Igår tog jag och Helena en promenad med Tindra längs en grusväg här. Jag tycker alltid att man kan slappna av lite extra när man är på ”landet” men vi blev lite väl avslappnade igår… Vi började cpa och jag hoppade runt så kjolen fladdrade och på skämt drog jag upp den en gång. Helena hade klänning och drog också upp den, inga problem när man är på en öde grusväg eller hur? Några sekunder efteråt kommer det en bil bakom oss med en kille i 20-års åldern, han vinkar och ler till oss. Jag hälsar tillbaka och undrar vem det är, varför hälsar han så glatt? Det tar något ögonblick innan vi inser att han nog såg oss innan, så rubriken till inlägget är tyvärr sann. Fyfan vad vi asgaravade efteråt haha, bortgjord eller vad liksom? Men aaaaaaaaaaaaaaaaskul.
En öde väg som inte var så öde.
PUSS♥