- för intyget, och tar jag taxi in så blir det plötsligt över 1000:- för mig, och antal timmar, för ett intyg som jag egentligen kunde ha fått redan i tisdags när jag var på plats. Det är ju inte klokt! Inte ens den gladaste Therése kunde vara glad nu mer så jag la på luren, bad om att få återkomma. Innan jag sa något alldeles för dumt. Det kokade i mig. Vilket år lever vi i?! ”2015 eller 1815???

Lång historia, efter många samtal ringde tillslut läkaren upp mig. Så jag fick prata med honom direkt. Att få honom att förstå att det var ett läkarintyg till min SATS anställning jag behövde var bara det en utmaning, Det hade dom aldrig varit med om. jag tror dock inte jag är den första gruppträningsinstruktör i världen som behöver ett läkarintyg efter en skada.. Nåväl, långt samtal avslutades med att han skrev intyget och postade det samma dag. Vad hände med att jag var tvungen att åka dit…vad hände med de 370:- kronorna…det var plötsligt borta. Se så bra det gick att ta det på telefonen… 😉 

Återbesök gjordes efter 10 dagar, mest för se status med ny röntgen. Oförändrad status vilket det bör vara så inga konstigheter. Tid för avgipsning sattes 3 juli. Där började min nedräkning och var alltså nu i fredags. Den mest optimistiske Therése som fick de 6 veckor att flyga iväg kände ändå att det var nog tusan inte riktigt bra, på vägen till närakuten. Kan inte beskriva, det gjorde inget ont, det har det aldrig gjort på dom veckorna, men jag bara hade en känsla att det nog inte riktigt var helt läkt. Jag hade bestämt mig för att den här gången ska jag vara frågvis, och inte gå därifrån förrän jag fått allt besvarat. Jag trodde dom skulle röntga först, för se status, men tvärtom, gipset togs av direkt, av en sjuksyster, som utan att säga något, satte sågen i gipset och började såga. Hon märkte att jag ryckte till för det är klart en obehaglig känsla att en mindre motorsågs sätts mot dit ben, man tror ju direkt att den ska nudda benet och den låter väldigt mycket med. ” Oj, sa hon och stängde av maskinen. ”Du kanske inte har haft gips innan? – Eh nej..jag brukar inte gå runt så här.. ”Då kanske jag ska säga att sågen kommer inte nudda benet, så du vet” Så bra då, för jag trodde du skulle råka såga av hela ankeln sa jag skämtsamt.. Så för din info som ska ta av gips, det känns ingenting, det gör inte ont, sågen kan inte ens nudda benet för bladet är anpassat efter gipset. Det låter lite grann och mer situationen som är lite olustig men det går väldigt snabbt då dom sågar upp två ”skåror” på framsidan och sen lyfter av. Jag kände lättnaden men en väldigt konstig känsla kom direkt, när jag såg det lilla taniga vita benet och smala foten, som jag var beredd på då en kollega berättat för mig känslan efter, och tur var väl det, för det enda sjuksystern säger, utan att titta på mig, är att jag nu ska gå bort till väntrummet igen. ”För du ska väl träffa läkaren igen, frågade hon mig. – Eh…det hoppas jag verkligen jag ska…tänker du jag ska gå hem nu eller, men, jag kan väl inte GÅ!?? Ska jag GÅ till väntrummet?! ”Oj, ja, du kan ju ta med dig kryckorna om du vill, och tvätta av dig på toaletten om du känner för det. Sen gick hon.. Där satt jag. Med ett skakigt ben, en obeskrivlig känsla på läskigt sätt då foten och benet kändes som en sladdrig kall fisk, nästan förlamad, det var det så klart inte, men det kändes så, jag var helt skakig då jag försiktigt satte ner den men vågade inte stödja. Första känslan var att ”gipset saknades” då hjärnan inte förstod att hälen kunde sättas ner. Det var lite läskigt. Jag visste ju inte, men bara antog att du inte kan sätta ner den direkt. Den har ju inte jobbat på 6 veckor. Så jag tog kryckorna, hoppa in på toaletten och tvätta fot och ben 6-7 gånger för det luktade inte godis kan jag säga. Ska du gipsa av dig, ta med dig din godaste duschtvål för den ”neutrala parfymfria tvålen” på sjukhustoaletten fick verkligen inte bort den intensiva lukt foten hade. Jag tog tom handsprit på den nu också lite hårigare än tidigare. Jag som knappt har hår på benen men nu hade jag ljusa fina långa hår som prydde mitt smalben. Hairy! Jag fotade och skickade sms till Christer och presenterade HARRY! 🙂

Hoppa ut i väntrummet, igen, för invänta läkare. När läkeren kommer och tar lite lätt på min fot känner jag direkt, han har för tusan inte koll, det här känns inte seriöst! Dock måste jag säga väldigt snäll läkare men det hjälper liksom inte när man känner att han klämmer på alla ställen förutom där jag hade ont och säger att det ser bra ut. ”Eller ser du någon skillnad” frågar han MIG om.. – Om jag ser någon skillnad, men, det har ju aldrig synts något, inte ens när jag kom hit första gången, det är ju en spricka i foten. På utsidan, du klämmer på insidan?! Och det har aldrig gjort ont när du klämmer så där. ”Jag förstår men jag tycker det ser bra ut och vi kommer boka in dig om två veckor igen för återkontroll men jag tror det är bra” MEN!? Så jag ska hem nu?! Nä, sa jag. Nu var jag mycket mer säker på min sak. Blev nästan förvånad över mig själv att jag höjde rösten.- Ni skickade hem mig första gången, med beordran om vila och voltaren, då hade jag en SPRICKA! Som ni missade! Nu har jag haft gips i 6 veckor och du tittar lite lätt på foten. Jag är ledsen, men jag vill ni röntgar den innan jag går härifrån, för jag har bara en känsla av att jag tror inte den är helt bra. Jag kan ju inte börja stödja på den förrän jag med säkerhet vet! En till läkare kom in, som tog upp foten och han tryckte direkt på stället där det faktiskt hade gjort ont, och, det gjorde jätte ont när han tryckte där nu med. Då visste jag, FAAN, det är INTE bra! Det där ska inte kännas. Läkaren frågade den förste läkaren vad röntgen hade sagt om nya bilder. – Fast vänta sa jag, det är ett måste, jag kräver ni gör nya bilder för jag tänker verkligen inte hoppa här ifrån i detta skick, inte igen! Så, jag togs tillslut till röntgen. Och precis som jag trodde och kände, var det inte färdigläkt! Och förstår du att 10 minuter innan tänkte den första läkaren skicka hem mig!??  Jag fick inte förklarat för mig varför och vad som hänt. För på Nacka Närakut så funkar det så att läkarna här får utlåtande av ortopedspecialisterna huset bredvid som är dom som ser över plåtarna. Så dom får informationen till sig. Jag bad få se min journal (som jag också lärt mig nu fråga efter) och frågade varenda ord som stod där. ”Sedan 2016-06-05 har det tillkommit antyd dorsal vinkling. Det finns callus i anslutning till frakturen. Frakturspalten är synlig. Läkningsprocess är inte avslutad. eh ok… Den ”snälle” läkaren svarade bara att det är så dom skriver, och jag bör inte vara orolig. Tack för du försöker lugna mig men ”så dom skriver” Jag vill veta. Vad är Callus, och vad innebär det att det tillkommit antyd dorsal vinkling?! Vid det här laget och efter två timmar på mottagningen började jag känna mig ganska trött och nästintill gråten i halsen, mest för jag var så himla frustrerad att jag fått tjata mig till allt och uppgivenhet att det var inte bra. Nytt gips sa jag direkt, det är inte alternativ, börja känna mig irriterad och hörde på mig själv att jag var just irriterad även fast jag gjorde allt för att inte bli otrevlig, för otrevlig löser aldrig några problem och ingen vill hjälpa en otrevlig person. Läkaren sa att gips skulle jag inte få, jag skulle få en airwalker, en pjäxa. Och, hur länge då. Jag fick fortsätta ställa frågorna. Om du vill så kan vår ortopedspecialist ringa dig då han inte är här, som kan förklara det bättre, för det är han som också tittat på dina plåtar. Ja, det vill jag gärna! För jag måste veta vad allt detta beror på, hur låg tid det kan tänkas ta till, vad jag ska göra mm. För mycket frågor nu för jag ska kunna gå här ifrån. Jag fick sätta mig ute i väntrummet igen för att få min ”airwalker” och då ser jag läkaren dra på sig jackan snabbt, han skulle ta lunch…

Sjuksystern var väldigt gullig som visade mig pjäxan. Kände ett helt ok alternativ, viktigast att jag skulle bli bra nu och denna kunde jag ju faktiskt ta av om natten eller på båten, där jag ligger stilla. Men fick ändå tveksamma svar om jag kunde gå på den tex, vad som var bäst. Fick då beordran att inte gå på den. Så jag ska ha kryckor också?

Lång dag, Christer hämtade mig och jag kände mig faktiskt då efter denna långa förmiddag för första gången ganska ledsen och uppgiven. Mest för jag var helt slut efter den processen. Så nära gråten men bet mig i läppen och kände allt försvann när Christer kom och jag fick berätta allt. Christer vände min energi och hade under tiden kollat upp andra ställen om vi skulle låta någon annan göra utlåtande om min fot men i alla googlingar (gogglingar, kan man säga så? 🙂 jaja, i alla sökningar, så kom det tillbaks just till Nacka Aleris att där har dom just landets främsta ortopeder. Må så vara, men läkarna som är på akutmottagningen har inte den kunskapen, dom kan ”lite” av allt. Mitt återbesök fredagen den 17 juli, då ska jag direkt träffa den ortopedspecialist istället som är där vissa tider. Så jag kan få svar direkt. Han ringde mig för övrigt som lovat senare under fredagen och väldigt bra samtal där han lyssnade och besvarade alla mina frågor och efter det samtalet kände jag mig lugnare. Och, beordrad att GÅ på airwalkern, inte använda kryckorna..Kunde jag inte fått prata med honom från början kände jag..

Nynnandes på Katy Perrys ”Im walking on air” åkte vi ner till båten och drog ut på sjön jag och Christer, med min Air Walker likt Robo Cop nu med nyrakat ben så Harry fick inte vara med längre. Kände, trots mindre bra början på den här fredagen, som inte alls blev som jag hade tänkt mig, hade det trots allt kunnat varit värre och bara upp till en själv hur resten av fredagen skulle bli nu. Bara göra helgen till den bästa ändå och låta dom här två veckorna också gå nu men ändå fortsätta fångar dagarna och stunderna. Återigen, jag kan sätt mig med armarna i kors och stänga in mig eller så fortsätter jag och kör på. Jag tror det sistnämnda är det bästa, och enda, alternativet. Sen, sen ska jag verkligen just kunna GÅ, utan gips, utan airwalker. Kommer nog något bra ut av detta också.

Hoppas tipsen i nog mitt längsta inlägg någonsin, kunna hjälpa någon, att våga, och orka stå på sig vid besök av läkaren. Galet att det ska behövas.

Ta hand om dig! Kram Tess:)

   
    
   
 My energy! Tack för du alltid får mig att le!